Hårt samtalsklimat gör världen suddig

En allt råare offentlighet får röster att tystna och nyanser att förbli osynliga. Och ett samtal om debattklimatet verkar nästan omöjligt att få till.

När Teslaägaren Elon Musk 2022 köpte Twitter för 44 miljarder dollar beskrev han affären som ett sätt att värna yttrande­friheten. Alla tidigare avstängda konton skulle återupprättas, inklusive den mest uppmärksammade avstängningen av den tidigare presidenten Donald Trump. Han hade kastats ut efter försöket till statskupp den 6 januari 2021 då han skrev inlägg som uppmanade till och glorifierade våld.

Efter köpet och det uppmärksammade namnbytet till X har plattformen förändrats i rask takt. De enda som i dag tycks hamna i konflikt med plattformens regler är de som kritiserar den nye ägaren. Journalister som har granskat X eller Elon Musk har stängts av utan förklaring. När Aftonbladet granskade Teslas affärer med gruvor på Madagaskar försågs länken till artikeln med en falsk varning om att den kunde vara bedräglig.
Mängden automatiserade konton som sprider desinformation och som verkligen delar bedrägliga länkar ser ut att ha ökat. Många vittnar om mer hat när inga spärrar finns för vad som får skrivas.
Tillsynes oförargliga inlägg kan om de görs av vissa personer få långa svarstrådar med en salig blandning av spam, irrelevanta associationer, förolämpningar och rent hat. Även för den som orkar bortse från det värsta har plattformen blivit allt svårare att ta del av. Det går inte längre att befinna sig där för att hänga med i nyheter och samhällsdebatt utan att också matas med allt det andra. Bruset tar tid att rulla förbi, det väsentliga drunknar i mängden.
Själv fick jag slutgiltigt nog av det som en gång varit Twitter i mitten av 2023. Algoritmen som reglerar flödet hade successivt förpassat mina inlägg långt utom synhåll. Den främsta anledningen att stanna kvar – att sprida information om artiklar och böcker jag skriver – var i praktiken borta. Varför skulle jag stå ut med allt skräp och stödja plattformens fortlevnad utan att få någonting tillbaka? Var det försvarbart att skänka den legitimitet och reklamintäkter genom att närvara där? Mitt svar blev nej.

Twitter, numera X, är inte synonymt med det offentliga samtalet. Men det har blivit den dysfunktionella brännpunkt där hatstormar piskas upp som värst. Röster som inte är hårdhudade tystas genom nednötning av halvt mänskliga, halvt maskinella mobbar. Till slut tynar det offentliga samtalet bort.
Personer verksamma i offentligheten får ta emot mejl och telefonsamtal med liknande karaktär. Målet är att tysta meningsmotståndare.

Upprop mot hårdnande samtalsklimat

I september 2024 tog professorn i teoretisk filosofi Åsa Wikforss och Svenska Pens ordförande Kerstin Almegård (som även är fackboksförläggare på Albert Bonniers förlag) initiativ till ett upprop mot det hårdnande samtalsklimatet. 74 journalister och forskare undertecknade. De talade om ”en betydande norm­förskjutning” där angrepp blivit allt vanligare. Resultatet är en tystnadskultur – många orkar inte längre offentligt säga vad de tycker.
”Detta måste få ett slut. För demokratins framtid”, avslutade de texten i Dagens Nyheter. De uppmanade landets högsta politiker att engagera sig mer i frågan.

Uppropet var fullt av vittnesmål om allt från förolämpningar till mordhot. Men reaktionerna blev inte vad skribenterna hade hoppats på. I stället för att sakfrågan diskuterades i fler forum kom nya anklagelser mot undertecknarna.
– Det första som hände var att det kom påhopp om att vi bara var vänsterfolk med en agenda. Det är den klassiska strategin för att förstöra en debatt, istället för att diskutera sakfrågorna misstänkliggör man avsändaren. Det var en demonstration av precis det vi vände oss emot, säger Åsa Wikforss på telefon några månader senare.

