Vid vägens slut fanns alltid ett bibliotek

Historien om 2015 består av många parallella berättelser om människor och platser med olika förutsättningar och behov. Här berättar sex biblioteksmedarbetare om det som hände.

Centralstationen i Malmö ligger bara en kort bit från stadsbiblioteket; rakt ner för Slottsgatan bara, sedan höger ett par hundra meter längs Norra Vallgatan. När människorna på flykt blev allt fler på hösten 2015 var det därför inget abstrakt fenomen det stod om i tidningen, det räckte med en promenad för att möta dem.

– Det fanns en möjlighet att göra skillnad i praktiken, det handlade inte om statements och teoretiska aktiviteter utan det var bara att hoppa på cykeln och åka till centralen, säger Torbjörn Nilsson som var stadsbibliotekarie i Malmö 2015.

Han beskriver stämningen som idealistisk och närmast euforisk över möjligheten att göra något för andra människor. Personal på biblioteket packade matlådor och stöttade de som kom. Samtidigt skapades en verksamhet inne i huvudbyggnaden vid Slottsparken, ett rum för människor på flykt med särskild inriktning på ensamkommande barn och unga. Deras behov stöttades enligt Torbjörn Nilsson till hundra procent, med ett integrationskafé, tillgång till internet, hjälp att få kontakt med hemlandet och sociala kontakter.

Han insåg att i stort sett allt som hände, det hände utan hans inblandning – trots att han var chef.

– Det var ett undantagstillstånd och jag tyckte det var bra att personalen gjorde det utan att några order kom direkt från mig.

Ett år tidigare, 2014, hade bibliotekslagen trätt i kraft med sin formulering om att ”biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla”. Torbjörn Nilsson beskriver det som ett mantra, ett verktyg som gjorde det lätt att 2015 motivera ställningstaganden när biblioteket agerade för allas rätt.

I samma anda blev Malmö stadsbibliotek först i landet med att låna ut böcker till papperslösa. Lagen stärkte känslan av att bibliotekets verksamhet var en del av stadens strategier om att alla människor ska kunna ha en plats där.

– Det gjorde att man kunde agera direkt, ta initiativ, man kände att man själv ägde verktygen. Man väntade inte på politiska beslut, initiativ från biblioteksföreningen eller att regionbiblioteket skulle bestämma något åt en. Vi kunde skapa saker själva på lokal nivå, säger han.

När pandemin bröt ut fem år senare kom erfarenheterna från 2015 till användning. Det gick snabbt att organisera sig och det skapades interna hubbar för att kunna stötta oroliga medarbetare och besökare. Samtidigt gjorde de reella hot pandemin medförde att personalen generellt önskade en starkare styrning.

– Krismedvetenheten fanns och man förstod ännu en gång bibliotekens roll och att det var viktigt att organisera sig efter det. Men det var mer eftertänksamhet kring riskerna som fanns.

Osby, på gränsen mellan Skåne och Småland, knappt 8000 invånare i centralorten och knappt 13 000 i kommunen.

2015 var människorna på flykt inte lika synliga här som i Malmö, men på biblioteket märktes det ändå att det kom allt fler. Efterfrågan på körkortsböcker på andra språk ökade och det startades ett språkkafé, förtroendet mellan biblioteket och de nyanlända byggdes upp, kontakterna blev fler. Ur det föddes idén till projektet ”låna en svensk”.

– ”Låna en fördom”, ”låna en transvestit”, ”låna en invandrare” – sånt hade ju funnits. Men vi tänkte att vi lånar ut svenskar, säger Helena Götesdotter som var bibliotekschef 2015.

Precis som i flera andra kommuner började biblioteket aktivt matcha ihop människor, asylsökande och lokalbefolkning. Helena Götesdotters slutsats är att det var genomförbart tack vare den trygghet och legitimitet biblioteket stod för hos alla inblandade, inte minst för de nyanlända. Steget var nog något högre för svenskarna, tror hon.

Efter ett yrkesliv på bibliotek är det just den här erfarenheten från 2015 som hon vill lyfta fram.

