När räknas man som svensk författare?

23 okt 2023 • 4 min

Sverige har en flerkulturell historia. Ändå är vi fixerade vid utseende och härkomst.

Varför får författare oftare än andra yrkeskategorier prefix som markerar ett utanförskap från ”det svenska”? Det är ingen som säger ”hen är invandrarjournalist”, ”emigrantviolinist”, ”invandrarforskare”, ”mellanförskapskonstnär” eller kallar någon som Descartes för ”migrationsfilosof”.

Under förra seklet kallade vi litteratur skriven av författare med annat pass som sökt sin tillflykt till Sverige, för exillitteratur. Peter Weiss, Kurt Tucholsky, Nelly Sachs flydde från nazisterna i Tyskland och hankade sig hjälpligt fram i den då homogena svenska kulturvärlden. De kom från ett land som låg nära, som till och med hade idealiserats och de såg mer eller mindre ut som svenskar, och hade inte sällan samma socioekonomiska bakgrund som sina svenska kollegor. De integrerades snart i den svenska litteraturkanonen.

I dag anses Sigrid Combüchen, Corne- lis Vreeswijk, Ildikó Márky och Heidi von Born vara svenska författare, trots att de föddes i ett annat land. De som flyttade till Sverige något senare kallas för emigrantförfattare.

Så småningom började den i dag förlegade termen invandrarlitteratur användas, vilken senare har bytts mot migrationsförfattare, icke-vit litteratur, postinvandringslitteratur, nya arbetarförfattare, mångkulturell litteratur, postinvandringslitteratur eller, som Rasmus Landström rekommenderar, mellanförskapslitteratur (ETC 30/1, 2016). Det är många prefix för att kalla någon författare.

Varför är det så viktigt att definiera just skönlitteratur? Är språket mer nationalistiskt? Är innehåll och form så tätt förknippade med en så kallad svensk identitet att författare med utländsk härkomst måste särskiljas?

När vi talar om migrationslitteratur är det en grov indelning av författare med väldigt olika bakgrund och uttryck. Ofta är det de författare som skiljt sig utseendemässigt från föreställningen om hur en svensk ska se ut, som fått denna kategorisering. Det har blivit ett sätt att marknadsföra det exotiska, men det säger inte så mycket om verkens innehåll eller utformning.

Att koppla litteratur till geografi begränsar. Vi gör det även inom Sverige: om en författare från Stockholm skriver om sin stad kallas hen författare, men om någon från Malmö skriver om sin stad blir titeln ofta ”Malmöförfattare”. Det är en begränsande klassificering, som om det som skrivs utanför huvudstaden gäller en specifik ort och inte är allmängiltigt. Liksom i resten av samhället har vi valt att se litteratur som ett ”vi” och ett ”de”.

Jag är född 1965 i Sverige, med en svensk far och en tysk mor och räknas därför som invandrare. Jag har vuxit upp med två språk och två kulturer och skriver mycket om tyskspråkig kultur. Min bakgrund har präglat mig, men den syns inte på mig.

När Jonas Hassen Khemiri debuterade för tjugo år sedan hyllades han som ”invandrarförfattare”, trots att han är född och uppvuxen i Sverige, liksom Alejandro Leiva Wenger, Sami Said, Marjaneh Bakhtiari, Athena Farrokhzad och Khas- hayar Naderehvandi är födda i Chile, Eritrea och Iran men kom hit som barn och har vuxit upp här.

Gemensamt för dem är att de i sina böcker tar upp ämnen som berör människor som lever med flera kulturer, men hur de gör det är extremt olika. Om en författare med iranskt påbrå skriver en roman som ligger nära egna upplevelser, då är det den iranska bakgrunden som får stå i centrum, snarare än att jämföras med Karl Ove Knausgård och andra som skriver autofiktion.

Vi buntar ju inte heller ihop Ulf Lundell och Tomas Tranströmer, Linnea Axelsson och Lina Wolff till en nationell genre på grund av deras härkomst.

Den danske poeten Yahya Hassan uttryckte det redan för ett decennium sedan: ”Jag har ingen aning om vad ’invandrarlitteratur’ är. … när man klumpar ihop människor under en så bred och ospecifik kategori tar man ifrån dem deras individualitet och deras historiska kontext, man skapar en ansiktslös massa som är mycket lättare att ignorera och inte ta på allvar.”

Ett enkelt sätt att kringgå detta hade varit att skriva om en författare som ”författaren X, född i Bagdad”, i stället för ”invandrarförfattaren” eller ”den irakiske författaren”. Det må tyckas vara en petitess, men det är en skillnad i betydelse, i inkludering. Någon gång måste man väl också få komma fram helt i svenska språket och räkna det som sitt? När får man räknas som svensk författare? Hur lång tid ska det ta innan vi ser att det svenska också är det mångkulturella – igen. För det flerkulturella har varit regeln under långa tider i svensk historia, det är ingen nymodighet.

Under medeltiden var mer än 40 procent av de som ägde stenhus i Stockholm tysktalande. Det blandade var det normala då, liksom det åter är i dag.

Romanen som uttryck har alltid varit ett sätt att kritisera, förstå, förklara eller varna för samtiden. Det är en av anledningarna till att den som konstform är så intressant, vi kan se hur värderingar förändras medan de pågår.