Uppropet kritiserades också för att några av undertecknarna själva tidigare hade haft en hätsk ton i sina egna inlägg. Ett misslyckande, enligt Åsa Wikforss.
– Jag utgick från att den som skriver under en sådan debattartikel inte själv beter sig på det sättet, men det var tydligen naivt. Man får inte vara osaklig och ägna sig åt personangrepp. Man kan hålla en hård debatton och vara skarp, men man ska vara saklig och inte ljuga.
Uppropet föddes ur en frustration över samtalsklimatet. För närvarande blir det bara värre, menar Åsa Wikforss. Hon har länge engagerat sig mot försök att manipulera det offentliga samtalet genom troll­fabriker och propaganda liksom andra hot mot demokratin.
– Det ser inte alls ut att bli bättre, tvärtom. Autokratierna går samman globalt för att underminera försök att förbättra det demokratiska samtalet. De försöker smutskasta journalister och misstänkliggöra forskare så att nyckel­aktörerna i demokratin och förtroendet för dem ska skadas. Strategin används även inom demokratier av dem som tror sig ha politisk vinning av detta.
Den andra initiativtagaren, Kerstin Almegård, delar den mörka bilden av läget.
– Samtalet förråas alltmer. Det är inte bara hot och hat utan också att man tillskriver sina meningsmotståndare åsikter de inte ens har. Fakta spelar inte längre någon roll och de nödvändiga diskussionerna och samtalen spårar ur, säger hon.

En av dem som kritiserade debattartikeln var högerdebattören Henrik Jönsson. ”Denna högstämt dallrande pekoral är dock huvudsakligen en lista över uppblåsta primadonnor som uppfattar sitt förlorade problemformuleringsprivilegium som ett hot mot demokratin”, skrev han – själv hyfsat högstämt – på Facebook.
Det allra första vittnesmålet i uppropet refererar ett mordhot: ”Efter ett par månader kom ett mordhot som var så kallt och obehagligt formulerat att jag blev rädd på riktigt, och efter det var det svårt att sluta vara rädd.”
– Jag reagerade på att tonaliteten i uppropet är väldigt högstämd i förhållande till vad de skrev. I näst första stycket skrev de att 70 procent har upplevt hot och hat i form av en förolämpning. Den formuleringen tycker jag blev väldigt rolig. Alla vi som uttrycker oss i offentligheten har upplevt förolämpningar, säger Henrik Jönsson på telefon från en semesterresa med familjen.

Uppmanades att begå självmord

Själv lever han sedan flera år med skyddad identitet efter att någon eller några försökt ta sig in i hans tidigare bostad i Malmö. Både han och myndigheterna har gjort bedömningen att syftet varit att skada familjen. Hotet bedöms ännu som aktuellt, men Henrik Jönsson ser sådant som mindre incidenter i en betydligt lugnare helhet. Det är enstaka personer ur den miljonpublik han säger sig nå varje månad.
Henrik Jönsson har i sin tur anklagats för att driva på ett uppskruvat tonläge i offentligheten. Flera personer jag talar med nämner specifikt hans debatton. I SVT:s 30 minuter fick han stå till svars för att ha fulklippt SVT:s tidigare klimatkorrespondent Erika Bjerström på ett sätt som gjorde att hon verkade stå för en åsikt hon i själva verket bara refererade. I programmet försvarade han publiceringen, men nu tillstår han att han gjorde fel.

Drar du några slutsatser av den kritik du fick efter att den klippningen uppmärksammades?
– Ja, absolut. Det blev ju fel. Det har jag både skrivit om och tagit upp i min egen kanal. Vi plockade bort det direkt efter att den diskussionen uppstod, för jag vill att min produktion ska präglas av saklighet.
Den mest konkreta konsekvensen av debaclet för hans egen del är fler prenumeranter och ökat ekonomiskt stöd från följarna. Mindre roligt var tre mejl från personer som uppmanade honom att begå självmord. Han tyckte det var över gränsen, men lät det rinna av.

I övrigt slår Henrik Jönsson ifrån sig kritiken om att han bidrar till ett negativt samtalsklimat.
– Folk tittar kanske i kommentars­fälten och ser saker som skrivs där. Jag tror tvärtom att jag lugnar ner människor som annars hade varit mer aggressiva. Jag upplever ganska påtagligt att jag är av­radikaliserande. Jag anstränger mig för att vara hederlig och vill vara en anständig, intellektuellt hederlig borgerlighet.
Jag säger alltid till folk att vara artiga i kommentarsfälten.
Även om Henrik Jönsson säger sig förespråka en sansad ton i det offentliga samtalet tycker han att man som offentlig debattör får stå ut med att höra det mesta. Gränsen går vid lagbrott, som förtal, regelrätta hot och handgripligheter – inte vid tillmälen och grovt språk.
– Om man är en väldigt känslig person som inte klarar av förolämpningar, då är nog den offentliga debatten inte rätt arena för en att vara på.

