Poesi som höjer rösten och farväl till autofiktionen

Hur ser tendenserna i skönlitteraturen ut? Biblioteksbladet pratar litterära trender med Sorin Masifi, Ingrid Elam och Lina Wolff.

I ladan på Selma Lagerlöfs Mårbacka har runt trehundra personer samlats för att lyssna på några av Sveriges mest älskade författare. Det är fortfarande sommar. Stundvis smattrar regnet på den råa plåten ovanför takstolarna, stundvis får den sällskap av en mullrande åska. Men ljudet ur högtalar­anläggningen är välproducerat och det är inga svårigheter att höra författaren Lina Wolff när hon läser ur sin senaste roman Djävulsgreppet. Hennes lågmälda humor får oss att skratta trots det allvarliga ämnet: kärlek som tar sönder.

Boken följer en ung kvinna som ger sig av till Florens för att gå en tolkutbildning. Där möter hon en man, och en passionerad och destruktiv relation inleds. Romanen var lätt att skriva, men är svår att prata om, säger hon när samtalsledaren frågar vem huvudpersonen egentligen är.
– Jag hade kunnat säga att vi har en del gemensamt. Hon har samma bakgrund som jag, kommer precis som jag från en liten by, dessutom en liten by där det begåtts ett mord. Men Djävulsgreppet är ingen självbiografi. Jag har flera gånger försökt skriva självbiografiskt, men resultatet blir supertråkigt. Det jag tar med mig in i romanen är i stället ett slags psykologisk resa, en känslomässig erfarenhet. Men den måste byggas på ett annat sätt för att bli en roman.
Stolarna är utsålda till sista raden, mest till kvinnor som jag, med grå kalufser. Lina Wolff ligger först i programmet, kanske för att få publiken att komma i tid. Listan över de priser och utmärkelser hon fått är minst dubbelt så lång som listan över hennes utgivna verk och inkluderar Augustpriset, Svenska Dagbladets litteraturpris och Sveriges radios romanpris. Hennes romaner har översatts till 23 språk och unga författare säger att de vill skriva som Lina Wolff.

När jag några veckor före festivalen frågade henne vad hon ser omkring sig i den svenska samtidslitteraturen, från sin position, svarade hon att hon tror att Sverige utmärker sig för att autofiktionen står så högt i kurs här. Men att hon också anar ett pågående skifte.
– I den spanska, huvudsakligen latinamerikanska, litteraturen som jag ägnar det mesta av min tid åt eftersom jag översätter, står de stora fiktiva berättelserna högt i kurs. Och om du vill gestalta stora omvandlingar i samhället – i många delar av Sydamerika är till exempel våldet ett stort problem – kan det bli svårt med ren autofiktion. Då räcker det inte att du skriver vad som hände dig. Du måste kunna ta ut svängarna, föra in magi, lyfta dig utanför vardagen. Men den svenska litteraturen, som jag känner den, är ganska förnuftsbaserad. Jag är ibland osäker på om läsaren kommer att hänga på när jag sticker av från det realistiska.
Lina Wolff uppfattar sig som en samtidsskildrare. Sätter en ära i att få gestalta vår tid, även om hon konstaterar att hon kanske inte alltid ger den allra mest positiva bilden av den. Det är också en bra tid att arbeta i, säger hon.
– I alla fall mest bra. Vår tid är närmast besatt av berättelser och narrativ. Fördelarna för oss som skriver är att berättandet står högt i kurs och finns överallt. De stora episka verken är bara ett tryck bort på min Kindle. Vi översköljs av teveserier som är bättre än någonsin, som kan jämföras med romaner och noveller i komplexitet. Men besattheten är också lite sjuklig. Bara det faktum att inläggen på sociala medier heter stories även om de bara består av en bild med en kaffekopp och texten Fikade kl 15.
Flödet av berättelser gör det också svårare.
– Jag måste ha koll på hur narrativen formas omkring mig, i litteratur, serier och dataspel. Hålla mig uppdaterad. Men det är samtidigt något jag tycker är roligt.

Litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam tar Lina Wolffs romaner som ett av flera exempel på nya riktningar när jag frågar henne vart den svenska samtidsromanen är på väg. Wolff är en av flera som söker sig ut i världen och som låter magin få träda in i händelseutvecklingen. I Elams ögon är autofiktionen, som dominerat det litterära samtalet under många år, på väg bort.
– Författarna kan inte sitta och titta i sina egna navlar när det pågår ett krig utanför dörren, konstaterar hon. Litteraturens uppgift måste vara att öppna dörren också för det främmande, för sådant vi är rädda för och inte vet hur vi ska förhålla oss till.

