Färre översättningar, mindre utländsk litteratur och stängning av Världskulturmuseet. Det är några, av många, farhågor som en sent insatt panel lyfte på Bokmässan, med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i valet.

Hur kommer den nya regeringen att använda sig av kulturpolitiken och vad kan vi vänta oss av de kommande fyra årens kulturpolitik? I samtalet, som leddes av författaren Lisa Bjurwald deltog bland andra Sölvesborgs tidigare bibliotekschef, Sofia Lenninger.

Anna-Lena Lodenius, författare som länge har följt Sverigedemokraterna, inledde med att konstatera att även om det finns mycket som skiljer nationalistiska partier åt så har de en sak gemensamt. Och det är att kulturfrågan är en kärnfråga.

– Kulturen ska ge uttryck för folket, identiteten och det är viktigare än någon annan fråga. Risken är att Sverigedemokraterna i förhandlingar med övriga partier byter bort andra frågor för att få kulturen.

Vad är det då som väntar om kulturministerposten går till Sverigedemokraterna? Partiet har redan aviserat att de vill stänga Unga Klara och Världskulturmuseet och i stället storsatsa på Skansen. Men deltagarna i panelen befarar att det kan ske mer.

– Jag tycker att man ska tro på en auktoritär politiker som säger att Sverige tyvärr inte än har en mediesituation som Ungern. Och om en stabschef dagen efter valet talar om journalistrugby ska man kanske inte skratta för mycket åt det, sade Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter.

Han beskrev att Sverigedemokraterna vill använda både kulturen och den fria journalistiken i nationalistisk riktning.

– De delar inte uppfattningen att fria medier är en viktig del i demokratin, de ser dem som en fiende. Och man ska nog utgå från att de menar vad de säger.

Men det finns ett starkt stöd för public service i Sverige. Risken, enligt panelen, ligger i att övriga partier i en ny regering inte prioriterar kulturfrågan, eller att de radikaliseras i SD-riktning.

– Eftersom borgerliga partier har visat tendenser att radikaliseras i SD:s riktning och att de har ett ljumt intresse för kulturfrågor så är risken att de anpassar sig och ger bort den frågan, sade Björn Wiman.

Sofia Lenninger, tidigare kultur- och bibliotekschef i Sölvesborg, kunde berätta om hur Sverigedemokraterna förändrade kulturpolitiken där, hur fort det gick och svårigheterna att som tjänsteperson hantera det.

– Det är oerhört viktigt att förstå att det finns en långsiktig strategi, där grunden är att förändra vår världsbild, sade hon men konstaterade att förändringen gick fort.

– Mina erfarenheter av när kulturpolitiken plötsligt får ett annat syfte, är att det gick ganska snabbt att inse skillnaden.

Som tjänsteperson tycker hon att det är viktigt att vara väl bevandrad i förvaltningsgången och att förstå hantverket i politiken. Tjänstepersoner som har kunskap och är förberedda kan ta fram underlag och i dialog med politiken föra fram fakta.

– Annars är det är lätt att det kommer att handla om mina känslor i stället för sakkunskap. Men som tjänsteperson kan jag alltid korrigera med fakta och låta bli att medverka till en falsk verklighetsbeskrivning.

Anders Rydell, kulturskribent och författare, påpekade att många kulturpolitiska beslut fattas på lokal och regional nivå, där det kan vara svårare att hålla fast vid en armlängds avstånd.

Vad är då att vänta av kulturpolitiken framöver?

Utöver stängning av Världskulturmuseet och Unga Klara gissade panelen på minskade stöd till kulturen, inte minst till satsningar på läsning för alla barn. Dessutom minskade anslag till översättningar och utländsk litteratur liksom neddragningar på exempelvis fristadsjournalister.

Hur ska då den fria kulturen värnas?

Sofia Lenninger efterlyste ett annat samtal som tilltalar den enskilda individen och konstaterar att alla de som röstade på Sverigedemokraterna troligtvis inte vill att någon annan ska bestämma för dem hur de ska förstå sig själva och sin framtid.

– Kultur är det som gör mig till människa, som får mig att förstå mig som människa och min samtid. Där tror jag inte att så många skulle vilja att andra ska bestämma hur de ska förstå sin samtid.

Panelen enades om vikten av att ha en demokratisk beredskap och att etablera principen om armlängds avstånd.

– Den måste vara helig, sade Anders Rydell.

– Och på kort sikt kan man protestera väldigt högljutt och göra varje nedskärning väldigt kostsam. Och ta mycket syre i debatten.