"Vi är bra på språkkaféer, men det räcker inte"

Barakat Aldammad kom till Sverige 2014. Han tycker att biblioteken brast i förståelse för sina nya målgrupper – och att de inte lärde sig tillräckligt av erfarenheterna.

Artikeln är publicerad i Biblioteksbladet 3/2025, ”Numret om 2015”.

När Barakat Aldammad kom till Sverige för tio år sedan sökte han sig – liksom många andra nyanlända – till biblioteket. 

– Jag var ganska aktiv och använde det flitigt för att ta del av samhällets resurser, som språkövningar och kulturprogram. Det var också en plats där jag kunde fokusera på svenskan i lugn och ro.

Barakat Aldammad, som är utbildad bibliotekarie och redan hade arbetat i Damaskus, Alexandria och Qatar, imponerades över vad han mötte: tillgängligheten, den digitala infrastrukturen och de vackra byggnaderna.

– Jag minns att jag tänkte: ”Tänk om jag en dag kunde få arbeta här som bibliotekarie.”

Så blev det. I dag är han enhetschef för Örebro bibliotek. Han har tidigare jobbat som mångspråksbibliotekarie och bibliotekskonsulent med inriktning på flerspråk, och är dessutom kontaktperson för Svensk biblioteksförenings expertnätverk för mångspråk och nyanlända.

Nätverket har runt 300 medlemmar och bildades på biblioteksdagarna 2016, med syftet att stärka bibliotekens kompetens på området.

– Vi ordnar möten, sprider argument för varför frågorna måste prioriteras och delar exempel på lyckade arbetssätt, både från enskilda bibliotek och i samverkan. Samarbete är helt avgörande

Så vilka lärdomar från flyktingvågen finns kvar i dag? Barakat Aldammad menar att biblioteken reagerade snabbt och gjorde mycket rätt 2015, men att anpassningen av verksamheten brast på vissa centrala punkter.

– De fungerade verkligen som integrationscenter, dit man kunde gå för att få hjälp med allt möjligt. Vad som saknades var språkkompetensen och ofta också en förståelse för målgruppen.

Hade det funnits fler bibliotekarier som behärskade arabiska och de andra språk som talades av flyktingarna hade bemötandet blivit bättre, säger han.

– Många av de nyanlända vågade inte ens gå till biblioteken, eftersom de på goda grunder antog att ingen där skulle förstå dem. Det blev en tröskel i sig.

Under åren har mycket blivit bättre, inte minst i samtalet. På den tiden fanns ”mångspråk” knappt som begrepp i bibliotekssammanhang – nu är det etablerat och lätt att tala om. Samtidigt finns mycket kvar att göra i det praktiska arbetet, menar Barakat Aldammad. Bibliotekspersonalen är fortfarande kulturellt homogen, och skulle behöva breddas både språkligt och erfarenhetsmässigt.

– I dagsläget är runt 20 procent av Sveriges befolkning utrikesfödd. Vi pratar alltså om två miljoner människor med annan bakgrund och annat modersmål än svenska! Den kontexten måste vi ta in när vi talar om ”ett bibliotek för alla”.

Det handlar inte bara om förutsättningarna för språklig kommunikation, utan också om att spegla den mångfald som finns i målgruppen.

– Det här är en långsiktig fråga, och det finns ingen snabb, enkel lösning på den. Ett stort ansvar landar på bibliotekshögskolan, som behöver locka till sig olika typer av studenter. Men det handlar också om bibliotekens egen vilja att se mångfald som en utmaning att ta sig an.

Han lyfter särskilt fram unga läsambassadörer och biblioteksutvecklare som en möjlighet att knyta till sig personer med olika erfarenheter och språk.

– För att förändra den större bilden måste vi börja med de här ungarna. Om de får arbeta med oss ett tag blir de kanske inspirerade att plugga vidare till bibliotekarier så småningom. Samtidigt visar de andra barn och ungdomar att biblioteket är en plats för alla.

Utöver språkkompetens och representation finns också en strukturell svaghet i arbetet kring mångspråk och nyanlända, menar Barakat Aldammad: bristen på styrdokument och planer. I stora kommuner kan man ibland hitta någon typ av ”mångspråksplaner”, men på mindre orter saknas ofta både kompetens och resurser.

– De som jobbar med mångspråk där är rätt ensamma. Det är inte sällan en enda person som axlar hela uppdraget. 

Den här bristen på en övergripande struktur gör det svårt att komma vidare i arbetet, säger han. Varje gång det dyker upp en ny målgrupp och ett nytt språk – som ukrainarna och ukrainska – är det som att börja om från början.

– Vi går runt i en cirkel. Om vi skulle få en ny flyktingvåg med lika många nyanlända som 2015, är jag inte säker på att vi skulle hantera det särskilt mycket bättre än senast, trots att vi borde ha lärt oss. Visst, vi är bra på språkkaféer och lättlästa läsecirklar, men det räcker inte.

Så vad skulle behöva göras? Barakat Aldammad efterlyser en arbetsgrupp kopplad till kommunernas biblioteksplaner, med uppdrag att ta fram, följa upp och revidera en övergripande mångspråks- och bemötandeplan.

– Hur tar vi emot de här personerna? Vilken information ska vi ha tillgänglig på biblioteken? Vilka inköpskanaler använder vi? Och framför allt: hur ser budgeten ut? Utan kontinuitet blir det bara punktinsatser. ”I år har vi 5 000 kronor för mångspråk, nästa år bara 3 000.” Det fungerar inte om vi verkligen vill ha ett bibliotek för all

Barakat Aldammad återkommer hela tiden till frågan om bibliotekets demokratiska och öppna natur. Det är inget han tar för givet. I Damaskus var biblioteken snarast ett redskap för diktaturen. De var få till antalet, resurserna minimala och utbudet strikt kontrollerat.

– Där arbetade du inte för att biblioteket var en plats för alla, utan bara för att ha ett jobb.

Liksom i många andra länder var tillgången till bibliotek dessutom en klassfråga. Vissa människor satte aldrig sin fot där – och skulle inte heller göra det under en livstid. Lånekort kostade pengar, och rent kulturellt var tröskeln hög.

Att jämföra det syriska biblioteksväsendet med det svenska är nästan omöjligt, säger han – endast namnet förenar dem. Men frågan inställer sig: Har vi i dag, tio år efter flyktingvågen, ett ”bibliotek för alla”? Barakat Aldammad tvekar, men idealet håller han högt och han betonar vikten av att ständigt arbeta för att förverkliga och försvara det. 

– Det kräver hårt arbete och mod. Som tjänstemän sitter vi ofta med politiker och diskuterar kulturpolitik och biblioteksfrågor. Där måste vi ha kunskap om vad ”ett bibliotek för alla” faktiskt innebär. Vi behöver starka argument.

Han varnar för de auktoritära tendenser som blivit allt mer synliga, med politiker som bortser från principen om armlängds avstånd och vill styra både programverksamhet och litteraturinköp.

– Har du kompetens och argumenten på din sida kan du stå emot. Saknar du det, blir du bara en passiv deltagare medan besluten tas åt dig.