– Det blev så påtagligt att integration inte bara handlar om den som ska integreras, utan i ännu högre grad om oss. Vi lärde oss att jobba praktiskt, ta emot och välkomna. Det handlade inte om de stora strukturerna, utan det var på individnivå. Det är där man kan göra skillnad på riktigt.

Den som anmält sig förväntades genomföra ett första möte, som alltid ägde rum på biblioteket. Helena Götesdotter beskriver det som att sänka trösklarna och göra det enkelt att genomföra. Hon minns särskilt ett äldre par: de var lite skeptiska och hon var tvungen att prata med dem flera gånger. Till slut blev det första mötet av – och följden blev att paret fick ett bonusbarnbarn som de fortfarande har tät kontakt med.

Det viktigaste med ”låna en svensk” var att det gjordes med fokus på det positiva, säger Helena Götesdotter.

–  När vi väl hade börjat såg vi att det fanns ett stort intresse. Osby är ganska litet, många känner många, och det kan göra att det både är lätt och svårt att komma in. Men människor var väldigt intresserade av att ta vara på de som kom och jag tror att det berodde på att vi fokuserade på styrkan i det. Jag hör att det låter väldigt idealistiskt, men allt var fint, varmt och väldigt positivt.

Hon understryker betydelsen av att anpassa biblioteket så att det kändes tillgängligt för alla.

– Det är viktigt att det finns en representation, att det syns att du har en plats där. Vi gjorde ett poesiträd med poesi på olika språk – den representationen ska man inte underskatta. Om du är på en plats där du känner dig välkommen, så blir den platsen din. Det behövs bara en liten signal om att det här är neutral mark, du är välkommen hit, du får vara här.

På biblioteket i Mora lämnade flyktingmottagandet 2015 inga stora avtryck. Det fanns asylsökande i närheten, men på förläggningar så långt utanför stan att de sällan sökte sig till biblioteket.

– Vi kände inte att det var något stort behov av att vi till exempel skulle fixa fram någon speciell litteratur, säger biblioteks-chefen Sonja Viklund.

Knappt tio år tidigare hade hon jobbat på biblioteket i Vilhelmina i Västerbotten under en period när det startades en flyktingförläggning där.

– På den tiden fanns det ju inte wi-fi så det var anstormning till biblioteket varje dag. När vi öppnade dörren kom 200 personer in och ställde sig i en kö för att låna en dator.

Så var det inte 2015, och inte bara för att asylsökande i närheten hade långt till biblioteket, utan också för att alla hade smarta telefoner och inte längre hade samma behov av att låna datorer.

Sonja Viklund framhåller också andra aktörer, som ortens kyrkor, som tidigt till exempel arrangerade språkkaféer

– Så det hamnade inte så mycket på oss, utan de tog tag i det. Det fanns också jättemånga ensamkommande som behövde läxhjälp, men även för dem tog både Svenska kyrkan och frikyrkorna en jättestor roll.

Det dröjde något år innan de nyanlända började märkas, framför allt när de sökte jobb och behövde hjälp att göra ansökningar. Och de som kom – de har blivit kvar. Sonja Viklund talar om en ny generation biblioteksbesökare.

– De kommer ofta, de är väldigt aktiva, de har med sig sina barn. De har verkligen tillfört så himla mycket som besökare.

Hon säger att det märks tydligt att många som flyr är väldigt företagsamma personer.

– Det är så tydligt att de har en ambition att utbilda sig på olika sätt. Och de är måna om att utbilda sina barn – inte bara i skolan, utan genom att de tar del av allt på biblioteket, kulturutbudet och sådant. De kommer, stannar länge och använder allt som finns.

Restad gård i Vänersborg var – och är – Migrationsverkets största flyktingboende. Vid invigningen 2013 fanns det drygt 500 platser och två år senare hade kapaciteten fördubblats. Detta blev väldigt tydligt på biblioteket, berättar it-bibliotekarien Anna Ljungdahl.

– Det var verkligen galet mycket, det märktes på alla tänkbara vis.

Hon beskriver bibliotekets roll som en första anhalt efter att människor kommit till Restad gård. Det kom dit för att få ordning på sina papper, faxa till hemlandet, fylla i ansökningar till Migrationsverket. Arbetsbelastningen var så stor att ordinarie verksamhet fick stå tillbaka. Hon beskriver det som uppgifter som alltid förekommer, men att det var mycket mer av allt, och att det inte hade varit möjligt att fortsätta så hur länge som helst. Annars hade det som var direkt kopplat till de asylsökandes behov tagit över helt.

