Öppna samtal ska vaccinera mot polarisering

Filosofikafé på Tyresö bibliotek. ”Jag är inte här för att hävda min åsikt, utan för att lyssna och lära mig”, säger en av deltagarna.

I ett avsides rum på Tyresö bibliotek samlas människor i ring för att diskutera ämnet ”lögn”. Behövs lögnen? Om du inte berättar allt, är det då en lögn? Är det lögn, om det finns en tyst överenskommelse om att det är okej att skarva med sanningen?
En av dem som har kommit hit i kväll är Håkan Kaneberg. Han är filosofiskt intresserad och har länge sökt ett liknande sammanhang, berättar han.
– Jag tycker att själva samtalsformen är intressant i sig. Det finns inte riktigt utrymme i vardagen att sätta sig ner och prata filosofi med sina vänner eller sin familj. Det ter sig inte naturligt.

På väggen hänger A4-lappar med riktlinjer: ”Var beredd att ompröva dina idéer och till och med ändra dig”; ”Lyssna för att förstå – särskilt när du inte håller med;” Ingen debatt. Undersökande gemenskap, även när åsikterna är olika.”
Att själva kommunikationsformen i sig är lika viktig som innehållet bekräftas av samtalsledaren Agneta Josephson. Hon är del av Svenska sällskapet för filosofisk praxis, som arbetar för att bereda plats åt det sokratiska, eftertänksamma och existentiella samtalet i skola, vård och offentliga rum.
Vad odlar den här typen av filosofikaféer?
– Nyansering. Jag hoppas att det också odlar känslan av värdet i att tänka tillsammans, och inte uteslutande i sig själv. Kanske också i att tänka tillsammans med personer som man vanligtvis inte tänker tillsammans med.
Som man inte nödvändigtvis delar värdegemenskap med?
– Dels det. Men det finns också en annan aspekt av att samtala med människor som man inte känner: du fastnar inte i en förutbestämd roll. Det är annars lätt hänt att vi hela tiden visar samma sidor av oss själva.

Läs också ›› Våra värderingar och åsikter får oss att sprida desinformation

Internationellt fenomen

Filosofikaféer är ett internationellt fenomen, men om de i andra länder ofta struktureras som en föreläsning med efterföljande frågestund handlar det här i stället om en jämlik diskussion. Eller, för att återvända till lapparna på väggen, en ”undersökande gemenskap.”
Och syftet? Samtalet har en individuell, existentiell dimension, men också en politisk. Det berättar Tulsa Jansson, grundare av och ordförande för Svenska sällskapet för filosofisk praxis, samt författare till böckerna Du har svaren! – Filosofi till vardags och Visdomshinder och visdomsnycklar.
– Jag tror inte att vi kan ha en levande demokrati om vi inte möts, dels för att få andras perspektiv på frågor som mening, rättvisa och samarbete, men också för att få våra egna speglade: Vad menar jag med att något inte är rättvist? Vad fyller jag det här begreppet med?

Det filosofiska samtalet, som alltså inte ska anta formen av debatt, kan fungera som ett vaccin mot ett polariserat åsiktssamhälle, menar hon.
– Filosofikaféet är ett forum där vi kan ifrågasätta våra egna antaganden. Det är något väldigt sällsynt, vågar jag påstå, men det kanske viktigaste vi kan göra i den här stora polariseringen, där många hämtar tröst i extremism och starka ledare som ska tala om för oss vad vi ska göra.

Nej, filosofikaféerna driver inte något tänkande i glasburk. Här har de personliga livserfarenheterna en given plats, men också den yttre verkligheten. Agneta Josephson läser en dikt av Tomas Tranströmer, som avslutas med orden: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
Hon brukar alltid försöka koppla resonemangen till aktuella samhällsfrågor, men ikväll förekommer deltagarna henne. Den yttre sanningen materialiserar sig snabbt i form av den stora lögnen i väster, navet i en växande demokratisk sprickbildning: Trump och det stulna valet.
Någon i ringen talar om självbedrägeri:
– Om man upprepar ett felaktigt påstående tillräckligt länge, kanske man till slut börjar tro på det. Man har sagt något så många gånger att det har blivit till en sanning, också för en själv.

Läs också ›› Professorn Jesper Strömbäck reflekterar över hur det offentliga samtalet drivs av felaktigheter och direkta lögner

Speciella förutsättningar på biblioteket

Den yttre verkligheten präglar filosofikaféernas diskussioner också på ett mer direkt sätt: I den stora ringen på Tyresö bibliotek skymtar strumpor som består mer av hål än av tyg. Bibliotekets funktion som social infrastruktur skapar speciella förutsättningar för denna undersökande gemenskap, menar Tulsa Jansson.
– Det är nästan exotiskt i dag, men här diskuterar människor i olika åldrar, med skilda utbildningsbakgrunder och sociala kontexter. Jag har själv lett samtal på temat ”hem” där det har varit hemlösa personer med. Så det kan bli väldigt brännande.
Hon beskriver filosofikaféerna som en övning, bland annat i kritiskt och kreativt tänkande. Det finns forskning som visar att den här typen av samtal ökar de kognitiva funktionerna, berättar hon.
– Tänkandet i sig tränas. Och det är ju käckt och praktiskt att kunna tänka mer stringent, men det handlar också om att lära sig att uttrycka sina tankar tydligt – särskilt viktigt för dem som befinner sig i marginalen, eller som normalt inte hörs.

Agneta Josephson avbryter eller korrigerar sällan, men det händer. Vid ett tillfälle anar hon en kritik mellan raderna hos en av deltagarna, riktad mot en annan persons upplevelse av lögnen som lustfylld: Kanske talar de om olika saker, säger hon – den ena om fabulerande och den andra om klinisk mytomani?

Håkan Kaneberg säger efteråt att replikväxlingen var intressant.
– Det ligger lite i begreppet ”myto­mani” att det är något skadligt, och så kom den här personen med en helt annan bild. Jag tyckte att det var lite kul.
Det här var hans första erfarenhet av ett filosofikafé, och han är väldigt positiv. Han lyfter särskilt fram balansen mellan abstrakta resonemang och personliga historier. Och det faktum att alla fick komma till tals.
Brukar du ge dig in i debatter?
– Ja, jag gillar att diskutera. Men här hade jag bestämt mig innan att vara så lyhörd jag bara kunde. Jag tänkte: Jag är inte här för att hävda min åsikt, utan för att lyssna och lära mig. Att vara i ett samtal.
Nästa filosofikafé i Tyresö är om en månad. Då ska det handla om makt.
Kommer du tillbaka då?
– Ja, det kommer jag absolut att göra. Det senaste samtalet lämnade jag med en varm känsla i kroppen. Och min fru tyckte att jag verkade pigg och glad när jag kom hem. Det var vederkvickande.

Fotnot: Filosofikaféet arrangeras av Tyresö bibliotek, Svenska sällskapet för filosofisk praxis och ABF Södertörn.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2025, numret om det offentliga samtalet.