Det skrivs texter om identitet, jämställdhet, kulturell mångfald och miljö över hela världen. Mycket är likt, men utvecklingen sker olika snabbt, till exempel om man jämför med Tyskland där en stor del av den nya skönlitteraturen är skriven av författare födda i forna Sovjetunionen.

När jag läser texter av och artiklar om Wladiminer Kaminer, Olga Grjasnowa, Alina Bronsky, Lena Gorelik eller Nino Haratischwili slår det mig att även om deras bakgrund alltid nämns, så ses de primärt som tyska författare, de buntas inte ihop till migrationsförfattare. De skriver på tyska, verkar i Tyskland och de hyllas som författare. ”Migrationsstämpeln” verkar hänga kvar bra mycket längre i Sverige. Ännu spelar utseende och vilket land någon kommer ifrån roll. Hur ofta nämns och tematiseras Khashayar Nade- rehvandis iranska bakgrund jämfört med hans fru Johanne Lykke Holm Naderehvandis danska?

Det påminner om en episod från min barndom. Vi stod i en ring och en kille pekade på var och en i turordning: ”Du har det”, ”du har det”, ”du har det” … när han kom till mig tittade han länge och sa ”du har det inte”. Han talade om blå ögon, vilket jag inte har. Men i dag är varken mörkt hår, hud eller ögon något ovanligt.

Kanske är det för att Sverige var ett homogent majoritetssamhälle första hälften av förra seklet, i större utsträckning än andra centraleuropeiska länder, som vi har glömt vilket blandat land Sverige en gång var.

Nu är vi där igen. Alla som skriver skönlitteratur och bor här, som delar erfarenheterna av vad som finns här just nu, är därför svenska författare, oberoende bakgrund. Det behövs inga andra prefix. Så kan romaner och skönlitteratur också spegla vår samtid.

Text: Margareta Flygt, kulturjournalist och översättare från tyska.

Artikeln är tidigare publicerad i Biblioteksbladets 3/23.

2 kommentarer

  1. Mitt intryck är att när någon benämns ”invandrarförfattare” eller dylikt syftar det nästan alltid på vad den personen skriver om (utifrån egna erfarenheter), och i beaktande av det tycker jag inte det är mer problematiskt att prata om ”invandrarförfattare” än om ”arbetarförfattare”. Det är ju också tveklöst så att många av dessa själva ofta i hög grad spelar på sin utländska bakgrund, särskilt som en sådan i politiskt korrekta media- och kulturkretsar tenderar att vara en ren fördel. (För övrigt måste ”Under medeltiden var mer än 40 procent av de som ägde stenhus i Stockholm tysktalande” vara det sämsta argument jag någonsin tagit del av för att Sverige alltid varit ”blandat”. Jag menar, hur stor andel av landets medeltida befolkning ägde ett stenhus i Stockholm? En promille? En halv?)

  2. Min erfarenhet är att de som oftast (och insinuant) klagar på ett förment ”vi-och-dommande” av kulturyttringar också är de som gällast skriker om bristande ”representation” och anklagar upphovspersoner med svenska rötter för ett självpåtaget ”tolkningsföreträde” om de skulle drista sig till att skildra karaktärer, livsöden eller sociokulturella miljöer som de själva inte upplevt eller befunnit sig i. Verkens eventuella kvaliteter eller verklighetstrogna porträtt blir då sekundära — om de ens får pallplats. Att påstå att det enbart är någon sorts förtryckande majoritetskultur som upprättar sinistra indelningar av konstnärer beroende på bakgrund är helt enkelt inte sant.

Senaste nytt

Nyheter

Edholm om skolbiblioteken: "Man måste börja nånstans"

Det är upp till lärosätena att åtgärda bristen på skolbibliotekarier. Det är ett besked från skolminister Lotta Edholm när hon besöker Bibliotekshögskolan i Borås. "Det är klart att unga människor får upp ögonen för yrket. Och när söktrycket ökar är det naturligt att utöka antalet platser."

11 apr 2024 • 5 min

Reportage

Hon vill knyta ihop Europas bibliotek

Axiells nya vd Maria Wasing har stora tankar om tillväxt och bolaget betydelse. Men fler bibliotek än de i Nacka räknar hon inte med att företaget kommer att driva. ”Inte strategiskt viktigt för oss.”

9 apr 2024 • 6 min

Internationellt

Böckerna som censureras mest

Försöken att få bort böcker som handlar om sex, hbqi-frågor eller rasism eskalerar i USA. Här är de tio böcker som ansågs farligast 2023 och som plockades bort mest från bibliotekshyllorna.

8 apr 2024 • < 1 min

Essä

En kamp för herravälde och profit

Traditionell vetenskaplig publicering utmanas av idén om öppen tillgång. Gustaf Nelhans skriver om risker och svårigheter och om hur forskarsamhället måste förändras för att idealet ska bli verklighet.

3 apr 2024 • 7 min

Nyheter

Blev du lurad?

Färgkoordinerade böcker i Höganäs, litteratur för vänsterhänta i Järfälla och utlån av sol-el i Ljungby. Många bibliotek skämtade på första april.

2 apr 2024 • 2 min

Nyheter

Lätt att få jobb för bibliotekarier

I takt med att AI används alltmer kommer bibliotekariernas kompetens att bli mer eftertraktad. Det spår Saco i sin senaste rapport och slår fast att det kommer att vara fortsatt lätt för bibliotekarier att hitta jobb.

27 mar 2024 • < 1 min