När KB får 10 miljoner kronor för att förstärka bibliotekens arbete med de nationella minoritetsspråken är det en milstolpe för Elisabet Rundqvist. I decennier har hon engagerat sig för demokratifrågor och minoriteters rättigheter.

Urfolkens rättigheter har engagerat Elisabet Rundqvist i decennier. Och som bibliotekarie och handläggare på Kungliga biblioteket (KB) har hon haft frågan om de nationella minoritetsspråken på sitt bord sedan den nya bibliotekslagen kom 2014. Men inte som huvudsaklig arbetsuppgift – förrän nu.

Regeringens besked om att KB får uppdraget att genomföra en satsning på de nationella minoritetsspråken innebär att Elisabet Rundqvist troligen kommer att lägga större delen av sin arbetstid på att bygga upp arbetet med att förbättra folkbibliotekens utbud på romani chib, samiska, finska, meänkieli och jiddisch.

– Det här har varit en strävan jag har haft ganska länge. Jag har sett behovet och funderat över hur vi ska lösa det.

Mycket kommer att ske via de resursbibliotek som redan finns för jiddisch, finska, samiska och meänkieli. I samband med den nationella biblioteksstrategin hölls ett samråd med resursbiblioteken som var positiva och gärna ville arbeta med uppdraget.

Men för ett av språken, romani chib, saknas bibliotek. Där behövs andra arbetssätt och det är något som inom uppdraget ska arbetas fram gemensamt med representanter för den romska befolkningen.

KB har länge jobbat för att få extra pengar för arbetet med de nationella minoritetsspråken och nu har regeringen lyssnat.

– Det är fantastiskt. Jag personligen har jobbat jättehårt för det här. Det här kommer att vara en milstolpe, säger Elisabet Rundqvist.

Men mycket arbete återstår. Inte minst för att bygga upp ett förtroende för biblioteken hos de nationella minoriteterna. Det finns många som har dåliga erfarenheter av sitt lokala bibliotek, berättar Elisabet Rundqvist.

– Biblioteken är ett uttryck av ett samhälle som under lång tid har marginaliserat och osynliggjort minoriteterna. Om man är ständigt marginaliserad och besviken på samhället har man det med sig när man kommer till biblioteket. Det är en tuffare väg att gå om man ska vända det.

Och ska det göras måste det göras på riktigt och fullt ut. Det räcker inte att hänga upp en samisk flagga eller att en i personalgruppen kan svara på frågor om litteratur på minoritetsspråken, poängterar Elisabet Rundqvist.

– Det finns en förtroendefråga som biblioteken behöver jobba ganska mycket med för att vinna tillbaka de här användarna. Det kommer att ta ett tag och man måste vara uthållig. Har man förlorat förtroendet på grund av en negativ upplevelse måste biblioteket leverera ganska många positiva upplevelser för få tillbaka förtroendet.

Det krävs särskild kompetens att köpa in litteratur på ett språk man inte talar. Kunskapen om uppdraget måste finnas hos hela personalgruppen och det räcker inte med att ha en liten hylla med några få böcker på minoritetsspråken, konstaterar Elisabet Rundqvist.

Hennes engagemang för de nationella minoriteterna har vuxit fram sedan den nya bibliotekslagen kom 2014. Men hennes intresse för urfolk sträcker sig långt tillbaka i tiden. Både vårt eget urfolk, samerna, och urfolk i andra delar av världen. Intresset har kombinerats med miljörättsfrågor.

– Urfolken är de första som drabbas av vår miljöpåverkan. De är alltid de första förlorarna och deras rättigheter har varit åsidosatta i många hundra år.

Under den stora flyktingvågen 2015 var det många bibliotek som ställde om sin verksamhet för att möta de nya besökarna. I samband med det växte också Elisabet Rundqvists engagemang i flyktingfrågan och framför allt för de ensamkommande barnen. Hon lärde känna några av dem väl och var tidigt aktiv i rörelsen #vistårinteut. Numera sitter hon i styrelsen för Flyktinggruppernas riksråd (Farr) och en lokal grupp för flyktingars rättigheter i hemstaden Uppsala.

Den psykiska ohälsan bland flyktingarna blev tydlig för henne i slutet av 2016. När hon började räkna självmord bland de ensamkommande uppdagades en oerhörd statistik som inte var känd någonstans tidigare. Under 2017 dokumenterade hon 15 självmord och 258 självmordsförsök bland de ensamkommande barnen och fler skulle det bli.

För Elisabet Rundqvist hänger allt samman, det finns en ”solklar” koppling mellan de olika engagemangen både privat och på jobbet. Det handlar om demokrati.

– I mitt huvud är det inte jättestor skillnad mellan att kämpa för urfolkens rätt till sitt kulturarv och nationella minoriteters lika rättigheter i samhället till att flyktingar ska bli humant behandlade.

Frågan om de nationella minoritetsspråkens plats på folkbiblioteken handlar också om rättigheter som hon anser blir åsidosatta.

– Jag är beredd att lägga mycket tid på att biblioteken kommer upp till åtminstone en grundläggande nivå. Det är de nationella minoriteternas rättigheter och vi kan inte bortse från det.