Ett mål för Dik:s ordförande Anna Troberg är att medlemmarna ska se att fackförbundet tycker och agerar i frågor som berör dem. Men hon efterlyser också deras stöd: ”Jag skulle vilja se lite mer arga bibliotekarier som ställer krav gentemot arbetsgivare och politiken.”

Samtiden hetsar oss alla till åsikter, till att ”tycka mer, snabbare och hårdare som om alltihop vore en dålig tysk porrfilm”. Det skrev Anna Troberg i en krönika 2016. Hon liknade tvångstyckandet vid ”We Are the Champions på full volym dygnet runt i månader i Guantanamo”.
När jag citerar henne ler hon. Vi sitter på Dik:s alltjämt covid-ödsliga kontor i Stockholm.
– Jag står för vartenda ord! Åsikter har blivit ett sätt att flexa musklerna.

Okej. Det kommer alltså från en person som har blogg, podd och, enligt sin egen hemsida, ”ett par hundra debattartiklar i ryggsäcken”.
Som har varit partiledare för kontroversiella Piratpartiet.
Som nu är stridbar ordförande för Dik, och mycket aktiv i samhällsdebatten.
– Visst, men jag har aldrig menat att man inte ska tycka saker. Det handlar snarare om att tänka efter: Finns det en grund i det jag tycker? Eller är det bara magreflex?
Som exempel tar hon upp den aktuella diskussionen om social oro på biblioteken. Dik har varit kritiskt mot idén om portning av stökiga individer som en lösning, och Anna Troberg gick ut hårt mot motståndare som hon menar drömmer sig tillbaka till ett ”tyst bibliotek från mellankrigstiden”.

Jag brukar försöka föra in något lite Twittervänligt för att texten ska få vingar.

– Det är många i den debatten som uttrycker sig på ett sätt som gör att jag undrar om de ens har varit på ett modernt folkbibliotek de senaste tjugo åren.
Det går inte att missa formuleringsglädjen i Anna Trobergs debattartiklar. Som när hon om SvD:s ledarskribent Paulina Neuding nyligen skrev att ”lösa tyckare” med preferenser för att stänga människor ute skulle ”kunna gräva fram sina gamla ledare, debattartiklar och krönikor om denna fråga, snabbt byta ut ordet bibliotek till ’vårdcentralen’ eller ’matbutiken’ och återpublicera dem med friskt mod”.
Paulina Neuding svarade med att anmärka på Anna Trobergs ”ociviliserade” debattstil, men gav henne i alla fall att hon var ”raffinerat dräpande”.
– Det gör mig glad när du säger att det märks att jag har roligt, för det har jag verkligen. Det känns bra när man kan koppla underfundiga formuleringar till ett viktigt budskap. Jag brukar försöka föra in något lite Twittervänligt för att texten ska få vingar och färdas längre.
Finns det risker med att uttrycka sig slagkraftigt?
– Ja, när man tar i ordentligt blir också snedträffarna hårdare.

Hittills upplever hon inte att det har hänt. Men hon försöker känna av medlemmarna, säger hon. Om man gick igenom hennes debattartiklar i tidsordning tror hon att man skulle upptäcka att de var mer försiktiga i början av hennes ordförandeskap, för att sedan bli skarpare.
– Jag har gjort bedömningen att Dik:s medlemmar är ett tufft släkte. När jag har varit ute och vevat får jag nästan alltid positiv respons.
Det är dock inte bara medlemmarna som hon tar hänsyn till, berättar hon.
– De brukar skratta här på Dik: Å nej, nu ska Anna ladda kanonen igen. Det är sant, men man laddar den olika beroende på vem man debatterar mot. Har det trillat in en lokal insändare kanske man väljer att inte svara alls. Om det däremot är en ledarskribent på SvD som tar i rejält behöver man inte själv hålla igen.
För att återvända till själva sakfrågan om social oro på biblioteken: Nyligen kom en medlemsundersökning från Dik som visade att 65 procent av bibliotekarierna faktiskt vill kunna porta besökare. Åtminstone tillfälligt. Och även Dik menar numera att tillträdesförbud kan vara en yttersta åtgärd när inget annat återstår.

Hittar vi inte sätt att lösa samhällsproblemen på så kommer vi heller inte att kunna åtgärda problemen på biblioteken.

Så, med facit i hand – gick du inte ut lite för hårt i den här debatten?
– Jag tycker inte det. Portning kommer fortfarande inte att lösa de verkliga problemen. Alla andra saker som vi sagt behöver göras, måste fortfarande göras. Det krävs mer resurser, bättre arbetsmiljöarbete, och, inte minst viktigt, ett stärkt lokalsamhälle.
Det här är något som Anna Troberg återkommer till: Det är när centrala samhällsinstitutioner brister som problemen kommer till biblioteket. Att för lång tid stänga våldsamma eller hotfulla individer ute skulle omvänt bara innebära att de i stället dyker upp på vårdcentralen eller socialkontoret.
Men ditt ansvar är väl att företräda Dik:s medlemmar, inte andra samhällsinstitutioner. Blir du inte här mer av en allmän samhällsdebattör?
– Jag tänker så här: hittar vi inte sätt att lösa samhällsproblemen på så kommer vi heller inte att kunna åtgärda problemen på biblioteken. Att förvänta sig att biblioteken ensamma ska bli den här lilla ön där man har löst allting, det tror inte jag är realistiskt.
Hur tänker ni på Dik generellt kring er mediala närvaro?
– Redan innan jag blev vald till ordförande sade jag till valberedningen att jag hade ett mål: när våra medlemmar på morgonen klickar igång telefonen eller slår upp tidningen ska de så ofta som möjligt se att deras fackförbund har varit ute och gjort något eller tyckt något i frågor som är viktiga för dem.

