Röster om en ny tid

Hur reagerade biblioteksvärlden när pandemin kom? Sonja Viklund, Jakob Harnesk och Johanna Hansson ser en förändring över tid och resonerar om vad som ska hända efter pandemin.

Tidigt oroades bibliotekarien Dorothee Grelle över den svenska pandemi­strategin. Hon menar att folkbiblioteken ska spela en tydligare roll, som informationsspridare.
– Bristen på information gör att folk inte tar det här på allvar.
Hon är barn- och ungdomsbibliotekarie i Heby kommun i Uppsala län. I november förra året skrev hon ett inlägg i Biblioteksbladets Facebookgrupp Bibliotek i coronakris. Hon berättade om hur pandemin tidigt slog till i hennes före detta hemland, Tyskland.
Redan tidigt 2020 läste hon tyska tidningar, imponerades av Robert Koch-­institutets hemsida med sina över 250 referenser. I inlägget nämnde Dorothee Grelle också WHO:s information, podden Corona update och konstaterade att hon också läste svenska tidningar, Folk­hälsomyndighetens information och följde presskonferenserna.
Att den svenska strategin var annorlunda mot hur andra länder agerade, det var det ingen tvekan om. Hon blev medlem i Vetenskapsforum Covid-19 och på Facebook skrev hon: ”Ni vet, det olika antal forskare som hånades som hobby-epidemiologerna. Där upplevde jag en saklig diskussion, studierna presenterades och förklarades, olika kompetenser sammanstrålade.” Hon kom in på sin roll som biblio­tekarie och berättade att hon är tyst på jobbet gentemot låntagarna och kollegorna.
”Mer och mer väcks ändå frågan, vilket ansvar har jag, vi, som bibliotekarier? Vi ska vara en fena på källkritik, är vi det?”
Hon ställde frågan om hon ska ta rollen som samhällsbärare genom att kopiera papper eller om hon ska sticka ut hakan och säga: ”Vi som bibliotekarier bär munskydd, det skyddar dig, och du skyddar mig om du besöker med munskydd.”.
Många tyckte att det hon skrev var intressant och tankeväckande. Andra menade att det är vanskligt att som bibliotekarie bli aktivist och att privata åsikter ska hållas utanför jobbet.

Jag hoppas att en viktig lärdom blir att involvera bibliotekschefer och de som har ansvar för biblioteken när såna drastiska beslut ska fattas

Johanna Hansson, ordförande i Svensk biblioteksförening

Det är en dag full av teknikstrul då Dorothee Grelle berättar om sina tankar kring pandemin, information och folk­bibliotekens roll. Inlägget på Facebook avslutades med en fråga till kollegorna. Hon hänvisade till den nationella biblioteksstrategin där det föreslås att biblio­tekarier ska bilda den femte statsmakten.
Så, är de förberedda och villiga att ta det ansvaret?
– Jag upplever att vi har en sovande jätte i Bibliotekssverige. När jag skrev på Facebook var det nästan ingen som tyckte att vi borde ta tag i det här. Man menade att det inte är vår uppgift. Men jag ser att vi inte gör vår uppgift.
Dorothee Grelle nämner att det i Svensk biblioteksförenings stadgar står att föreningen ska främja vetenskaplig och samhällelig informationsförsörjning. Hon poängterar vikten av saklig information och säger, precis som hon skriver om och om igen på Twitter och på Facebook, att Folkhälsomyndigheten inte levererar denna sakliga information om saker som aerosolsmitta kontra droppsmitta och munskydd.
Som hon ser det förväntar sig inte bibliotekens besökare att de ska kunna få information om covid-19 där.
– Vi har andra problem än om vi har öppet eller inte. Jag tycker att liv går först, att rädda liv är det viktigaste. Då är det viktigt att ha myndigheter som ger rätt information till allmänheten.
Som hon ser det anser Folkhälso­myndigheten att dess främsta uppgift är att stävja oro och att skydda Sverigebilden. Där skulle biblioteken kunna spela en roll för att ge svar på besökarnas frågor, menar hon.
– Då kanske man inte kan svara på stående fot men man kan plocka ihop forskning som skulle kunna ge svar. Som det är nu finns det inte på kartan. Folk frågar inte om coronaviruset, de frågar om de kan skriva ut myndighetspapper. Det är vår samhällsfunktion, att skriva ut papper.

