Intresset för demokrati och samhällsutveckling har lett henne till biblioteksvärlden. Möt Svensk biblioteksförenings nya generalsekreterare.

– Jag vill förstå vilka utmaningar och frågor som är viktiga. Det är hos professionen som svaren finns och jag hoppas kunna bidra genom att lyfta frågorna i olika sammanhang, säger Silvia Ernhagen.

Hon, som har ett stort intresse för frågor om demokrati och samhällsutveckling, är Svensk biblioteksförenings nya generalsekreterare och hon ser fram emot att lära känna Bibliotekssverige.

När vi ses i Gamla stan har hon fortfarande en och en halv vecka kvar på det gamla jobbet, på Forum för levande historia. Sedan är det helg och därefter, den elfte september, börjar Silvia Ernhagen som generalsekreterare på Svensk biblioteksförening.

Hon är född och uppvuxen i Lund men det är bara vid några enstaka tillfällen som den där så speciella Lundaskånskan hörs.

Inför intervjun påpekade hon att om frågorna kommer att handla om föreningens verksamhet eller biblioteksfrågor generellt ”så kan det vara bra om jag hinner börja innan intervjun görs”. Så Biblioteksbladet lär återkomma till Silvia Ernhagen många gånger framöver för att verkligen få svar på hur hon ser på just föreningens verksamhet och biblioteksfrågor generellt.

– Jag längtar efter att börja förstå frågorna lite mer och efter att förstå vilka de viktigaste frågorna att driva är för föreningen. Vad säger medlemmarna och vad säger de olika typerna av bibliotek? Jag vill förstå och grotta i det. Jag vill komma ut i verksamheten och få olika perspektiv, som storstad och små städer, var i staden man har sitt bibliotek, de olika förutsättningarna.

På ett sätt kommer Silvia Ernhagen att rivstarta på sitt nya jobb. Biblioteksföreningen börjar direkt med att ta fram en ny strategi och det gör att hon kan vara med och mejsla ut vilka frågor som blir de mest centrala de närmaste åren.

I våras, när Silvia Ernhagen precis presenterats som ny generalsekreterare, pratade hon om det demokratiska uppdraget och det lät då en aning oprecist så hon får frågan igen.

– Biblioteken är en del av det offentliga. De har i uppdrag att också verka demokratiskt, att sprida och tillgängliggöra information och ett brett utbud av litteratur. Det är gratis att gå dit, det kostar ingenting att låna böcker, säger hon och fortsätter:

– Bibliotekens roll är att vara med och driva människors möjligheter att ta till sig information, kunskap och litteratur. Alla i samhället ska därmed ha tillgång till allt det här som bekostas av det offentliga. Så det är ett stort demokratiskt uppdrag att främja kunskap och tillgängliggöra information, läsupplevelser och forskning.

Hon konstaterar att alla människor måste känna sig både trygga och bekväma i biblioteksrummet. Dessutom ska man bli bemött och lyssnad på utifrån de demokratiska principerna.

– Ett bibliotek är ett offentligt, öppet rum, där alla människor ska ha möjlighet att få plats. Biblioteket har en väldigt viktig samhällsfunktion. Alla människor ska också ha möjlighet att få tillgång till litteratur på biblioteket, även de som kanske inte har tillgång till litteratur annars, säger Silvia Ernhagen.

Sedan hon tackade ja till det nya uppdraget har hon funderat på bibliotekens bredd, på vikten av att sätta sig in i de specifika biblioteksformerna. Hon flikar senare in att hon inte är särskilt van vid att bli intervjuad. Ändå ger hon ett lugnt intryck. Då och då i konferensrummet på fjärde våningen funderar hon högt. Som när det handlar om vad ett forskningsbibliotek ska vara till för? Är det för att studenter ska kunna låna kurslitteratur eller är det för att förmedla och tillgängliggöra forskningsdata? Hon uppmärksammar också frågan om hur man gör forskningsresultat tillgängliga för alla utan att låsa in forskningen bakom betalväggar.

– Även det är en stor demokratisk fråga. Vem är det som har tillgång till den här forskningen, om den är låst och kostar pengar? Så jag tänker att olika typer av bibliotek har olika utmaningar. Jag vill verkligen åka runt och sätta mig in i till exempel kulturarvsfrågorna och digitaliseringen av kulturarvet.

Silvia Ernhagen lägger till att det behövs mer pengar för det sistnämnda och undrar samtidigt vad det är som gör att det är så svårt att flytta fram positionerna kring det digitaliseringsarbetet. Vilka är egentligen bromsklossarna?

