När Helene Öberg tidigare i år blev ordförande i Svensk biblioteksförening hade hon nyss lämnat regeringskansliet. Med sig hade hon en politisk vana som nu kan behövas ute i landet när biblioteksmedarbetare möter nya politiska styren i kommuner och regioner. ”Jag tror att vi kan ge stöd och råg i ryggen när de ska argumentera för sin sak.”

År 2010 fick Helene Öberg utmärkelsen ”årets lobbyist”. Hon var då generalsekreterare på Makalösa föräldrar, en organisation för ensamstående mammor och pappor.

Så – vad var det som gjorde henne så framgångsrik?

– En stor fördel som jag hade var att jag inte var rädd för politiken. Är man inte rädd för att ta kontakt kan man åstadkomma jättemycket. Sedan hade jag en stor fördel till: Jag hade jobbat med Gustav Fridolin…

Så det är absolut på riktigt, och det är en otroligt viktig kamp att ta den här mandatperioden att stå upp för biblioteken och bibliotekslagen

Han var ”superduktig” på att nå ut medialt och sätta agendan, berättar hon, och hon sög åt sig av kunskaperna.

– Jag lärde mig att man ska testa sig fram, inte ge upp, och väldigt konkret: när man väl kommit på något smart att tycka kan man använda det väldigt många gånger.

I rollen som ny ordförande för Svensk biblioteksförening kan hennes lobbyistförmågor verkligen behövas. Det är inte bara så att vi går in i en ekonomisk lågkonjunktur, kanske till och med kris. Det är också politiskt osäkra tider. Många inom branschen är rädda för bibliotekens situation i det fall Sverigedemokraterna får makt över kulturfrågorna. Man har pekat på SD-styrda kommuner som Sölvesborg och Svalöv som mörka omen, där det förekommit ingrepp i biblioteksplaner, begränsning av litteratur på vissa språk och motstånd mot oönskad programverksamhet.

– Faran är verkligen reell. Ju mer inflytande Sverigedemokraterna får, nationellt och lokalt, desto mer kommer de att försöka sätta sina prioriteringar på arbetet. Så det är absolut på riktigt, och det är en otroligt viktig kamp att ta den här mandatperioden att stå upp för biblioteken och bibliotekslagen, och visa motstånd om man försöker styra biblioteken på ett politiskt sätt, säger Helene Öberg.

Kommer utvecklingen att påverka föreningens arbete?

– Det måste den göra. Biblioteksföreningen kan inte bara stå tyst om vi märker att hela fundamenten för vad ett bibliotek ska vara utmanas.

Helene Öberg har ett stort politiskt kontaktnät. Det har hon skapat sig efter en lång och framgångsrik historia i Miljöpartiet. 2014 spåddes hon i medier till och med att ta över socialministerposten. Så blev det inte, men som statssekreterare hos två statsråd (efter Gustav Fridolin också hos kulturminister Amanda Lind) har hon ändå rört sig vant i politikens toppskikt.

Här i bibliotekssektorn finns det jättemånga kreativa och kapabla människor, som kan ta ansvar, och som inte ska känna sig hämmade att göra det

– Det är viktigt att komma ihåg att jag nu företräder Svensk biblioteksförening och våra medlemmar och ståndpunkter i mötet med alla partier. Men jag har också goda relationer med alla i kulturutskottet, inklusive SD. Så man får litegrann skilja på sak och person.

Vilka är de viktigaste frågorna för föreningen framåt?

– Bemanningen av skolbiblioteken är fortsatt central. I den frågan finns det stora möjligheter just nu, när det existerar ett lagförslag som är ganska färskt, och som bara är att plocka och lägga fram. Vi har också ett löfte från Moderaterna om att de tycker att propositionen ska läggas fram.

SD då? De har ju varit kritiska till utredningens förslag om lagstiftningen om bemanning.

– Jag tror inte att de kommer att stoppa förslaget. Det är inte där de har sina problem. De har kanske andra politiska förslag på kulturområdet där de vill gå fram lite tuffare, så det kan till och med vara så att de ger och tar lite.

