Biblioteksbuss ger plats för drömmar i grekiska flyktingläger

Många av välgörenhetsorganisationerna har lämnat de grekiska flyktinglägren. Men människor är fortfarande på flykt, inte sällan i och runt Aten där några organisationer vägrar ge upp, trots små resurser. Bland dem finns tre radikala bibliotek, som Biblioteksbladet berättar om i en serie artiklar. Först ut: ECHO Mobile Library.

Det är oroligt på Viktoriatorget i centrala Aten. Polisen letar efter droger. Den jakten irriterar Becka Wolfe. Hon, född och uppvuxen i sydöstra England, suckar över rasism och rasprofilering och menar att så här beter sig den grekiska polisen bara för att torget mestadels befolkas av migranter, människor från Afrika och mellanöstern. Annars är hon på ett imponerande gott humör. Hon och kollegan Giulio D’Errico, från Italien, är bibliotekskoordinatorer. De kör och driver ECHO Mobile Library-bussen, en vit, ombyggd Ford Transit som har sett sina bästa dagar.

– Jag har jobbat med det här sedan 2019. Jag älskar att läsa och jag har alltid tänkt att om jag vore i en liknande position som de som är på flykt, och inte hade något att göra, på en så dålig plats som flyktinglägren är, då skulle mitt liv bli lite bättre av att någon tar med sig böcker till mig, säger Becka Wolfe.

När hon kom in i bussbilden hade projektet hållit på i tre år och hon var, med sina språkkunskaper, hon kan farsi, arabiska och franska, perfekt för uppdraget. Hon fnissar när hon konstaterar att när hon sökte jobbet var det inte det, språken eller att hon var akademiskt överkvalificerad, som var hennes självklara trumfkort, utan att hon kunde köra bussen.

Innan Becka Wolfe hamnade i Grekland bodde och studerade hon i både Damaskus och i Palestina. Hon är lyrisk över den gästfrihet som hon möttes av, och när inte minst syrier flydde sitt krigsförstörda hemland ville hon ge tillbaka. Det försökte hon, först i lägren på Lesbos och så här många år senare suckar hon över hur oorganiserad mottagningen var och hur ogästvänligt Europa var redan då. 2017 kom hon till Aten och ja, här är hon kvar.

– Jag gör fortfarande olika typer av volontärarbete men biblioteket är det bästa sättet som jag kan engagera mig på utan att förlora min själ som man gör när man jobbar för de stora organisationerna, menar Becka Wolfe.

De jobbar fem dagar i veckan. På måndagar mjukstartar de här inne i själva staden, i kvarter där många av deras tidigare låntagare och besökare numera håller till. De resterande dagarna i veckan åker de till flyktingläger långt utanför Aten, långt utanför allting faktiskt, långt från kommunikationer och service. Numera, sedan minst tre år tillbaka, kommer Monsieur René, som Becka kallar bussen, inte längre in i lägren. Istället får de parkera utanför och lita på att de trogna besökarna kommer och att de sprider ECHO-ordet.

– Varje gång jag kommer tillbaka till den miljön efter att ha firat jul till exempel, så slås jag av hur hemskt det är. Hur kan människor behandla andra människor så här? Biblioteket är väldigt litet, vi är en liten och begränsad organisation, men vi är också en väldigt mänsklig organisation som faktiskt når fram till dem vi träffar, menar Becka Wolfe.

Deras vita van är en ständig källa till oro. De reparerade den dyrt för några månader sedan och nu krånglar den igen. Hon ler när hon säger att hon ångrar att de inte började studera bilmekanik för länge sedan, det hade de haft nytta av nu. ECHO Mobile Library är i ständigt behov av ekonomiskt stöd, men de vill vara fria från de stora NGO-organisationerna där kvarnarna mal långsamt. Biblioteket består av Becka och Giulio, av volontärer och av styrelsemedlemmar med biblioteksbakgrund, och har månatliga möten där de viktigaste besluten tas med konsensus.

Det de gör grundas i en tanke om solidaritet. De hör alla ihop, migranter, flyktingar, biblioteksarbetare och fördrivna människor. Så i förlängningen kämpar den antirasistiska och antikapitialistiska organisationen för att människor på flykt ska bo drägligt, i riktiga hem. De vill också, på sikt, få bort uppdelningen av vår jord i fattiga och rika regioner.