Annika Hamrud är projektledare inom hat och hot på Fojo, en del av Linnéuniversitetet som fortbildar yrkesverksamma journalister. Hon är en av dem som undertecknade uppropet. Hon menar tvärtemot Henrik Jönsson att det uppskruvade tonläget har långtgående följder.
– Det får konsekvensen att en viss typ av journalister blir kvar, de som går igång på striderna, medan det blir svårare att behålla dem som är mer reflekterande. Henrik Jönsson har hemliga adressupp­gifter, ändå säger han att de som inte står ut inte bör vara i offentligheten. Det blir ett fruktansvärt samhälle om bara en viss typ av människor ska finnas i offentligheten.
Hon tycker sig se att förändringen till viss del redan skett. Ett syfte med uppropet var att tala för dem som inte längre hörs i offentligheten, de som har dragit sig undan för att de inte längre orkar med tonläget. Det är ett stort samhällsproblem att människor känner sig tvungna att dra sig ur det offentliga samtalet, resonerar Annika Hamrud.
En viktig målgrupp var de politiker som hade kunnat ta avstånd i kraft av sina ämbeten, men väljer att inte göra det.
– Det är inte uttryckligt, men egentligen handlade artikeln om SD:s trollfabrik som regeringen inte har tagit tydligt avstånd ifrån.
Annika Hamrud skulle vilja se att fler såväl inom politiken som inom akademin och journalistiken sätter ner foten mot kollegor som beter sig illa.
– Det räcker förstås inte att skriva en debattartikel, men det finns också många andra initiativ.

Avslöjade trollfabrikerna

När Emil Hellerud på TV4:s Kalla fakta förra året tillsammans med kollegor avslöjade Sverigedemokraternas troll­fabrik visste han att reaktionerna skulle bli starka. Han hade tidigare granskat SD och blivit hårt ansatt, men den här gången blev de negativa reaktionerna tiofalt fler.
– Det är tydligt att jag står på någon lista, i någons huvud eller på riktigt, att man ska gå in och skriva en viss typ av saker när jag postar på X. Det kommer ofta från samma konton, säger han.

Emil Hellerud skriver mest inlägg om sina egna reportage. Om inläggen tangerar något politiskt flockas trollen i svaren. Men de flesta som hört av sig om avslöjandet av trollfabriken har varit positiva.
Förutom just på X. Där kan folk påstå direkt falska saker, som att han skulle ha erkänt att han inte hittade några trollkonton kopplade till Sverigedemokraterna. De kommer ofta med förolämpningar om hur dålig han är eller anklagelser om att han enbart granskar SD – även det osant.
Attackerna har fortsatt långt efter att reportaget om SD:s trollfabrik sändes. Under den tid som har gått har de nominerats till och vunnit priser för granskningen, vilket resulterat i förnyad uppmärksamhet som fått attackerna att blossa upp på nytt. En del förefaller komma från automatiserade konton, annat från verkliga personer.

Sverigedemokraternas trollfabrik lades inte ner efter avslöjandet. Partiledaren Jimmie Åkesson vägrade backa och vände Tidöpartiledarnas antydda ultimatum emot dem. ”Vi skäms inte”, sa han i ett rasande tal på Youtube, där han grundlöst anklagade TV4 för att göra ”kampanj­journalistik” som del av en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation”.

Vad tänker du om att trollfabriken fortfarande drivs?
– Jag är inte jätteförvånad. Det som hade kunnat hända var att regeringen sprack, men man har tagit beslutet att det inte är värt det. Jag tror att den typen av verksamhet är skadlig för det demokratiska samtalet och jag tycker det är tydligt att regeringen egentligen inte vill ha den. Men Tidösamarbetet har visat sig kräva den.