Hon kom till Sverige från Göttingen i den tyska delstaten Niedersachsen 1992 och under samtalet återkommer hon till att ”Tyskland inte är ett lätt land att komma ifrån i Sverige”. Det finns många negativt laddade ord som det svenska språket lånat från tyskan, konstaterar hon. Som ordet besserwisser som hon upplever är mer använt än på länge, nu under pandemin.
– Det ordet sätter lock på att vilja veta, det sätter lock på att kunna diskutera kring vad man vet. Vad är en åsikt och vad är fakta? Det är det som hela världen har förlorat kontrollen över. Så alla blir tysta, förutom på Twitter. Där blir man inte tyst. Twitter räddade mitt år.
Twitter har många baksidor, men det är också en källa till kunskap, inte minst för att snabbt få länkar till olika studier.
Hon har kallats för aktivist men förutom själva sjukdomen och smittan är hon mest orolig över det hon ser som en krisreaktion, att det är så tyst om det som händer, det hon beskriver som elefanten
i vardagsrummet.
Hon har arbetat mycket hemma men varit på biblioteket en dag i veckan. Då har hon tagit hand om take away-verksamheten, de böcker som besökarna kan beställa och sedan hämta.
– Ibland var det jättemycket att göra, det var jättehärligt.

När regeringen och Folkhälsomyndigheten dagarna före jul skärpte riktlinjerna skulle biblioteken och all annan ”inte helt nödvändig” verksamhet stängas. Biblioteksdirektören vid Karlstads universitet, Jakob Harnesk, var snabb med att uppmärksamma de ändringar som några dagar senare liksom smögs in i skrivningarna. Plötsligt var det inte längre nödvändigt att stänga biblioteken, något som då redan hade skett på de flesta håll.
– Det jag tyckte var märkligast var att de suddade bort informationen och hoppades att ingen skulle märka det. Nu gissar jag bara, men jag undrar om det var så att någon sa något på presskonferensen som bara kom, som inte alls var förberett. Man hade kanske diskuterat biblioteken och kommit fram till: ”Nej, vi säger bara bad­hus och gym.” Men det blev så ändå och det fick stora följder.

Vi är till för de besökare som kommer till oss och då försöker vi väl lösa deras problem. Jag ser situationen ur deras perspektiv, inte ur mitt

Sonja Viklund, bibliotekschef i Mora

Karlstads universitetsbibliotek hade inte stängt om inte informationen på presskonferensen formulerats så som den gjorde. Men bibliotekets service var redan ”ganska kraftigt begränsad”. Jakob Harnesk menar att ”hans” bibliotek tillhör de som har ”safeat” lite mer än andra. När han berättar om hur han ser på pandemi­året och på biblioteksdebatten – öppet kontra stängt – så talar han om de tendenser han främst såg under våren 2020.
– Framför allt på folkbibliotekssidan fanns det exempel på att man ville vara hjältar på barrikaden. De skulle hålla öppet, vara en garant för demokrati och yttrandefrihet och då gällde det att hålla öppet till nästan varje pris. Men den inställningen har ändrats nu.
Han medger att han både generaliserar och hårdrar i sin beskrivning men poängterar att det för honom var viktigt att hitta en balans mellan tillgänglighet och smittspridning under ett år som inneburit många snabba beslut och omprövningar.
Något han har funderat mycket på, är vad som är ett öppet bibliotek och när ett bibliotek egentligen är stängt. Som i Karlstad där stadsbiblioteket har blivit anmält till förvaltningsrätten för att man inte öppnade igen när det kom fram att bibliotek inte hade behövt stänga.
– Om man kan beställa böcker som lämnas ut i en take away-kasse, har man öppet då? Om all hjälp med informationssökning och referenssökning är fullt tillgänglig digitalt, har man öppet eller stängt då?
Jakob Harnesk tror på en fördjupad diskussion om biblioteksrummet. Han lägger också till att det finns en risk att biblioteken nästan har onödiggjort sig själva genom att visa att de kan upprätthålla en hyfsad service med olika former av mer-­öppet eller obemannat och digitala tjänster.
– Pandemin har inte förändrat min syn på vad biblioteket är och ska vara. Jag har fortfarande en stark tro på att bibliotek behövs som fysisk plats. Vi vet att många studenter inte har en bra studie­situation hemma. De kan ha småbarn, bo trångt eller så funkar det inte med studie­disciplinen. Då behöver de biblioteket.

