Mycket av jobbet måste läras på jobbet – studenter kan inte förberedas på allt

Utbildningarna i Borås och Uppsala är överens om en sak: Det går inte att förbereda blivande bibliotekarier på allt de kommer att möta i arbetslivet.

Karen Nowé Hedvall är universitetslektor och proprefekt för bibliotekarieutbildningarna vid Högskolan i Borås. Där tar man varje år in 160 studenter på kandidatnivå, varav drygt hälften läser på distans. Dessutom finns ett masters­program för personer som har andra studier i botten. Hon menar att även om utbildningen ger grunderna som behövs för att börja arbeta på ett bibliotek måste lärandet fortsätta ute i verksamheten.

– Det gäller vad det än är för jobb, det är som att ta körkort. Biblioteken är inte vad de var för tio år sedan och om tio år kommer de att vara någonting annat än de är i dag. Man kan inte utbilda för all framtid och utvecklingen går oerhört snabbt.

Åse Hedemark, universitetslektor och prefekt för utbildningen vid Uppsala universitet, delar den uppfattningen. I Uppsala finns ett mastersprogram i arkivvetenskap, biblioteks- och informations­vetenskap samt musei- och kulturarvs­vetenskap. Cirka 50 studenter per år läser inriktningen inom biblioteks- och informationsvetenskap.

– Man måste fortbilda sig i alla yrken. Vi har dem bara här i två år och de ska vistas åtskilliga decennier på arbetsplats­en. Det är klart att ett löpande lärande behöver ske i arbetslivet. Våra möjligheter att ge dem specifika kunskaper om allt är ganska begränsade. Det är en generalist­utbildning, men det finns gott om möjligheter att fördjupa sig.

I Uppsala finns till skillnad från i Borås en praktikperiod. Under fem veckor arbetar man på bibliotek och får då en känsla för verkligheten utanför universitetet. Det ger också utbildningen input om hur arbetslivet ser ut. Förutom det har båda utbildningar gästföreläsare från verksamheterna som ger sin bild. Åse Hedemark är medveten om att de praktiska verksamheterna har stora skillnader sinsemellan. Men det är svårt att fullt ut få in bredden i utbildningen.

– Det är en knepig balansgång, men det finns möjlighet för studenterna att nischa sig mot olika verksamhetstyper. Vi försöker fånga det mer specifika också när det är möjligt.

Flera bibliotek efterlyser social kompetens när det gäller bemötande. Hur arbetar ni med det?

– Studenter går in i utbildningen med föreställningar om vad det innebär att jobba som bibliotekarie som inte alltid korrelerar med hur yrket ser ut i verklig­heten. Ett tag brukade jag börja min första föreläsning på första kursen med att säga att man behöver gilla människor mer än böcker i det här yrket.

I Biblioteksbladets enkät (se sidorna 26–27) har omkring två tredjedelar av bibliotekscheferna svarat att nyutbildade inte fullt ut har med sig den kompetens som är relevant för bibliotekets behov. Bara var femte chef tycker att de nyutbildades kompetens är relevant i hög grad.

Åse Hedemark poängterar att utbildningen inte är en yrkesutbildning utan en professionsförberedande ämnesutbildning.

– Man kan se glappet mellan teori och praktik och det är en utmaning att hantera. Vi pratar mycket om de här frågorna, men att konfronteras med dem i verklig­heten är en annan sak.

Karen Nowé Hedvall i Borås ser det som att det delvis är en fråga om rätt person på rätt plats.

– Vi kan inte utbilda folk till hur de ska vara som individer. Är någon väldigt blyg kan det vara svårt att ta sig fram i ett så socialt yrke. Vi kan inte göra om någon i grunden, utan vi ger dem kunskaperna och färdigheterna, sedan kanske de inte passar i alla fack ändå. Särskilt inte om förväntningarna från början varit fel.

Därför tror hon att studie- och yrkesvägledarna på gymnasiet behöver upp­datera sin bild av bibliotekarieyrket.

– Vi märker att de ibland har en föråldrad bild. Utbildningen kan inte heller utgå från en viss typ av arbetsplats, säger hon.

– Få personer stannar i dag ett helt yrkesliv hos en enda arbetsgivare. Det är ytterligare en anledning till att utbildningen behöver vara generell.