Debatten har fått Emil Hellerud att fundera mycket över samtalsklimatet. Även han undertecknade uppropet i DN. I ett inlägg på Instagram i januari skrev han att han ser en risk att sanning kommer att ses som ett ”relativt begrepp” när Metas plattformar (Facebook, Threads, Instagram) går i X fotspår och börjar moderera innehållet via användarkommentarer i stället för genom organiserad faktagranskning. Förändringen ses allmänt som en direkt anpassning till Donald Trumps vinst i presidentvalet.
– Under den förra Trumpadministrationen etablerade man begreppet ”alternativa fakta”. En del politiker vill framhärda i att man har en alternativ syn på vad som är sant. Jag tror det är farligt, för det finns saker som är objektivt sanna.

Emil Hellerud menar att det är viktigt för det offentliga samtalet att vi är överens om vissa grundläggande saker för att samhället ska fungera. De behöver kanske inte vara sanna så länge alla tror på dem, men en värld byggd kring osanningar blir farlig.
– Om sanningen byggs på någonting annat än det som går att mäta och konstatera blir sanning ett relativt begrepp där en eller ett par enskilda kan bestämma vad som är sant.
En del skulle kanske säga att det finns olika sanningar?
– En upplevelse är sann i den bemärkelsen att någon har upplevt det på ett speciellt sätt, men vissa saker är objektivt sanna. Vi vet till exempel att Ulf Kristersson är statsminister i Sverige. Det är sant.
För att få ett bättre samtalsklimat efterlyser Emil Hellerud forum där nya möten kan ske. Det får gärna vara i ett längre format än på dagens sociala medier och kanske ännu hellre i verkligheten än vid en skärm. Han säger att han inte låter sig provoceras så lätt och gärna lyssnar på andra även om han inte håller med dem.
– Det är viktigt att lyssna och acceptera att folk tycker annorlunda. Tyvärr är många dåliga på det idag.

Allvaret i Musks Hitlerhälsning spelades ner

Efter Donald Trumps valvinst i USA kommer utspelen som ser ut att påverka offentligheten slag i slag. Miljardären och Trumppropagandisten Elon Musk har blåst till strid även i Europa. Han har sagt att partiet Alternativ för Tyskland är det enda som kan rädda landet. I Storbritannien vill han att kung Charles ska sparka den nyligen tillträdda Labourregeringen så att folk kan få rösta på landets ”enda hopp”, högerextrema Reform UK.
När Elon Musk i ett tal efter Trumps installation den 20 januari slog högerhanden för bröstet och sedan sträckte ut den i en Hitlerhälsning blev det snabbt debatt kring vad han egentligen avsåg.
Många kritiserade Elon Musk medan vissa tog honom i försvar. De mest patetiska inläggen innehöll stillbilder på andra kända personer som hade handen i samma position som i en Hitlerhälsning eftersom de vinkat eller gestikulerat – bilder som aldrig hade funkat som desinformation om de inte hade frusits i exakt rätt ögonblick.
Andra försökte spela ner allvaret eller diskutera om det verkligen varit en Hitlerhälsning – kastade han inte bara bildligt ut sitt hjärta till publiken – eftersom han samtidigt sa att hans ”hjärta går ut till” följarna? Men rörelsen bar inga likheter med ett kast. Den kombinerade rörelsen med handen på hjärtat följt av en Hitlerhälsning har för inte länge sedan utförts exakt så av amerikanska nazister, samtidigt som de ropat ”heil Hitler” och anti­semitiska slagord.

När Ida Östenberg, professor i antikens historia, skrev på X att det var tydligt att Elon Musk hade heilat var hon säker på hur det skulle bli redan innan hon publicerade sin kommentar. Hon räknade med en veritabel skitstorm men blev ändå överraskad.

– Det var länge sedan jag möttes av en sådan lavin, säger hon.
En halvanonym användare kallade henne för ”duktig liten hora”, vilket hon återgav på den relativt nya plattformen Bluesky. Dit söker sig många som lämnar andra sociala medier, bland annat eftersom Bluesky saknar en algoritm som premierar inlägg som skapar hård debatt.
Svaren hon fick på Bluesky var av ett helt annat slag: varför fanns hon kvar på X?
– Jag lutar mer och mer åt att sluta och jag kommer att göra det. Min närvaro där har gått ner rejält. Jag har inte stängt kontot men jag interagerar knappt.

