Kortlivad grupp för mångfald

Hur ser rasifierade personer på utbud och verksamhet? I Malmö bildades en grupp för att ta reda på svaret, men den lades ned efter bara några möten. Sju år senare efterlyser deltagarna fortfarande mer långsiktighet.

I budgeten för 2014 fick Malmö stadsbibliotek ett anslag på 300 000 kronor för arbete med ”icke stereotyp/normativ” barnlitteratur. Stads­bibliotekarien Torbjörn Nilsson kände ett sting av irritation över att den rödgröna majoriteten så bokstavligt lade sig i verksamheten. Men uppdraget resulterade i alla fall i ett ”intentionspapper” som slog fast att en referensgrupp skulle bildas för att öka medvetenheten om rasifierade personers upplevelse av verksamhet och utbud.
”Syftet med referensgruppen är att den ska tillföra ytterligare perspektiv och därmed bidra till att stadsbibliotekets ledning fattar kloka beslut”, stod det i dokumentet.
Gruppen hade få eller inga motsvarigheter på andra håll i Sverige.

Det är inte alls sunt att alla i en kår alltid ska tycka samma sak

Torbjörn Nilsson, stadsbibliotekarie Malmö

Sju år senare beskriver Torbjörn Nilsson gruppen som något mer än bara ett utslag av följsamhet gentemot ett politiskt uppdrag. Den var också en markering mot det han beskriver som en ohälsosam konsensuskultur, som blivit synlig drygt ett år tidigare när barn- och ungdomsbiblioteket på Kulturhuset i Stockholm plockat bort Tintin i Kongo på grund av seriealbumets koloniala och rasistiskt präglade innehåll. Initiativet kom från den konstnärlige ledaren Behrang Miri som fick utstå hård kritik, gjorde en pudel och snart lämnade sitt uppdrag.
– I branschen fanns det bara en legitim ingång och det var att han hade gjort fel. Ingen försvarade honom. Det är inte alls sunt att alla i en kår alltid ska tycka samma sak, säger Torbjörn Nilsson.
Hur borde biblioteket i Malmö förhålla sig till böcker av det slag som plockats bort i Stockholm? Det var en tänkbar fråga för referensgruppen som hade sitt första möte i slutet av april 2014. Tio personer deltog, fyra från biblioteket, tre från den feministiska och antirasistiska tankesmedjan Interfem, två från Afrosvenskarnas forum för rättvisa och en från Romskt informations- och kunskapscenter.
– Referensgruppen startades ur en frustration som växt ur en incident som ägt rum, säger Momodou Malcolm Jallow som sitter i riksdagen för Vänsterpartiet.
I gruppen representerade han Afrosvenskarnas forum för rättvisa men satt samtidigt i kommunfullmäktige och hade alltså del i det politiska uppdraget till biblioteket.
Incidenten han syftar på är egentligen en kedja av händelser drygt ett år tidigare, som nådde sin kulmen med Tintin i Kongo på Kulturhuset. Detta är nödvändigt att känna till för att förstå behovet i Malmö, menar han.
– Vi sa att man ska kunna ha en representation av svarta människor och svarta barn som inte är kränkande. Men våra synpunkter misstolkades och förvrängdes av majoritetssamhället som hävdade att vi eftersträvade censur.

Trots en självbild som för många nog kretsar kring övertygelsen om att agera i antirasistisk och demokratisk anda, visade den utbredda oförståelsen att de verkligt antirasistiska reflexerna på många håll lyste med sin frånvaro i biblioteksvärlden, menar Momodou Malcolm Jallow.
– Annars hade fler insett att de hade rasistiska stereotyper på sina barn­avdelningar. Det var inte antirasistiskt, utan snarare att upprätthålla rasistiska strukturer i samhället.
Som kontrast framstod referensgruppen som ett sällsynt tecken på lyhördhet, tycker han.
– Det var inte många som ville lyssna som Torbjörn Nilsson gjorde. Han hade inte bestämt sig för vad som var rätt eller fel utan ville höra hur vi tänkte, istället för att lyssna på alla som skrek om censur.
I efterhand är även Marian Wydow positiv till referensgruppen där han representerade Romskt informations- och kunskapscenter, en kommunal verksamhet som verkar för att öka romers inflytande och delaktighet.
– Mitt intresse var att synliggöra det romska samhället i bibliotekets innehåll, utbud och samverkan. Vilka fångar vi upp idag, vilka kommer till biblioteket, hur kan man göra det tillgängligt, finns det andra kanaler att samverka med? Det var de intressefrågor jag lyfte.

