Bristen på krisberedskap blev tydlig på biblioteken under pandemin, enligt Anna Troberg, ordförande i Dik. Nu kräver hon att de blir en del av totalförsvaret.

– Det har överhuvudtaget inte funnits någon beredskap för en samhällskris, och biblioteken har stått där ganska ensamma, säger Anna Troberg.

I rapporten Bibliotek i kristid som bygger på en enkätundersökning som fackförbundet Dik har gjort framkommer att många bibliotek tvingades hitta ad hoc-lösningar när pandemin kom. På vissa håll var det personalen som själv fick hitta lösningar för att minska risken för smittspridning.

– Arbetsgivarna har varit ganska långsamma med att agera. I vissa fall har personalen till och med få kämpa mot ledningen för att få till smittskyddslösningar. Det är helt oacceptabelt, säger hon.

– Jag vill trycka extra på arbetsgivarens ansvar. Även om mycket handlar om större samhällsproblem så måste arbetsgivaren göra allt de kan på själva biblioteket. Det ansvaret har de också under en pandemi, de har ett ansvar att agera och hitta lösningar, inte vänta och stå handfallna.

Tyvärr tror jag inte att det är en bestående förbättring

I vissa kommuner har biblioteken klassats som samhällsviktiga och ingått i krisberedskapen. Men så var det långt ifrån på alla håll. Detta är något som bör lyftas upp på nationell nivå, säger Anna Troberg och hoppas att det kan vara en del av den nationella biblioteksstrategi som regeringen har lovat att presentera före årsskiftet.

– Biblioteken har en så viktig samhällsfunktion att de borde pekas ut som samhällsviktiga och tas med i Sveriges totalförsvar. Genom att göra det bygger man upp kunskap som man har nytta av även i det vardagliga arbetet.

Andelen medlemmar som uppger att det förekommer bråk, hot och våld på biblioteken har minskat jämfört med tidigare undersökningar, något Anna Troberg tror har sin förklaring i pandemin och stängda bibliotek.

– Tyvärr tror jag inte att det är en bestående förbättring, säger hon.

En majoritet av de svarande uppger att de tycker att det bör vara möjligt att porta besökare som upprepade gånger stör ordningen. Bland bibliotekarier på universitets- och högskolebibliotek tycker tre av fyra att portning är en lösning, medan siffran är lägre band folkbibliotekarier (61 procent) och skolbibliotekarier (59 procent).

– Jag tror att det är en ganska naturlig följd av att man faktiskt inte har tagit tag i de grundproblem som orsakar social oro, eller det som i debatten kallas stök på bibliotek. Man vill ju få ett slut på de problem som finns.

Dik har tidigare inte förespråkat portning som en lösning på problemet. Varför har ni ändrat er?

– Vi har precis som alla andra diskuterat den här frågan och i extrema fall där det finns återkommande problem kan det vara en sista utväg. Men i de allra flesta fall handlar det inte om saker som skulle lösas av att porta en individ.

Arbetsgivaren har ett ansvar att agera och hitta lösningar, inte vänta och stå handfallna

– Vi måste lyssna på våra medlemmar och vi har samma resonemang. Biblioteken är en viktig demokratisk funktion och måste fungera som en sådan för allmänheten. För att kunna göra det kanske det kan vara en lösning i de absolut värsta återkommande fallen.

Ett lagförslag gällande tillträdesförbud till bland annat bibliotek väntas från regeringen. Och det finns risker med att införa portning som en möjlighet, medger Anna Troberg.

– Det finns en risk för att det blir ett sluttande plan, att man successivt sänker nivån för när det här kickar in. Man måste hela tiden följa upp och hålla koll på att tröskeln inte sänks. Det får inte heller bli ett frikort för makthavare som gör att de kan säga att de har löst ordningsproblemen på biblioteken. Det här kan vara en lösning i de mest extrema fallen.