Att Ida Östenberg alls fastnade för dåvarande Twitter hänger samman med att hon där framgångsrikt lyckades opinionsbilda kring sitt eget forskningsfält, som återkommande har hotats av nedskärningar. Hon har också lärt känna många människor via plattformen, både yrkesmässigt och på ett mer personligt plan.

I dag hade hon aldrig sökt sig till det X har utvecklats till. Anledningen till att kontot fortfarande finns beskriver hon som en blandning av nostalgi över gamla Twitter och en känsla av att det kanske går att göra någon liten skillnad genom att vara en motröst.
– Men att vistas på en plattform ägd och styrd av en fascist­supporter är ju principiellt fel, säger hon med hänvisning till ägaren Elon Musk.
Ida Östenberg reagerar på att X alltmer tas över av folk som köper en förvrängd världsbild. Hon tycker sig se hur personer hon tidigare har uppfattat som typiska mittenväljare radikaliseras där. Även en del svenskar har uttalat stöd för Donald Trump efter att han har sagt saker de skriver under på i enstaka frågor.
Å andra sidan har hon också sett traditionellt konservativa som säger ifrån när folk med liknande politisk hemvist tar ställning för Trump och hans likasinnade.
– Det ger mig hopp att det finns anständigt folk som vågar säga ifrån till dem de vanligen står på samma sida som.

Ytterligare en person som har kvar viss närvaro på X är Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell. Även han skrev om Elon Musks Hitlerhälsning och fick en mängd ursäktande svar på X. Johannes Klenell kallar hälsningen för en hundvissla – en signal till ens följare samtidigt som man låtsas att man inte har gjort någonting.
Mycket riktigt hade amerikanska högerextremister tagit emot Hitlerhälsningen med värme. ”Den vita lågan kommer att stiga igen”, kommenterade till exempel en vit makt-grupp på Telegram.
Johannes Klenell tror att Elon Musks inflytande trots allt är på tillbakagång. Att han ertappades med att fuska i datorspel genom att anställa folk för att spökspela honom till en rankning i världsklass har haft betydelse. Bland de unga män som följt honom för att han var en cool, extremt rik kille som tillhörde världseliten inom datorspel spred sig en påtaglig besvikelse.
I Europa tycks intresset för Tesla svalna på grund av hans högerextrema böjelse.

Elon Musk har dock Maga-rörelsen kring Donald Trump kvar – och den kommer inte att straffa honom för att han gör en Hitlerhälsning.
– Han kommer aldrig att straffas för det, för han är så fruktansvärt rik. När han heilar gör han det för att testa en gräns. Förra gången Trump var president höll man på med grodor, succétecken och blinkningar om den vita rasens överhöghet. Nu heilar han, direkt. Det är för att flytta gränsen omedelbart, säger Johannes Klenell.

Varför stannar man som användare på X under de omständigheterna?
– För mig är det ärligt talat mest ett självskadebeteende nuförtiden. Jag gör det i stället för att skära mig. Jag tror att jag har det gemensamt med rätt så många andra. Jag gillar verkligen att vara på Bluesky, men jag vet flera som bara går in och skriver någonting på X för att reta upp de rasistiska trollen och sedan bara går ut igen.
Johannes Klenell upplever att det offentliga samtalet inte längre riktigt finns. Folk söker sig alltmer till forum där de möter sina likar. En typ av användare har funnit sin hemvist på Bluesky, andra är kvar på X, åter andra har flytt till Metas pratiga forum Threads. Men behövs det en plattform där alla kan mötas?
– Jag kan sakna en sådan. Jag har haft förhoppningar om Bluesky men samtidigt har jag noll förtroende för att de här plattformarna långsiktigt ska kunna vara bra och fungerande. De sociala medier vi har radikaliserades när de behövde mer pengar. Innan dess har Mark Zuckerberg och de andra låtsats bry sig om progressiva värderingar, nu skiter de i det.

