Vittnesmål om hbtqi-påtryckningar

Yttre påtryckningar mot bibliotek är ovanligt – men när det sker är målet ofta att angripa verksamhet med hbtqi-innehåll. ”Oroväckande”, säger biblioteksföreningens Silvia Ernhagen.

Under förra året har 17 fall av försök till otillbörlig påverkan dokumenterats av Svensk biblioteksförening, Svenska PEN och Dawit Isaak-biblioteket i Malmö. Det är något färre än 2024, då dessa händelser metodiskt började samlas in, men antalet som riktar sig mot hbtqi är däremot fler.

Händelserna är spridda över hela landet och de rör både sådant som programverksamhet, vilka böcker biblioteken har och inte har och hur de skyltar i biblioteksrummet.

– Att påtryckningar mot bibliotek riktas mot en och samma grupp är oroväckande eftersom det inte enbart innebär att vi får ta del av färre perspektiv och färre berättelser när människor tystnar och börjar självcensurera. Det skickar också tydliga signaler till hbtqi-personer att deras berättelser och erfarenheter är oönskade och mindre värda, säger Svensk biblioteksförenings generalsekreterare i ett pressmeddelande.

– När påtryckningar sker riskerar biblioteket att gå från en trygg plats för en utsatt grupp, till ett ställe förknippat med osäkerhet och hot. Dawit Isaak-biblioteket arbetar aktivt för att fler ska ha tillgång till litteratur som ifrågasatts och formuläret är en viktig del för att undersöka och kraftsamla kring dessa viktiga frågor, säger Jasmina Dizdarević Cordero, chef för Dawit Isaak-biblioteket, i samma pressmeddelande.

Där citeras även Svenska PEN:s verksamhetschef Hanna Nordell.

– Att fritt kunna söka och ta del av information, utan att politiker eller andra grupper styr vilka böcker vi har tillgång till eller vilka röster som får höras och synas, är central för yttrandefriheten, säger Hanna Nordell, verksamhetschef på Svenska PEN.

Att biblioteken utsätts för otillbörlig påverkan bekräftar den bild som tonar fram i den undersökning som Biblioteksbladet varje år gör bland samtliga folkbibliotekschefer: tre av tio chefer uppgav att politikerna i deras kommun endast i liten eller viss grad respekterar principen om armlängds avstånd.