Själva kungen av autofiktion, Karl Ove Knausgård som startade hajpen med romanserien Min kamp i sex delar, där läsaren får följa med tätt inpå ett romanjag som knappt går att skilja från författar­jaget, verkar söka sig nya vägar.
Hans nya romaner kretsar kring ett större persongalleri, inte sällan med kvinnor i huvudrollerna.
– Här använder han också många grepp som annars förekommer i genrelitteruren: det finns drag av mystik, det övernaturliga kommer in. När det gäller persongalleriet lånar han grepp av teve­serierna: karaktärer försvinner och dyker upp igen, bipersoner blir huvudpersoner. Ja, teveserierna har förstås i sin tur lånat dem av artonhundratalsromanen, säger Ingrid Elam.
Hon tror att en del av förklaringen till Knausgårds popularitet är hans förmåga att gestalta just människor. Att han får oss att tro på sina romanpersoner, leva oss in i dem och minnas dem, som vi minns Madame Bovary eller Jane Eyre. Ett trick som fungerat för romanförfattare sedan genrens födelse.
– Han är mästerlig på det. Om du läser en dålig tjock roman, då är ofta persongestaltningen väldigt klichéartad, så att det känns som om du läser något slags inredningsmagasin. Knausgård gör något helt annat. Och samtidigt drar han in vår samtids stora frågor. Jag tycker han är ett intressant exempel på någon som skriver riktiga romaner utan att sälja sig till marknaden.

I sin bok Romanens segertåg beskriver Ingrid Elam hur romanen någonstans under sjuttonhundratalet knuffar ut alla andra litterära genrer i periferin och hur genrens framgångar går hand i hand med individualismens utbredning. När medel­tiden övergick i renässans och människan plötsligt stod ensam inför sitt öde, utan Gud eller annan vägledning, blev den fråga som fortfarande plågar oss plötsligt akut: Hur ska man leva? Och så blev berättelserna om en individs kamp mot omständigheterna, romaner som Robinson Crusoe, populära.
Och sedan dess har vi förmodligen letat efter svar på samtidsfrågorna i vår respektive tids romaner.
– Men samtidigt ska man komma ihåg att litteraturen aldrig egentligen speglat sin samtid, utan snarare omskapar den och låter oss se den på ett sätt som gör att vi både kan känna igen den och förvånas över den, säger Ingrid Elam. Inte ens författarna till det man kallar för 1800-talets ”realistiska roman” försökte skildra verkligheten som den var. Det Paris som Honoré de Balzac eller Émile Zola beskrev var ett annat än det folk kunde se när de gick längs gatorna.
Det är därför läsarna gör bäst i att inte stirra för noga på författarjaget bakom romanerna. Eller tro att allt är som det ser ut att vara.
Ingrid Elam lyfter Malmöförfattaren Hanna Nordenhöks nya roman Underlandet som ett löfte om litteraturens framtid. Det är en berättelse i tre delar, och några till, som möter läsaren med en rad modeller av förklädnader och lurendrejeri, och på så sätt ger sig i kast med samtidens falska nyheter, filterbubblor och glappet mellan människornas yttre sken och inre sanning.

Huvudsakligen följer romanen en kvinna som klär ut sig till ett barn, en blundande hustru till en pedofil och en journalist
vars kollegas hyllade reportage vilar på anonyma källor. Till och med sanningen själv verkar förljugen i det intrikata pusslet.
En bit in i boken lämnar författaren sanningssägaruppdraget till en radikal högerpolitiker som tycker att hans tydliga förnuftsbaserade visioner liksom döljs genom talskrivarnas och medarbetarnas mjuka anpassningar efter det politiska landskapets konjunkturer. Det är som om de tuggar allt till en mjäkig form som tillåter det att passera ”etablissemangets och opinionens matsmältningssystem”. Och Hanna Nordenhök låter honom reflektera:
”Det var det som var pudelns kärna när det kom till den epok som var hans, tänkte han sammanbitet, att allt nuförtiden måste ges andra namn. Allt handlade om paketeringsfrågan, om att formulera rätt berättelse, hur det ena eller andra kläddes in och förmedlades (…)”
Kalla det paketering eller storytelling: i dag måste alla ha en berättelse, bagaren om mjölet han bakar dina frallor av, skoleleven om varför han eller hon valde vattenfärg till bilduppgiften – och varje företag och varje kommun har anställda som berättar deras tillrättalagda historier från morgon till kväll.
Hur skriver man något annat? Hur visar man att litteraturen är något annat? Och – är den det?
Det verkar vara fler än Hanna Nordenhöks fiktiva högerpolitiker som längtar efter autenticitet. Och kanske är det därför autofiktionen hållit greppet om bokmarknaden och läsarna under en tid. Den har varit ett sätt att intyga: det här hände mig, det här vill jag berätta, det är min story och inte bara något jag vill sälja in. När Alex Schulman i Bränn alla mina brev skriver om sina förfäder, Sven och Karin Stolpe, så är det en historia som inte bara handlar om en kulturhistorisk romans utan som också berör honom, som får hans egna fogar att knaka. När Malin Lindroth i Nuckan klär av sin oälskbara skepnad in på benen ryser vi av delad skam eftersom vi vågar oss in dit för att hon vågar sig in dit. Själv. I sig. Åtminstone är det så det ser ut.