Sonja Viklund är enhetschef på Mora kommun, ansvarig för kultur och bibliotek och såg fram emot vintern 2020–21 och firandet av att det gått 500 år sedan Gustav Vasa höll sitt tal till dalkarlarna i Mora (en del av hans äventyrliga resa genom Dalarna).
Det blev inget firande, pandemin kom emellan. Istället stack Sonja Viklund ut hakan i frågan om bibliotekens roll och uppgift. I november förra året skrev hon en debattartikel i Biblioteksbladet och retade somliga med sina tankar om att det kanske är så att vissa bibliotekarier tycker att det är skönt med stängda bibliotek. ”Kan det vara möjligheten att slippa konfronteras med de där helvetiskt
dryga biblioteksbesökarna som orsakar euforin?”
Hon menade att folkvalda stänger verksamheter för att visa handlingskraft och att det kanske är mindre intressant för dem om åtgärden har effekt när det kommer till att minska smittspridningen.
– Ska det vara en debattartikel så måste det vara någonting att debattera i artikeln. Så jag försökte vara lite provocerande och det verkar ju som om det funkade. Eftersom många blev sura.

I sin text beskrev hon biblioteken som superspridare, av demokrati, information, möten och kommunikation och hon hyllade sina ansvarstagande besökare som dragit ner sina besök, som håller avstånd, som står artigt i kö och spritar sina händer.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Några ironiserade över att de var så glada så, men många påpekade att de var oroliga för smittan, att det kanske trots allt kunde vara klokt att stänga.
Någon annan konstaterade istället att just denna fråga verkade klyva den annars så homogena yrkesgruppen i två delar. Stänga eller inte, det var frågan. Stefan Grip på Härnösands bibliotek var på Sonjas sida. ”Om vi stänger, då borde ju allt annat stänga (förutom livsmedelsbutiker och vårdcentraler). Eller?”
Sonja Viklund menar att det inte alltid måste vara god stämning och att det är viktigt att ta ställning i frågor man bryr sig om och att ”det känns som om man halvsover när det pratas om bibliotek”. Hon nämner en diskussion i Facebookgruppen Bibliotek i coronakris där några funderade kring om det verkligen är så att bibliotekarier ska göra allt som görs i dag:
– ”Jag har faktiskt utbildat mig inom litteratur, ska jag hålla på att hjälpa någon med att kopiera? Det var inte det jag hade tänkt mig”, säger Sonja Viklund för att illustrera hur det lät i tråden.

Hon har själv jobbat i tjugo år och konstaterar till exempel att de referensfrågor hon lärde sig så mycket om i början, de är tämligen frånvarande i dag.
– Men är det något att sitta och vara ledsen över? Vi är till för de besökare som kommer till oss och då försöker vi väl lösa deras problem. Jag ser situationen ur deras perspektiv, inte ur mitt.
Hon undrar var biblioteksbesökarna blev av runt om i landet, hur deras var­dagar ser eller såg ut utan biblioteket.
– Jag är mycket ute i biblioteket, på golvet och jag träffar besökarna regelbundet. Jag vet att vissa egentligen mår väldigt dåligt men att de får vardagen att gå runt genom vissa rutiner. Man möter dem samma tid, på samma plats, säger Sonja Viklund och fortsätter:
– Han promenerar då, på kvällen är han på Ica Maxi och klockan fem är han alltid på biblioteket och då ska det kopieras. Kanske är det tack vare rutinerna som han inte sitter på akuten och mår superdåligt. Vi är en del av fundamentet i vardagen för många personer.
Hon är precis som Jakob Harnesk orolig för hur det ska bli efter pandemin, att risken finns att biblioteken blir mindre viktiga för samhällets medborgare i den digitala konkurrensen. Men hon poängterar att bibliotekets styrka är det personliga mötet och att det är betydelsefullt att personalen blir mer och mer aktiv, inte minst med social läsning, bokcirklar av olika slag.
– Vi hade ett projekt som ligger i malpåse nu, med en läsgrupp bestående av nyanlända. Först gick det trögt men sen blev det jättebra. De har varit så entusiastiska och så glada. Det har varit så många där att vi har försökt skaffa fler ledare. Nu hoppas jag att vi kan dra igång det igen, kanske går det att lösa digitalt men det personliga mötet är ändå så viktigt.

