Danska Den Sorte Diamant och Dokk1, finska Ode, norska Deichman, Stormen och Vennesla. I andra nordiska länder är det en självklarhet att nya bibliotek är stora påkostade märkesbyggnader. Men inte i Sverige. Om bibliotekscheferna själva får välja är annat viktigare.

– Våra biblioteksbesökare tycker så klart att det är jättetrevligt med ett stort fint bibliotek. Men om man lägger mycket pengar på stora bibliotek så finns det risk i tuffa ekonomiska tider att politikerna ser att de behöver dra ner på annat. Och då kan det vara enkelt att minska öppettiderna.

­– Det viktigaste är bra tillgänglighet. Människor tenderar att besöka närbiblioteken oftare så jag har hellre ett mindre bibliotek med bra öppettider och god personaltäthet än ett stort skrytbygge med sämre öppethållande.

Den som säger det är bibliotekschefen i Uppsala, Mohammed Mekrami. Han är en av deltagarna i ett rundabordssamtal mellan ett antal bibliotekschefer, kulturproducenter och arkitekter. Nyréns arkitektkontor i Stockholm har bjudit in personer från olika regioner för att få biblioteksvärldens syn på ”möjligheter och utmaningar” när nya bokpalats ska skapas.

Här sitter även chefer från bland annat Gävle och Södertälje som båda bygger nya kulturhus: Agnes i Gävle och Futurum i Järna. Hur de kommer att stå sig i nationell och kanske internationell jämförelse får vi återkomma till nästa år när de står klara.

Samtalet här hos Nyréns böljar, men två ord är gemensamma: tillgänglighet och flexibilitet. Biblioteksvärlden vill ha generösa, lättillgängliga, flexibla hus i en snabbt föränderlig värld. Alla suckar tungt inför den fyraåriga cykel av politiska beslut som kan innebära att biblioteksbesökarna vill ha något helt annat när det väl byggs än de ville ha när besluten fattades.

I Uppsala har man efter en genomgång av verksamheten tittat på hur man kan skapa bibliotek utifrån geografiska förutsättningar. I välbärgade områden kan det finnas mindre bibliotek med ökad självservice. Större bibliotek, med generösa öppettider och personaltäthet, placeras i noder där fler människor rör sig. Och så återigen områdesanpassade bibliotek i socioekonomiskt utsatta områden.

­– Jag tror att man behöver tänka alla nivåer: både större och mindre bibliotek. Om vi kan möta kommuninvånarna bättre i ett stort bibliotek än i ett mindre så vill jag självklart ha det. Men för många boklånare kan även en buss eller cykel som möter upp med böcker vara viktigt, säger Mohammed Mekrami vid rundabordssamtalet.

När arkitekten Gert Wingårdh – vars arkitektfirma står bakom ett av Sveriges senaste högprofilerade bibliotek i Örebro kulturkvarter – förra året talade om huset var han starkt kritisk mot att det saknas en efterfrågan på visionär arkitektur i biblioteksvärlden. Men när Biblioteksbladet senare pratar med Mohammed Mekrami avvisar han kritiken.

­– Vi bibliotekschefer behöver förhålla oss till de ekonomiska ramarna. Skulle alla få de pengar de äskade skulle vi så klart ha fler märkesbyggnader till bibliotek, säger han.

­– Mitt drömbibliotek är flexibelt ­ över tid och i nuet. Jag skulle vilja se mer av enkla draglösningar så att man snabbt kan ändra rummen efter de behov som finns. Det tycker jag är visionärt.

En förebild såg han själv för några år sedan i Singapore. På många sätt motsatsen till ett stort påkostat och välgestaltat hus. I stället ett bibliotek med örat mot gatan. För att få unga att upptäcka böcker hade biblioteket flyttat in i ett kombinerat kafé och klädbutik.

­– Så snillrikt. När vi i väst pratar om att bygga avdelningar för ungdomar och barn så hade man här gått hela vägen. Man hade tagit reda på vad som är relevant för unga just här och just nu. Det var böcker kopplade till kläder och fika men också till innehållet i att skapa bibliotek; böcker om idéer och design.