– Till slut fick vi sätta en regel om att man måste vända sig till Migrationsverket med frågor om hur till exempel blanketter skulle fyllas i, säger Anna Ljungdahl.

Kvar från den perioden finns därför insikten om behovet av tydligare gränssättning, menar Anna Ljungdahl.

– Man fick ju till exempel förklara utvisningsbeslut som kunde vara ganska krångliga att tolka, så det blev rutin att sätta gränser för att inte riskera att ge folk felaktiga besked eller rekommendera felaktiga saker, för vi har ju inte den kompetensen. Där kan man verkligen säga att vi inte var riktigt förberedda 2015.

Som exempel nämner hon en hel familj som kom med Migrationsverkets avslag – alltid skrivna enbart på svenska – och ville ha hjälp med översättning. Liknande hände ofta, men just den här gången var det speciellt eftersom beslutet innehöll ifrågasättanden av olika känsliga uppgifter som familjen uppgett i sin asylansökan.

– Jag var tvungen att framföra den informationen, och det var väldigt jobbigt att behöva göra det. Efteråt kände jag att det var något jag borde ha låtit bli, och idag hade jag hänvisat dem till Migrationsverket.

Från bibliotekets 60-talsbyggnad i Stadsparken i Helsingborg går det att se färjorna som flera gånger i timmen korsar Öresund över till Danmark. Det saknas uppgifter om hur många människor som kom till Sverige den vägen 2015, men att antalet asylsökande växte märktes tydligt, berättar dåvarande chefen Catharina Isberg.

Redan före valet 2014 hade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hållit sitt öppna era hjärtan-tal som förebådade fler asylsökande. Men Catharina Isberg säger att hon inte minns att det och andra signaler om vad som var på väg att hända egentligen ledde till diskussioner om hur bibliotekets förberedelser borde se ut.

– Jag kommer faktiskt inte ihåg. Det är som med pandemin, den kom man också bara rakt in i. Och sedan kom Ukraina-krisen och den fullskaliga invasionen. Det är saker vi har agerat på snabbt, för vi har sett att vi behövde ställa om.

Bibliotekslagen 2014 hade betydelse för hur biblioteket sedan agerade 2015. Inte bara tack vare formuleringarna om att verksamheten ska vara för alla, utan också för att den pekar ut fyra prioriterade grupper, varav en är människor med annat modersmål än svenska.

– Det blev naturligt att jobba med medier för den gruppen. Biblioteken stod redan fast vid att vara för alla, det som bibliotekslagen säger är naturligt. Men den gör det lättare att inför våra beslutsfattare peka på att det inte är något vi har hittat på, utan att vi följer lagen, säger Catharina Isberg.

Konkreta resultat blev att hyllorna för lättläst utvecklades och att ett samarbete med SFI, Svenska för invandrare, inleddes.

– Sedan deltog biblioteket i ett projekt som länsstyrelsen hade, ”Välkommen till Skåne”. Vi berättade om läsfrämjande och om våra digitala resurser – det handlade om att visa vad vi gjorde så att de kunde lotsa människor vidare till oss.

Biblioteket arrangerade visningar för nyanlända och startade flera projekt, bland annat ett där deltagarna fick berätta om sin flykt som sedan presenterades i en utställning.

– Sedan hade vi ett initiativ där nyanlända blandade fotboll och läsning, där jag kände – yes! Här går vi in i ett sammanhang där vi inte brukar vara.

Att ett Digidel-center öppnade på biblioteket 2018 hängde i hög grad ihop med de behov som blev synliga 2015.

– Det var otroligt mycket diskussioner kring var går gränsen går, och att gå in där andra myndigheter har tagit ett steg tillbaka. Många fokuserar bara på sin exakta fråga, medan de invånare vi möter kanske har behov av kontakt med fyra myndigheter, och det enda ställe där de kan använda en dator är på biblioteket.