Men det finns andra sätt att närma sig autenticiteten. Under litteraturfestivalen på Mårbacka cirklar dokumentärfilmaren Staffan Julén och författaren Marit Kapla runt innebörden av begreppet när de berättar om sitt gemensamma projekt, Kärlek på svenska, som blivit såväl film som bok, och även ett forskningsprojekt kring frågan om autenticitet i berättande. Staffan Juléns egen bakgrund skymtar visserligen fragmentariskt förbi i filmens marginaler, men det handlar inte om honom.
Han har gjort filmade intervjuer med personer från Lappland till Skåne och filmen handlar om dem. Marit Kapla har tittat och lyssnat på samma intervjuer och gjort en dokumentär diktsvit om dem. Och så har de funderat över alla grepp och steg som tas på vägen från en människas egen berättelse till presentationen i förpackad form: urval, redigering, utformning.
Är sanningen fortfarande sann när den presenteras i andra änden? Och vem är den sann mot? Är det varje enskild bit i helheten som ska vara autentisk, eller är det helheten i sig? Även om man vill kan verkligheten inte beskrivas som den är. Den är för full av detaljer.
Ändå vill vi ha den där spänningen – att det är äkta, att det är någons brinnande liv i historien vi hör.
Jag tänker på allt jag hört när jag beger mig till den första bokfestivalen på många år i Rinkeby. Projektledare är poeten Sorin Masifi som i våras debuterade med diktsamlingen Staten systrarna dikten och fick lysande recensioner. Dagens Nyheters kritiker Viola Bao kallade den för ”ett vapen, ett arkiv och en dikt”, och ”årets kanske starkaste och mest välskrivna debut”.
Rinkeby Folkets hus är proppfullt av människor trots att solen steker utanför för första gången på många månader. De får bära in extra stolar, inte bara på seminariet där Sorin Masifi själv ska tala, utan också i de angränsande rummen där det annonseras namn som Fredrik Backman, Alexandra Pascalidou och Diamant Salihu.

Sorin Masifi har bjudit in traumaforskaren Marie Kanstrup från Karolinska institutet för att tala om de spår traumatiska erfarenheter lämnar i oss. Oftast klarar vi av att reda ut effekterna, men de kan också bli till posttraumatisk stress, och den förändrar hjärnans funktion, förklarar forskaren. Minnen som är traumatiska läggs inte på plats i arkivet inne i huvudet som andra minnen. De hittar ingenstans att landa i systemet. Och därför slutar de inte heller poppa upp i våra huvuden.
Sjuttio procent av oss är med om sådana händelser någon gång i livet. Det kan vara bilolyckor, förlossningar eller krig, och här i Järvaområdet i Stockholm har många erfarenheter av just krig och konflikter. Trauma kan också överföras i en familj, från föräldrar till barn. Först i slutet av samtalet vänds fokuset mot Sorin Masifis skrivande. För henne är poesin en genial form för att gestalta trauma, med starka bilder som inte nödvändigtvis behöver hänga ihop. Där kan utspridda bitar utan tydlig kronologi skruvas isär och sättas ihop på ett nytt och annat sätt.
Men när traumaforskaren säger att ”du har ju valt att arbeta i en smal genre” studsar Sorin Masifi i stolen. ”Smal”, ropar hon, ”den är inte smal. Prosan är smalare.”
När vi träffas en vecka senare är det för att den där ordväxlingen gjorde mig nyfiken. Varför reagerade hon så kraftigt?
– För mig är poesi inte en smal genre. Jag tycker inte man kan knyta en hel genre till en viss plats, en viss tid och en viss situation. Zooma ut! Se er om i världen! Eller bara i Sverige! Det finns en lång rad av poeter som har fått folkligt genomslag också här.