De tre möten som gruppen hade resulterade bland annat i en workshop om icke-stereotypa barnböcker och en utställning om Sveriges koloniala arv. Några böcker förpassades till magasinet – och kritiken som hörts 2012 i samband med ”Tintin-gate” väcktes till liv igen.
I en artikel i Sydsvenskan hävdade skribenten och debattören Lars Åberg att bibliotekschefen Torbjörn Nilsson lärt sig ”den kultur­polisiära jargongen” genom att hänvisa till rasifierades perspektiv. ”Makten de tilldelas blir i alla fall ansenlig när den ska uttolkas av den här sortens tjänstemän, ängsligt sneglande på tidsandan och den för tillfället närmast ståendes känsla av kränkthet”, skrev Åberg om referens­gruppens ledamöter.
Lämningarna efter gruppen består av minnesanteckningar från tre möten, sedan avvecklades gruppen. Det var aldrig meningen att den skulle bli permanent, påpekar Torbjörn Nilsson.

Marian Wydow beklagar att gruppen blev så kortlivad och säger att han skulle verka för mer långsiktighet om den återuppstod.
– De här frågorna löser man inte på kort tid, det kräver närvaro, engagemang och långsiktighet. Jag skulle säga: gör det inte kortsiktigt, gör det som en stabil satsning och gör det inte personligt.
Det sista säger han med särskilt eftertryck.
– En satsning som enbart bygger på god vilja från enskilda personer, rasar samman när personerna och deras goda vilja försvinner.
Momodou Malcolm Jallow tycker att referensgruppen som modell borde användas i hela landet, och inte bara av bibliotek utan av all offentlig verksamhet.
– Min tanke när vi började var att det skulle bli något långsiktigt, men det blev inte så. Man trodde nog att nu har vi lyckats med det här, nu har personalen fått den här kompetensen. Men för att fortsätta arbeta vore det bästa en permanent verksamhet som hade kunnat spridas till resten av Sverige.
Tiden har dock inte stått still, konstaterar han. Debatterna om bland annat Tintin i Kongo fick på flera håll igång diskussion och tankeverksamhet som håller i sig.
– Det är positivt, men vi måste ändå kartlägga vad det finns för litteratur och vi måste fokusera på barn som saknar vuxnas förmåga att läsa och kontextualisera. För att möta utmaningen måste man fundera på vilken typ av material som biblioteken har tillgängligt för dem.
I grunden handlar det om vad medborgarna ska kunna förvänta sig av det samhälle de bidrar till, menar han. Om vi vill leva i ett demokratiskt samhälle som uppfostrar barn med bra värderingar, då måste bibliotek och läro­säten tillhanda­hålla böcker som stärker dem istället för att avhumanisera dem.
– Det är inte rimligt att vi ska finansiera något som kränker oss och våra barn, säger Momodou Malcolm Jallow.

En satsning som enbart bygger på god vilja från enskilda personer, rasar samman när personerna och deras goda vilja försvinner

Marian Wydow, Romskt informations- och kunskapscenter

Enligt Torbjörn Nilsson avslutades referensgruppens arbete i en känsla av att den hade fyllt sin funktion och att det inte fanns förutsättningar att komma vidare. Han uppfattar att biblioteket fick kunskap och utvecklades och att arbetet lämnade spår i mediepolicyn. Han ser en koppling till den hbtq-certifiering som biblioteket i Malmö också var tidigt med att genomgå.
– Det är inte samma sak som rasifiering, men det har lärt oss något om hur vi själva har fungerat och hur vi själva ska kunna bemöta människor oavsett bakgrund.

Fotnot 1: Representanterna för Interfem har avböjt att medverka i artikeln. Vid två av gruppens möten deltog även Behrang Miri som representant för ABF i Malmö, där han började jobba efter att ha lämnat Kultur­huset i Stockholm. Biblioteksbladet har utan framgång sökt honom.

Fotnot 2: Artikeln publicerades först i Biblioteksbladets magasin, nummer 2 2021. Hela tidningen finns att läsa här.