– Det vi gör är samma sak som när vi började. Då var det i och kring flyktinglägren i norra Grekland. Idén har alltid varit densamma, att kunna ge en stunds respit genom läsande, läsande på det egna språket. Det blir också en stunds avbrott från situationen i lägret och tankarna på asylsökandet och den rådande rotlösheten, säger Giulio D’Errico som precis har fått ett sms från en låntagare som inte har hunnit avsluta sin bok men som vill behålla den ett tag till. Några sådana finns, stammisar.

Giulios förhoppning är att bussen, böckerna och de översatta häftena, och mötena och samtalen, ska ge en liten glimt av deras hemland, deras rötter, deras identitet. Tanken är också, att ge människor verktyg att studera, särskilt språk, men inte bara språk, som han uttrycker det. De vill också uppmana sina besökare att ge sig i kast med grekiska, engelska, tyska och franska.

– Att vara mobil betyder också att vi är bra på att anpassa oss. Under de här åren har hela asylsystemet förändrats, liksom lägren, konstaterar Giulio D’Errico.

Både han och Becky, som började arbeta med biblioteksbussen lite tidigare, men samma år, hyllar det gemensamma, det lilla lokalsamhälle som de åker runt med, fyllt med böcker. Här kan de prata, diskutera, spela schack eller backgammon, eller kanske spela och sjunga tillsammans. Många av de som har besökt bussen har senare blivit både volontärer och vänner till Becky och Giulio. De samarbetar med andra små, nästan informella organisationer, mer om ett par sådana i senare reportage.

En pojke, fem-sex år gammal, kommer fram, hälsar och vill spela Dobble, ett kortspel som gömmer sig i en rund, lilagul burk. Han har ett likadant hemma, säger han. Men hans mamma drar iväg honom, mumlar om att hon måste jobba. Hon ser både stressad och jagad ut. Becka, klädd i en prasslig och spräcklig träningsoveralljacka, en sådan som de coolaste indiekidsen bar för 30 år sedan, försöker övertala mamman att pojken väl kan få vara kvar en stund.

En halvtimme senare dyker pojken upp igen. Han vill så gärna spela och Becka och Giulio kastar sig ivrigt in i spelet. De är inte riktigt överens om Dobble-reglerna men det verkar inte störa någon av dem. Plötsligt står mamman där igen, drar upprört i pojkens arm, växlar några ord med Giulio och Becka, och försvinner med lillkillen över torget.

En man, kanske i 60-årsåldern, släntrar fram, lite tveksam och försiktig, men lyser upp när han förstår att Becka pratar arabiska och att det finns böcker på arabiska i bussen. Han tar fram en bok, säger att den är riktigt populär i Irak och sedan pratar de två länge.

Giulio D’Errico försöker förklara den stora skillnaden mellan då och nu, mellan 2015-2016 och nu. Hans engelska är jättebra, även om han låter väldigt italiensk. Då, för ungefär tio år sedan, skapades hela systemet med flyktingläger som ett sätt att hantera en katastrofsituation. Nu är det menar han, huvudingrediensen i mottagningen av asylsökande.

– Lägren har sakta men stadigt förändrats. Det har aldrig varit bra platser att bo i. Jag tycker inte att de här lägren borde existera, särskilt nu när det inte finns någon nödsituation att agera på. Men lägren har blivit ett måste för människor som vill söka asyl, sedan 2023. Så nu kan myndigheterna stoppa folk som har råd att hyra en lägenhet, säger Giulio D’Errico och fortsätter:

– Lägren har också förändrats rent fysiskt. Staketen har blivit murar. Kontrollen är minutiös och det finns kameror överallt. Förändringen gör också att vår verksamhet blir annorlunda för att vi inte kan passera murarna. Barnen kommer inte längre till oss så istället arbetar vi mest med äldre och med tonåringar.

Att biblioteksbussen inte längre kommer in i flyktinglägren beror på att den grekiska regeringen har skapat ett registreringssystem för organisationer som arbetar med flyktingar och asylsökande. Organisationerna måste ansöka om tillstånd men allt färre får igenom sina ansökningar.

– Så för oss gäller det att hitta ställen att parkera, ställen som är säkra, som inte är för nära hårt trafikerade vägar. För lägren ligger oftast i ogästvänliga industriområden utanför små städer, förklarar Giulio D’Errico.