Jag har fortfarande en stark tro på att bibliotek behövs som fysisk plats

Jakob Harnesk, biblioteksdirektör vid Karlstads universitet

I Mora stängde man direkt när regeringen dagarna före jul meddelade att biblioteken borde stänga. När det sedan kom nya bud öppnade man igen.
– Jag har stor förståelse för att det inte är lätt att komma med tydliga direktiv. Myndigheterna försöker lösa problemen så gott de kan med den information de har. Det är inte något jag sitter och muttrar över, säger Sonja Viklund.
När hon tänker på folkbibliotekens roll under en samhällskris förklarar hon att biblioteket är något som ska finnas där. Biblioteket ska vara vardagsmötesplatsen, en plats där kultur finns och den ska ”inte stängas av eller plockas bort”. Ens under en pandemi.
Sonja Viklund konstaterar dock att det ändå finns en gräns när biblioteken inte längre kan ha öppet.
– Var den gränsen går är omöjligt för mig att svara på, men självklart finns en sån risk om smittotalet och dödligheten når ännu högre. Vi hade stängt under några dagar men lämnade ut beställningar i dörren. Det var ett stort merarbete och inte särskilt vettigt ur smittsynpunkt.
Jag hade hellre sett att vi hållit öppet med exempelvis en maxgräns på tio personer åt gången i vårt jättebibliotek.

I mars trodde Johanna Hansson fortfarande att Biblioteksdagarna skulle bli av. Så blev det inte. Istället blev 2020 ett år då bibliotekens uppgift och uppdrag diskuterades flitigt.
Johanna Hansson menar att debatten om biblioteken har handlat om både och, både om att det är viktigt att hålla öppet och om att skydda personal och besökare.
– Inte minst på ett mer praktiskt plan har mycket kraft lagts på att glesa ut, sätta upp plexiglas och så vidare, med ambitionen att ändå kunna vara så tillgängliga som möjligt.

Biblioteken är en del av samhället som också har varit igång, om än med starka begränsningar, argumenterar Svensk biblioteksförenings ordförande som också är biträdande överbibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek. Hon poängterar att biblioteken behöver fungera och leverera även under svåra omständigheter. Hon tänker bland annat på de studenter hon möter som inte alla har fungerande bredband eller bostäder som möjliggör ostörda studier.
– Det som en del kallar för idealism kring öppethållande skulle jag säga handlar om att möta ett antal väldigt konkreta och relevanta behov och att göra det ansvarsfullt utifrån restriktioner och smittspridning.
Hon lägger till att det handlar om att tänka lite längre. Samhället ska fungera även efter pandemin.
– Då är det, vid sidan av allas ansvar att minska smittspridningen, viktigt att vi så gott det går får en kontinuitet i arbete, studier, och informationshämtning i bred mening. Det gäller både på individ- och på samhällsnivå.

Några dagar efter mitt samtal med Johanna Hansson mejlar jag en kompletterande fråga, som bland andra Dorothee Grelle för fram, om att det borde ingå i folkbibliotekens uppgift att ge vetenskaplig information, i det här fallet om pandemin, med tanke på att det står i Svensk biblioteksförenings stadgar.
Hon svarar att föreningen har som ändamål att främja ”vetenskaplig och samhällelig informationsförsörjning”. Det är, menar Johanna Hansson, bredare än att ”ge information” och handlar bland annat om att vara ett stöd i till exempel forsknings­processen.
Det är kanske mer relevant att istället titta på vad det står i bibliotekslagen om att bidra till fri kunskaps- och åsiktsbildning och att ha ett utbud som präglas av all­sidighet och kvalitet, skriver hon.
”Det är en mycket bredare ansats som handlar om att ge tillgång till alla sorters information. Det handlar väl också om att på olika sätt tydliggöra att vetenskap inte är något definitivt och klart, utan tvärtom i ständig rörelse och diskussion. Där menar jag att folkbiblioteken verkligen har ett folkbildande uppdrag, att öka kunskapen om vad kunskap (!) är och hur den växer fram och utvecklas”, konstaterar Johanna Hansson i sitt mejl.
Hon nämner också förslaget i den nationella biblioteksstrategin om att biblioteken ska vara en del av totalförsvaret, en tanke hon kallar för intressant men att den behöver fördjupas: ”Om det innebär att folkbiblioteken ska tillhandahålla den ’sanna’ informationen är man långt ifrån det demokratiska uppdraget.”

