”Hoppas på fortsatt diskussion om folkbibliotekens utveckling”

Johanna Hanssons artikel om DIK:s rapport "Samhällets sista utpost" har väckt debatt. "Här finns flera goda uppslag och viktiga frågor att ta vidare", skriver hon i sin slutreplik.

I en annan tid – innan internet – stod referenssamlingen i centrum på biblioteken. Människor kom dit för att fråga om allt från tågtider, telefonkataloger och taxeringskalendrar till uppgifter om BNP i olika länder och lämpliga dikter att läsa på en begravning.

Jag skrev min artikel i Biblioteksbladet för att påminna om att samhällsservice av det här slaget är och alltid har varit en del av folkbibliotekets kärnuppdrag. Sedan länge går vägen till information via en dator. Därför har biblioteken lagt mycket tid och resurser både på att tillgängliggöra tekniken och på att ge stöd till människor som vill lära sig att använda den. Jag reagerade på att DIK i rapporten Samhällets sista utpost skriver att den typen av samhällsservice äter upp ”folkbibliotekens kärnverksamhet”. Jag menar att just detta i grunden är kärnverksamhet och att det därmed bör få ta en betydande del av de resurser som biblioteken lägger på att möta sina besökare. Men som jag också skrev, detta är inte utan problem och ”det finns en gräns mellan att vägleda människor och att utföra deras ärenden”. När gränser överskrids eller när biblioteken får hantera frågor som inte alls faller inom ramen för vägledning och information, då måste de säga ifrån. Det kan man göra på olika sätt och så långt som möjligt i dialog med andra samhällsinstanser som banker och myndigheter. Så länge människor ändå kommer till biblioteken med sina frågor bör biblioteken göra vad de kan för att hänvisa vidare. Om det i en del fall inte finns någon att hänvisa till, så är det en fråga som biblioteket inte kan ta ansvar för. Uppdraget är inte oändligt.

Min erfarenhet från att i många år både arbeta på och leda folkbibliotek är att detta för det allra mesta fungerar bra och att biblioteken i regel hanterar frågorna väl.

Min text har engagerat. Det är jag glad över. Tre repliker har publicerats i Biblioteksbladet. Karin Kraft skriver att ”grejen med läsfrämjande insatser är väl bland annat att hjälpa folk in i samhället och lyckas vi med det så minskar också behovet av vissa stödinsatser”. Kristin Halverson påpekar att även om bibliotekens uppgift behöver ”diskuteras och eventuellt utvecklas”, så ”kan och bör [ett bibliotek] inte vara allt.”

Anna Troberg börjar visserligen med att slå fast att min kritik görs ”på felaktiga grunder” och blandar sedan ihop citaten från min text när hon – felaktigt – hävdar att jag ”lägger skulden för den uppkomna situationen på enskilda bibliotekarier som inte kan skilja på rollen som ”tjänsteperson och engagerad medborgare”. Men poängen i det hon skriver – vilket också är konsekvent och tydligt framskrivet i rapporten – är att biblioteken är underfinansierade och att detta i praktiken försvårar en god arbetsmiljö.

Här finns flera goda uppslag och viktiga frågor att ta vidare. Jag hoppas att min text – antingen man håller med mig eller inte – bidrar till en fortsatt diskussion och utveckling av folkbibliotekens centrala roll och uppgift i ett demokratiskt, men komplext samhälle.

Johanna Hansson
F d stadsbibliotekarie, Uppsala kommun. Numera överbibliotekarie, Uppsala universitet