I Biblioteksbladets enkät säger mer än två tredjedelar av de svarande biblioteks­cheferna att det kommer att bli vanligare med personal som har en annan formell kompetens än den som ges vid bibliotekarieutbildningarna. Karen Nowé Hedvall ser inte det som ett problem.

Måste all bibliotekspersonal ha biblio­tekarieutbildning?

– Jag tycker inte det, och jag kan inte se varför de skulle vara det. Ett sjukhus eller en vårdcentral har inte bara läkare, en skola inte bara lärare. När folkbiblio­teken breddar sina verksamheter behöver man också bredda kompetenserna. Det ska man inte se som ett misslyckande, det är en arbetsplats där mycket behövs och det finns nya uppgifter.

Däremot behöver det alltid finnas utbildade bibliotekarier på biblioteken, även på skolbiblioteken, menar Karen Nowé Hedvall.

Åse Hedemark i Uppsala ser däremot risker med att ta in alltför många olika professioner på biblioteken.

– Jag har förståelse för att man i vissa verksamheter ser ett behov av andra yrkesgrupper, men ser man det mer långsiktigt innebär det en risk för en negativ utveckling för professionen. En professions status och legitimitet tenderar att urholkas om man anställer andra yrkesgrupper, framför allt om dessa anställs i stället för utbildade bibliotekarier. Man kan hamna i ett läge i framtiden då det blir svårt att argumentera gentemot en huvudman varför man ska anställa bibliotekarier om man lika gärna kan anställa andra.

Med då behöver bibliotekarierna kunna allting?

– Ja, precis. Eller så får man samverka mellan utbildningar om fortsatt kompetensutveckling. Det är omöjligt att vi under den begränsade tid vi har dem hos oss ska kunna ge dem allt för all framtid. Alla yrken utvecklas och det kommer alltid att behövas kompetensutveckling.

Åse Hedemark säger att andra yrkesgrupper på biblioteken behöver vara undantag när det finns väldigt specifika behov.

– Eskalerar det kan det bli en negativ påverkan på professionen.

På senare år har forskningen inom biblioteks- och informationsvetenskap stärkts och i anslutning till utbildningarna finns flera pågående och planerade doktorandprojekt. Det skulle kunna bidra till bilden att utbildningarna ligger långt ifrån praktiken. Men samtidigt välkomnas forskningen ute i verksamheterna.

Anette Mjöberg är bibliotekschef i Hässleholm. Hon är positiv till att det pågår biblioteksforskning och att den uppmärksammas.

– Som bibliotekschef behöver man stöd i forskningen ibland. Vi har bland använt en modell som tagits fram av forskare på bibliotekarieutbildningen i Danmark eftersom vi inte hittade något liknande i Sverige, säger hon.

För utbildningarna innebär forskningen även att det finns en bredd av kunniga personer som undervisar på utbildningarna. Såväl doktorander som deras handledare i form av docenter och professorer håller i föreläsningar.

– De för in sin kunskap direkt i undervisningen och kan berätta om pågående spetsforskning. Det forskas om informationspraktiker, sociala medier, källkritik och kunskapens infrastruktur, säger Karen Nowé Hedvall som exempel.

I Uppsala förbereds för rekrytering av tre doktorander med fokus på källkritik och medie- och informationskunnighet inom ramarna för forskarskolan Resource, som finansieras av Vetenskapsrådet och som involverar alla lärosäten med bibliotekarieutbildning.

Men att utbildningen får mer akademisk karaktär är ingenting nytt. Karen Nowé Hedvalls bild är att inriktningen har funnits åtminstone sedan 1990-talet.

– På 1970- och 1980-talen var det mer professionsinriktat. Forskningen har inneburit en uppvärdering av professionen som de flesta har stöttat.

Har något gått förlorat eller är det enbart bra?

– Ur min synvinkel är det nästan bara bra. Man lär studenter att tänka som forskare och man lär dem att tänka bortom det som behövs precis i stunden. Att ta ett steg tillbaka och tänka på vad vår stora uppgift är och hur vi bäst kan lösa den. Det är grundläggande i vad de lär sig, det gör dem mer resilienta. De kan vara med längre och vara med och utveckla saker.

Åse Hedemark tycker inte heller att akademiseringen är en pågående trend.

– Jag gick utbildningen i Borås omkring år 2000. Diskussionen om glappet mellan teori och praktik fanns redan då, så jag känner igen den väl. Jag tror att de här diskussionerna har förekommit länge.