Johanna Hansson kopplar sina tankegångar till pandemin. Visst ska folkbiblioteken kunna vägleda kring vilken information som finns och var det går att läsa mer, när det gäller pandemin och i andra frågor. Men man ska inte ta ställning till vilken av all den forskning som finns som är mest vederhäftig eller mest korrekt. ”Värderingen måste varje läsare själv stå för.”
– Jag har ett sånt här moment som jag har berättat om för många. I mitten av mars förra året, när vi förstod att det var en pandemi, så kallades styrelsens arbetsutskott till möte. Kansliet sa att vi nog skulle behövde ställa in Biblioteksdagarna­-konferensen i maj. Då tyckte jag att de var ena riktiga dysterkvistar, säger Johanna Hansson nästan ett år senare.
Hon menade att maj, det var ju långt dit. Men någon i arbetsutskottet hade hört att ”det här kunde pågå i tre månader”. Konferensen ställdes in.
– Det fanns inte i min föreställningsvärld att… ja, jag vet inte hur jag tänkte. Hur skulle det kunna ta slut så snabbt? Men nu har man förstått att det här kanske är en del av vår tillvaro, nästan.

På universitetsbiblioteket har det varit ett år fullt av bedömningar och avvägningar. Ska de ha öppet eller stängt? Hur ska smittrisken hanteras internt och med tanke på besökarna?
– Vi har haft öppet hela tiden och det har blivit tydligt hur centrala vi är för att hålla igång undervisningen och forskningen. Det har, tror jag, också blivit tydligt för universitetet. Vi har varit helt överens om vikten av att kunna hålla öppet.
Som ordförande för Svensk biblioteksförening har hon under året fått fundera mycket över folkbibliotekens uppdrag och status i sina moderorganisationer.
– Ibland kan det låta enbart som retorik, att biblioteken är jätteviktiga för det demokratiska samhället. Men jag tycker att det på många sätt har tydliggjorts i vardagens reaktioner från medborgare som inte har tillgång till sina bibliotek.
Johanna Hansson flikar in att på folkbiblioteken i Uppsala, där går det inte, fysiskt, att göra någonting som är kopplat till litteraturförmedling. Däremot finns det internetkontor där besökarna kan göra utskrifter. Andra kommuner ”stryper tillgången till datorer men fortsätter att lämna ut bokkassar”.
– Hur olika får det vara? Är det rimligt att det ska vara så olika beroende på var man bor? Hela grunden för den nationella strategin är ju att det ska vara jämlik tillgång över landet. Det här är inte jämlik tillgång, det är naturligtvis inte rimligt.

Hon tycker att biblioteken har dubbelt ansvar, i sin demokratiska roll och när det kommer till att göra vad man kan för att begränsa smittspridningen. När väl insatser har kommit på plats, när lokal­erna har anpassats och när nödvändiga begränsningar har gjorts, då har det fungerat bra, tycker hon.
– Jag hoppas att en viktig lärdom blir att involvera bibliotekschefer och de som har ansvar för biblioteken när såna drastiska beslut ska fattas, om stängning. Det är de som har bäst kunskap om vad som är möjligt att göra.
Under året har Johanna Hansson fortsatt hävda betydelsen av öppna och tillgängliga bibliotek. Men hon är noga med att föreningen inte ska gå in och peka på vad en kommun eller huvudman ska göra. ”Det vet man bäst lokalt.”

Text: Martin Röshammar