Samtidigt, i Norrköping, ska det borgerliga styret avskaffa stadens kultur- och fritidsförvaltning och kulturchefen får gå. Kulturfrågorna blir placerade på ett så kallat Tillväxtkontor och bland annat biblioteksverksamheten och stadens museer kommer att höra till de nya underkontoren som döpts till Livskvalitet respektive Attraktionskraft. Silvia Ernhagen får därför frågan om hur hon ser på diskussionen kring vad som händer i Norrköping. Hon understryker att hon inte är helt inläst men menar att det känns onödigt att göra som hon anser att det moderata kommunalrådet Sophia Jarl har gjort, nämligen att ställa kulturen mot andra verksamheter i staden.

– För mig är kulturen en viktig del av samhället. Precis som skolan, vården och biblioteken är en del av det. Att tänka sig att det är en lyxvara eller något som skulle kunna kommersialiseras helt, det känns ogenomtänkt. Kulturen kan skapa möjligheter för människor att mötas över gränser. Man blir exponerad för nya uttrycksformer och det föds nya tankar.

Människor kan, menar hon, ”vila” i kulturen, bli inspirerade av den eller hitta ett slags sammanhållning. Hon slår fast att kulturen berikar människors liv och vardag.

– Och då är det viktigt att olika uttrycksformer är tillgängliga för människor i ett samhälle. Om kulturen ska kommersialiseras eller dras ner på, då är risken stor att bara ett fåtal personer kan ta del av den.

Hon växte alltså upp i Lund, i en akademikerfamilj, som den yngsta av fyra systrar. Något drömyrke har hon aldrig haft. Att hennes pappa var sjuk under en ganska lång tid under uppväxten spelade in, det var något hon hela tiden fick förhålla sig till. Så det handlade om mer kortsiktiga drömmar, om att få spela i högsta serien i volleyboll och om att familjen skulle lämnas i fred av sjukdomar.

Vad tror du att den, säg, femtonåriga versionen av dig, skulle tycka om den du blev, om den du är i dag? Om den person som nu bland annat har jobbat på RFSU, som har varit kommunikationschef för Bris, vd för biståndsorganisationen The Hunger Project, presschef på Folkhälsomyndigheten och kommunikationschef på Forum för levande historia?

– Jag tror att hon skulle vara lite förvånad över att den här lite blyga personen har ett så utåtriktat arbete. Det har varit en utvecklingsresa för mig som för alla människor, att ta plats och att träna mig på olika saker i yrkeslivet. Men jag tror att jag alltid har känt att en människa har rätt att vara den hon är och få leva som hon vill, så länge man inte skadar någon annan. Det har funnits med mig sedan jag var ganska ung.

Silvia Ernhagen påpekar att hon samtidigt också har levt i en värld där många har samma bakgrund, ungefär likadana förutsättningar, som det var i den så akademiska staden Lund där hon umgicks med barn som växte upp i liknande familjer.

– Det var först när jag började jobba på RFSU som jag på allvar förstod att människor har många olika typer av utmaningar i sina liv och att det finns de som blir begränsade för att andra människor har synpunkter på vem man är eller hur man bör leva. På RFSU kände jag snabbt att jag hade hittat någon slags tråd i mitt yrkesliv.

Hon säger att hon är bra på att driva frågor som är kopplade till samhället och förändring och att hon tror att hon är duktig på att koppla ihop det de gör varje dag på jobbet, det de pratar om där, med större skeenden i samhället. Hon tror också att hon är en inlyssnande chef som har respekt och förtroende för andras kompetens.

Att du själv inte har någon bibliotekserfarenhet, hur tänker du kring det?

– Jag tänker att jag helt enkelt måste lyssna med professionen, lyssna med medlemmar och styrelsen, som ju nästan bara består av biblioteksfolk. Jag måste också vara ödmjuk inför att de besitter en typ av kompetens och att jag har en annan typ av kompetens. En liten anekdot är att jag faktiskt har gått en termin på Bibliotekshögskolan i Borås för nästan 30 år sedan.

Hon berättar att hon då hade en examen från universitet, bestående av socialantropologi, idéhistoria och psykologi och hon tänkte att hon ”skulle må bra av en yrkesutbildning”. Men Silvia kände då att det inte var för henne, hon var redo för att snabbare än så komma ut i yrkeslivet.

– Det valet har jag aldrig ångrat. Jag har haft ett fantastiskt roligt yrkesliv med alla dessa lärdomar och möten med olika människor i många olika länder.