Svenska Pen är en av allt fler organisationer som har valt bort närvaro på X på grund av hur plattformen har utvecklats. Med Metas nya inriktning funderar ordförande Kerstin Almegård även över närvaron på Facebook.
– Det är inte helt okomplicerat och jag har inte landat än. Vi måste kunna föra en offentlig debatt, men var ska vi göra det? Länge såg det ut som att sociala medier skulle kunna regleras. Drömmen vore om det kunde bildas någon form av pressetiskt system även där, men nu går det åt precis andra hållet, säger hon.
Kanske vill många helt enkelt ha ett hårt tonläge?
– Det vore en fullkomlig mardröm att leva i ett samhälle där bara de som skriker högst, använder fulast ord och trycker ner andra hörs. Jag vill inte leva i ett samhälle där människor inte vågar yttra sig. Ska även sköra och rädda människor få höras och synas? Ja, det ska de. Det är en demokratifråga.
Så när debattörer hänvisar till yttrandefrihet är det en förenkling?
– Det är en oerhörd förenkling. Den röst som tystas är ju tyst. Den går inte att få med i en mätning. Du kommer aldrig att få veta vilka artiklar som aldrig blev skrivna eller vilka granskningar som inte blev gjorda, vilka goda argument som aldrig blev hörda. Det är inte yttrande­frihet. Det blir en falsk verklighetsbild.
Vad kan man göra för att enskilda röster inte ska tystna?
– Vår förhoppning med uppropet var att vi ska känna att vi är många som kan stötta varandra. Jag tror att man kan samarbeta mer. Jag ser en stark vilja till det hos många.

Ser ingen ljusning i den offentliga debatten

Klart är att det är svårt att föra ett samtal ens om samtalsklimatet, det konstaterar flera av dem jag intervjuar till den här artikeln. I stället för att ta en öppen diskussion går man i polemik, misstänkliggör eller gör ohederliga tolkningar av det som sägs.
Åsa Wikforss som tog initiativ till uppropet i DN tillsammans med Kerstin Almegård ser inte heller någon ljusning i den offentliga debatten. Hon återkommer till Henrik Jönssons klipp som uppmärksammades i SVT:s 30 minuter. Den råa ton hon ser är ett försök att undergräva förtroendet för samhället, tror hon.
– Den typen av opinionsbildare låter förfärligt trevliga och säger inget explicit hatiskt, i stället uttrycker de sig som med det där fulklippet. Det är ett bra exempel på hur en enskild journalist trakasseras. Han får det att framstå som att hon är extremt aktivistisk. Han behöver inte säga mer för att hatet och drevet mot henne ska gå igång. Det är effektivt och jag ser inga som helst tecken på att det är på väg att upphöra.

Men varför utmålas journalister och forskare med flera som folkets fiender?
– Så har populister alltid gjort, det är inget nytt. Det går nästan 100 år tillbaka i tiden. Det är för att medierna granskar makten och makten vill inte granskas. Forskare har uppgiften att ta fram vetenskapligt underlag för politiska beslut, som kan vara obekväma sanningar om klimatet och annat som politikerna inte vill agera på. Då ser man till att underminera förtroendet i stället.

Men om det kommer uppifrån eller åtminstone legitimeras uppifrån är det trots allt demokratiska styren vi har röstat fram. Kanske vill folk ha ett auktoritärt samhälle med ett hårdare tonläge?
– Det är en svår fråga. Många väljare tror att journalister och forskare är folkets fiender som vi måste rädda demokratin ifrån. Det är en av farorna med propagandan. Från USA hörs intervjuer med personer som var med i stormningen av Kapitolium som verkligen trodde att valet hade stulits från Trump. De kände att de behövde skydda demokratin. Sedan har en del människor i demokratier lurats tro att auktoritära styren är bättre.

Forskning pekar på att särskilt unga män har ett allt svagare förtroende för demokratin som samhällssystem och hellre vill ha en stark ledare. Åsa Wikforss tycker att det är ett stort misslyckande när man inte kan få människor att tro på värdet i ett demokratiskt styre.
Demokratierna hotas också när folkvalda ledare som säger sig vara demokrater går i motsatt riktning när de väl har makten. Åsa Wikforss ser med oro på risken för en auktoritär utveckling i USA efter Donald Trumps tillträde som president.
Kanske måste vissa uppleva hur det är att leva i en diktatur för att förstå problemet med auktoritära ledare. Men det är ett riskfyllt experiment.
– När en autokrati väl införts är det inte så lätt att kravla sig upp ur det hålet. När makten väl skär ner på människors friheter, som yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och fria allmänna val, då finns det ingen enkel väg tillbaka.

Publicerades först i Biblioteksbladets magasin, Numret om det offentliga samtalet.