Medlemmarna lär inte få se mindre av Dik framöver. Ett riksdagsval väntar, och Anna Troberg tror att kulturfrågorna för en gångs skull kan komma upp till politisk diskussion. Numera finns det ju nämligen ”ett parti”, som hon uttrycker det (läs: SD), som vill profilera sig på dessa frågor. Och då måste de med andra drivkrafter upp i ringen. Där hittar man underförstått Dik – och Anna Troberg.
Så vad är egentligen hennes drivkraft? Om man ser tillbaka på de där tvåhundra debattinläggen – vilken är den röda tråden?
– Det är nog frågan om tillgång till kultur och information, ur ett demokratiskt perspektiv. För har man tillgång det kan man alltid förkovra sig själv, oavsett vilka möjligheter man har till utbildning.
Själv förändrades hon av en roman som hon hittade på stadsbiblioteket i Borlänge, där hon växte upp: Jeanette Wintersons Oranges Are Not the Only Fruit (svensk titel: Det finns annan frukt än apelsiner). Hon blev uppslukad av den. Skolkade och läste. Det var något i kombinationen av å ena sidan det intellektuella, höglitterära och å andra sidan det avväpnande komiska – hon skrattade rätt ut.
Anna Troberg kom sedan att ägna många år åt litteraturen. Hon påbörjade doktorandstudier i engelsk skönlitteratur, men hoppade av och jobbade som förläggare och översättare. Parallellt anslöt hon sig till Piratpartiet, och var mellan 2011 och 2014 partiledare.
Också det engagemanget handlade om tillgång till kultur och information. Och det har gjort henne ifrågasatt. ”Att ett förbund vars medlemmar är beroende av en fungerande och reglerad upphovsrätt väljer en ordförande från ett parti vars idé är just att vända sig mot upphovsrätten kan te sig som något motsägelsefull”, skrev till exempel en ledarskribent på Barometern.
Låg det något i det?
– Nej. Det tyder på en okunskap om problemen med upphovsrätten. Jag är inte emot den per se, men vissa delar är ett problem för våra yrkesgrupper. För biblioteken handlar det till exempel om avtalen för e-böcker och ljudböcker, som ruinerar biblioteken.
Finns det någon punkt där dina privata åsikter om upphovsrätten har krockat med din roll på Dik?
– Nej, jag tycker inte det. Jag vet att det ibland ser ut om att upphovsrättsfrågorna kom in i Dik med mig, men det stämmer inte. Dik har hållit på med dem i 20–25 år, och var väldigt långt framme med dem redan innan.
Vad gäller den rädsla som hon menar i dag präglar upphovsrättsfrågorna, tar Anna Troberg själv på sig en del av ansvaret. Debatten om dem var blodig under Piratpartiets tid i rampljuset, och det lever kvar en beröringsskräck sedan dess.

Bibliotekarier är världens trevligaste folk.

Också för henne personligen var det en påfrestande tid. Hon sade saker hon ångrar och fick själv ta emot mycket kritik, både från politiska motståndare och grabbiga partikamrater med skepsis inför hennes kön.
– Även om debatten kan vara hård om biblioteksfrågor också, så fanns det otrevligare svansar i partipolitiken. Om jag är med i tv nu får jag glada tummar upp från medlemmar. Var jag med i tv då var det mer: Du är dum i huvudet, och du är dessutom fet och ful.
Efter tiden som partiledare för Piratpartiet kände hon sig less på tyckandet, andras och sitt eget. Trött på sig själv. Det var i efterdyningarna av de erfarenheterna som hon skrev krönikan som citerades ovan.
Nu är situationen en annan. Hon går aldrig på magreflexen längre. Och – hon upplever att hon har medlemmarna med sig. Inte minst bibliotekarierna, som tar emot henne väl, menar hon, trots att hon inte har någon bakgrund i biblioteksvärlden.
– Bibliotekarier är världens trevligaste folk.
Kanske väl trevliga, ibland. Anna Troberg önskar att de lite oftare ställde sig på barrikaderna. De gör så mycket bra och viktiga saker, säger hon – de borde kräva mer resurser.
– Jag skulle vilja se lite mer arga bibliotekarier som ställer krav gentemot arbetsgivare och politiken. Vi på Dik är gärna där och gör det, men ju fler vi är desto bättre.