Sorin Masifi upptäckte poesin genom modersmålsundervisningen i kurdiska i skolan. Då var hon skoltrött och uttråkad, och det enda hon var intresserad av var musik.
– Men så läste vi några delar ur ett långt diktepos av Hemin Mukriyani och jag kände direkt bara wow – det här är så vackert! Jag blev överväldigad. Jag var så ung. Det var så mycket jag inte visste. Det kändes som om han hade skrivit dikten bara till mig. Sen fortsatte det så. För mig blev dikten något att kasta mig över. Här kunde jag hitta min väg. Jag bestämde mig för att bli bäst på poesi. Och på kurdiska.
Efter det har Sorin Masifi ständigt mött ifrågasättandena av poesi som genre.
– Folk frågar mig: Varför skriver du poesi? Vill du inte nå ut till läsarna? Det är som om man har bestämt att poesi ska vara fint, elitistiskt och svårt. Men jag håller inte med. Ska man säga att poesi är smalt får man ange vad det är för dikt man talar om.

När hon för fyra år sedan började som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek fick hon ansvar för poesihyllan, och började om­gående jobba med skyltning och andra knep för att göra poesin tillgänglig. På pelaren intill poesin sitter fortfarande dikter uppklistrade fastän hon numera är anställd av Folkets hus.
– Det kanske är en liten sak i det stora hela, men för mig är det viktigt att orden syns och tar plats i offentligheten. Man måste hjälpa människor att ta steget, att komma till poesin. Jag tror att de flesta egentligen har nära till poesin eftersom den ligger så nära känslorna, intrycken, livet. Vi har haft stort intresse för Spoken word här, för tävlingen Ortens bästa poet. Folk är inte främmande för begreppet poesi. Men vi skulle behöva locka dem från scenens poesi till sidans poesi.
Jag funderar över om poesin också kan vara ett annat sätt att nå autenticitet, att gå ifrån marknadens krav. Eller kanske att nå den mosaikartade samtiden.
– Hmm, jag tror jag tycker frågan är ointressant, säger Sorin Masifi. När jag kommer till poesin är det inte samtiden jag söker. Jag söker efter ett möte. Vill jag läsa vidare? Säger dikten mig något? Vill den mig något? Den rumänska poeten Paul Celan har sagt att poesi är ett slags handskakning.

När förlaget Novellix i våras publicerade fyra noveller skrivna av OpenAi:s Chat­-gpt4 var det inte direkt som en handskakning. Branschen svarade inte med litteraturpriser och god kritik. Svenska dag­bladets recensent Fredrik Sjöberg
skrev att: ”Texten är platt som en oblat, full­komligt humorlös och försöken till gestaltning är på mellanstadienivå.” Upsala Nya Tidnings Anna Sundström konstaterade att läsa novellerna var som att ”få en roman återberättad för sig” och att de inskjutna ”promptarna” störde upplevelsen: ”Mitt i flödet av händelser kommer en detaljerad skildring av en skog eller en sjö.”
Men när en av Lina Wolffs läsare nyligen skickade en skärmdump av en textsida hon hade bett chat-gpt4 skriva
i författarens anda kände Wolff att hon nog hade kunnat skriva precis det som stod, ”förutom att texten var väldigt korrekt”.
Hela branschen oroas av AI:ns inträde. Som uppläsare, som översättare och som författare. Men utveckling brukar inte gå så fort som man tror. Vi sitter trots allt fortfarande i Selma Lagerlöfs lada på Mårbacka och står emot den flyktiga sam­tiden. Så sent som i vintras satsade SVT på en maratonuppläsning av Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga från 1891. I arton timmar läste skådespelare som Rebecka Hemse, Jonas Karlsson och Ingela Olsson kapitel efter kapitel i direktsändning från Västanå teater i Sunne.

Lina Wolff säger från scenen att hon aldrig har fått så många läsarbrev som efter Djävulsgreppet. Människor skriver till henne om sina egna liv och tycker att hon har hjälpt dem. Wolff hade aldrig kunnat drömma om något sådant, säger hon. Men själv har hon också blivit en annan bara genom att berätta den där historien. Hon har delat något hon var rädd att dela, med andra, och de blev alla förvandlade.

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet nummer 3, 2023, Numret om böcker.

Text: Annika Persson