– Den är inte jättekonkret. Jag har ju själv varit med om att arbeta fram den, men även jag hade önskat att det hade kommit mer pengar och reformer – något lite tyngre. Nu gjorde det inte det, och då tänker jag att det är viktigt att fortsätta plöja framåt. Nu måste fokus vara på att få saker att hända.

Som exempel lyfter hon fram digitaliseringen och e-böckerna.

– Några aktörer vill ha en statlig plattform för e-böcker till biblioteken, eftersom det är lite utmanande att lösa frågor om rättigheter och kostnader mellan berörda aktörer. Men jag och föreningen tror att det är bättre att de som är berörda av e-boksfrågan sätter sig ner och löser den tillsammans istället.

Helene Öberg är inte själv bibliotekarie, och har inte tidigare arbetat med biblioteksfrågor. Däremot med läsfrågor. Som statssekreterare hos Gustav Fridolin var hon med om att tillsätta läsdelegationen, och om att formalisera ”läslovet.”

– Det var ett fantastiskt initiativ helt utanför politiken, med läsrörelsen och Akademibokhandeln och många andra viktiga aktörer inblandade.

Det blev ett lite speciellt arbete. Vilka lov det finns och vad de ska heta är nämligen inte bestämt i lag, så det gick inte att bara ändra i någon förordning, berättar hon.

– I stället fick vi fick samla departementets tjänstemän på ett stort möte och bolla idéer, och de fick klia sig i huvudet och tänka. Det var en ovanlig begäran från ett statsråd. Men det landade i att Skolverket fick ett uppdrag i att stötta och synliggöra läslovet.

Behovet av läsfrämjande insatser är någonting som hon återkommer till under intervjun. Sjunkande skolresultat och försämrad läsförmåga är akuta frågor på ett samhälleligt plan, konstaterar hon.

– Får vi barn och unga att växa upp med läsförmåga kommer det att vara till nytta för alla i hela systemet. Det är en enormt mycket större risk att man hamnar i utanförskap eller i underläge om man inte kan förstå en text ordentligt.

Hon kommer själv från ett hem utan mycket böcker, i Hästveda utanför Hässleholm. Det var genom skolbibliotekarien som hon först kom i kontakt med litteraturen. En gång i veckan gick hennes klass till biblioteket, inhyst i samma byggnad som matsalen, där skolbibliotekarien berättade om några väl valda böcker. Kön till de mest spännande var lång.

Med tiden fick Helene Öberg ”egen fart”, läste faktaböcker och ungdomsböcker, och blev ledsen när hon kände sig för gammal för de senare. På gymnasiet plöjde hon gamla sossars tjocka självbiografier och annat av samhällsvetenskapligt intresse. Som partiprogrammen, till exempel.

Att hon fastnade för MP:s program berodde dels på miljöfrågorna, naturligtvis, men också på människosynen. Det finns en mening i partiprogrammet om att ”människan är en kreativ varelse som kan och vill ta ansvar”.

Den bar hon med sig.

– Jag har alltid väldigt hög tilltro till människor jag möter. Det är min grundsyn, att alla är väldigt kapabla, och att man kan få saker och ting att hända tillsammans.

Har det bäring på bibliotekssektorn?

– Ja, jag tänker att man ska använda sig av det där. Här i bibliotekssektorn finns det jättemånga kreativa och kapabla människor, som kan ta ansvar, och som inte ska känna sig hämmade att göra det. Jag tänker att de i lite högre utsträckning skulle kunna vända sig till politiken och säga: ”Det här är vad vi behöver, ge oss rätt förutsättningar.”

Folkbiblioteken står inför en krävande tid, pressade från ekonomin på ena sidan och politiken från den andra. Som ett svar på det lägger föreningen nu mer av arbetet på den kommunala och regionala nivån.

– Men det handlar också om hur vi kan rusta och stötta biblioteksmedarbetare och bibliotekschefer i att möta ett nytt politiskt styre. Jag tror att vi kan ge stöd och råg i ryggen när de ska argumentera för sin sak.