Den flexibiliteten, att snabbt kunna ändra om, är det han är ute efter. Där och då var det kläder och fika, i dag kanske det är spel och datorer.

­– Barn och unga är här och nu. För att nå dem kan vi inte vänta på politiska beslut som kan ta fyra, fem år.

Mohammed Mekrami leker också med tanken på hur det skulle vara ifall biblioteken fick arbeta med ett riskkapitalistiskt tänk.

­– Jag tyckte det var hemskt när jag första gången hörde om riskkapitalismens ”perform or die”-motto, men nu har jag det nedtecknat på en post it-lapp vid skrivbordet.

­– Jag tror absolut inte på att privatisera våra bibliotek, men att ha kniven på strupen kan vara bra ibland. Om vi var konkurrensutsatta på riktigt, skulle vi då agera likadant som i dag eller skulle det få oss att våga tänka helt annorlunda?

Kulturproducenten Cecilia von Strokirch har projektlett flera biblioteksombyggnader i både Stockholm och Södertälje. Hon efterfrågar en större djärvhet:

­– Vi måste ha modiga lokaler som, i sin kontext, vågar göra något extra. Vi kan inte bara göra mellanmjölk. Det får vi inga extra besökare av.

Det ska inte vara något ”verklighetsfrämmande skrytbygge”, men det behöver finnas en ”wow-känsla”, anser hon. Funktion och syfte måste finnas och få synas.

Bibliotek behöver ha något i ögonhöjd som väcker intresse, anser hon och tar biblioteket i samhället Hölö i Södertälje kommun som exempel. Här växer en specialritad hylla fem-sex meter upp i taket. Det går såklart inte att enkelt hämta något högst upp, men så är det bara gamla kopior av kommunala protokoll som står där.

– Det är absolut inte funktionellt, men något som kittlar sinnena, säger hon.

Hon vänder sig mot uppfattningen att bibliotek ska vara tysta. Såklart ska det finnas en viss nivå av lugn och ro, ett andrum för stressade besökare, menar hon. Men barn låter och glada herrar som läser tidning pratar högt. Att skapa akustik som separerar tysta och ljudligare rum blir då väldigt viktigt.

Hon tycker inte att man bara kan sätta upp hyllor, trycka in böcker och sedan kalla det ett bibliotek.

­– Tyvärr ser många skolbibliotek ut så. Men då är det ju inte ett riktigt bibliotek.

I sitt arbete i både storstad och en något mindre stad ser hon skillnad på politikernas efterfrågan på visionär arkitektur. I Södertälje kommer tjänstemännen närmare politiken.

­– Jag upplever att våra politiker blir glada när vi tar i lite. I en mindre kommun är det lättare att uppfatta hur viktigt det är att göra något extra.

För att kunna förbättra verksamheten i den kulturmärkta byggnaden undersöker medarbetare hur besökarna upplever biblioteket. Med hjälp av svaren bygger de snabbt prototyper som testas direkt på besökarna. Till exempel har man testat med fler studieplatser på entréplanet.

Frågan om vad som ska hända med stadsbiblioteket har staden brottats med i flera år. Om det blir ytterligare en arkitekttävling tänker Ewa Andersson att det bästa kanske vore att låta Asplunds hus var kvar som ett skönlitteraturens hus och bygga nytt på helt annan plats.

Just nu är hon nöjd med att ha fått ett politiskt beslut om att undersöka hur verksamheten och tekniken i stadsbiblioteket ska utvecklas.

­– Det blir att ändra lite här och där. Skapa mer rum för barn, flytta kaféet, eller det som visar sig förbättra användarupplevelsen och tillgodose besökarnas och verksamhetens behov.

Även hon menar att det visst finns en efterfrågan på visioner:

­– Men kanske räcker det inte med att bara vi som jobbar inom biblioteksvärlden vill ha visionär arkitektur. Det måste finnas någon politiskt vilja också, säger hon och drömmer om politiker eller mecenater som kliver fram och vill bygga nya storslagna bibliotek.

Text: Anders Frelin, journalist och arkitekt