Erfarenheterna från 2015 blev värdefulla vid pandemins utbrott och när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Precis som Torbjörn Nilsson i Malmö slogs Catharina Isberg av medarbetarnas självständighet. Hon menar att deras känsla av att kunna fatta egna beslut är kännetecknande för en hållbar arbetsplats.

– Det är inte så att chefen är bäst på att komma på initiativ.

Några månader efter hösten 2015 märkte Cecilia Björkander – som ännu hette Herdenstam i efternamn – på Biblioteksutveckling Gotland och kollegorna Ulf Hölke på i Region Västmanland och Per-Erik Wik i Region Västernorrland att det fanns ett växande behov av kunskap hos biblioteken.

– Man famlade lite, man ville, men hade inte så mycket metoder och få idéer på aktiviteter. Så vi kände att vi behövde göra något, säger hon.

De talade med Svensk biblioteksförening och så såddes fröet till det som blev expertnätverket för nyanlända.

En första informationspunkt under biblioteksdagarna i Västerås i maj 2016 följdes i oktober samma år av ett möte i Stockholm dit ett 80-tal personer kom resande från hela landet.

– Det man framför allt ville ha var tips på metoder och aktiviteter och att dela erfarenheter med andra, minns Cecilia Björkander.

På programmet fanns en presentation av Torbjörn Nilsson som berättade om Malmö stadsbiblioteks arbete, och bibliotekarierna Brita Westerman och Pia Carlsson från biblioteket i Norberg, en av de kommuner i landet som tagit emot flest asylsökande per capita.

För Cecilia Björkander hade det yrkesmässiga och privata smält samman tidigt när hennes man blev god man åt en ensamkommande pojke. På fritiden engagerade hon sig senare i yrkes- och volontärnätverket Vi står inte ut.

– Jag blev insatt i frågorna, och såg som alla andra att det fanns jättemycket att göra.

På Gotland hade man redan 2014 gjort som i Osby och haft projektet ”Låna en gotlänning” och ett integrationsnätverk på biblioteken som Cecilia Björkander själv höll i. När de asylsökande blev allt fler arrangerade biblioteken aktiviteter på boendena i Hemse, Burgsvik, Slite och Klintehamn. Guider anställdes som talade persiska och arabiska, och det hölls tvåspråkiga sagostunder.

– En sagoberättare läste på svenska och en på arabiska eller dari, och barnen fick vara tysta och lyssna på det andra språket. På så vis blev det jämlikt – och förskolepedagogerna kunde se hur barn som annars var stökiga plötsligt satt som ljus.

På biblioteket utarbetades rutiner för utlån till papperslösa. Nätverket ”Ingen människa är illegal” kom och berättade hur papperslösas tillvaro ser ut och vad personalen måste tänka på för att de ska våga använda biblioteket.

Cecilia Björkander beklagar att många initiativ och kunskap från 2015 och åren som följde inte på allvar har fångats upp och dokumenterats.

– Mycket avslutades under pandemin, rann ut i sanden eller har tagit andra former efter att behoven förändrats.

Expertnätverket, där hon var aktiv till för något år sedan, slogs senare ihop med expertnätverket för mångspråk. Fokus för arbetet är numera också rasism och bibliotekens representation och språkliga kompetens. Men en workshop arrangerad av expertnätverket efter att Ryssland inlett sin fullskaliga invasion i februari 2022 och ukrainare börjat komma till Sverige, handlade om vad som fanns att lära av tidigare flyktingsituationer.

Biblioteken hade agerat snabbt även då, erfarenheter från 2015 fanns färskt i medvetandet välkommen-lappen och landets blågula flagga sattes upp, liksom information om böcker på ukrainska.

– Vi hade en intressant diskussion om skillnaden på flykting och flykting; behandlar vi dem olika?

Cecilia Björkanders slutsats är att mottagandet ibland skiljer sig beroende på varifrån människor kommer. 2022 öppnade stora delar av samhället upp för de ukrainska medborgare som kom. På många håll försvann inträdesavgifter och krav på betalning för bussbiljetter. Även på expertnätverkets workshop diskuterades slopade avgifter.

– Flera propagerade för att ukrainare inte skulle behöva betala för kopiering på biblioteken. Inte lika många argumenterade för att samma skulle gälla till exempel kvotflyktingar eller papperslösa, säger Cecilia Björkander.