Små grepp kan räcka långt för att rädda meänkieli

12 jan 2023 • 6 min

I Övertorneå invigdes i höstas det nationella resursbiblioteket för meänkieli. "Det skulle vara en stor sorg om språket gick förlorat", säger verksamhetsutvecklaren Susanne Redebo som hoppas att övriga Sverige kommer att efterfråga bibliotekets kompetens.

Resursbiblioteket för meänkieli i Övertorneå invigdes i höstas. Foto: Gert Frost

Vintern har kopplat ett fast grepp om Övertorneå. Några stenkast bort syns Torneälven och på dess östra sida Finland. I den klassiska tegelbyggnaden från 1960-talet vid Matarengivägen råder det full aktivitet. Så sent som den 14 oktober invigdes satsningen nationellt resursbibliotek för minoritetsspråket meänkieli. Verksamheten har förvisso varit igång längre än så men då det var då det blev officiellt.

– Folk brukar skratta när jag säger det, men detta är ett bibliotek där man inte kan låna böcker, säger verksamhetsutvecklare Susanne Redebo.

Vi befinner oss ungefär sju mil norr om gränsstaden Haparanda. Resursbiblioteket inryms inom väggarna hos Nordkalottbiblioteket som samlat relevant litteratur under många år. Omstuvning pågår bland hyllorna och bokryggarna avslöjar snabbt att det inte är ett bibliotek som alla andra. Finska, meänkieli och svenska om vartannat.

Susanne Redebo är verksamhetsutvecklare på resursbiblioteket i Övertorneå.

Meänkieli är ett av fem minoritetsspråk i Sverige.

– Och kanske det som är minst känt, säger Susanne Redebo. Det finns en stor okunskap och det trots att vi nu kanske syns mer i till exempel tv än tidigare.

En dag finnar, nästa dag svenskar. Det splittrade släkter, den mäktiga älven skiljde dem plötsligt åt.

Meänkieli blev officiellt minoritetsspråk år 2000. Det består av tre huvudvarianter där tornedalsvarianten talas i Övertorneå, Pajala och Haparanda kommuner. I Kiruna talas lannankieli och i Gällivare kommun ytterligare en variant. Men allt ryms inom begreppet meänkieli.

– I finska Tornedalen betraktas meänkieli som en dialekt, i Sverige som ett språk, berättar Susanne Redebo och kommer ganska snabbt in på den känsliga historia som det varit i Tornedalen, något som bland annat Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset arbetat med.

Som för många andra minoriteter och minoritetsspråk inte bara i Sverige utan i hela Europa har tornedalingarna och meänkieli varit utsatta för en stigmatisering av majoritetssamhället. I just Tornedalen är det på flera sätt lite annorlunda. För att hitta förklaringar går Susanne Redebo ända tillbaka till år 1809. Efter kriget mot Ryssland skulle gränsen dras om. Den flyttades mellan älvdalarna innan det till slut hamnade längs Torneälven. En dag finnar, nästa dag svenskar. Det splittrade släkter, den mäktiga älven skiljde dem plötsligt åt. Under andra världskriget blev det extremt tydligt när man på den svenska sidan kunde stå och se hur flyende tyska trupper eldade upp nästan allt som kom i deras väg. De såg vänners hus brinna och kunde bara maktlösa se på. Mycket tydligare än så kan inte en gräns bli. Men det finns senare exempel, berättar hon.

– Pandemin blev en ögonöppnare, säger hon med eftertryck.

Då stängdes gränsen mellan länderna och därmed skildes många åt, mycket blev svårare. Det som tidigare varit en så självklar del av vardagen i Tornedalen, att röra sig mellan länderna, var plötsligt inte längre möjligt. Resultatet blev att samtalsklimatet försämrades vilket man nu på olika nivåer försöker bygga upp igen. Mycket behöver läka.

Skrivna böcker på meänkieli har bara funnits i cirka 40 år och än i dag finns bara några hundra.

Det var inte tal om att använda meänkieli i undervisning i skolan när hon växte upp. Det var helt enkelt inte tillåtet.

– Det är obegripligt hur man kunde slå barn på 1930- och 1940-talen för att de talade fel språk, säger Susanne Redebo. Jag har skämts för min dialekt, men gör det inte längre.

Konsekvenserna av hur språket och människorna behandlades blev många, men en av dem blev att många, däribland Susanne Redebo, inte kunde annat än svenska när de som unga vuxna skulle ut i samhället.

När hon själv växte upp i Övertorneå var det alltså väldigt annorlunda jämfört med hur det är idag.

Man kan säga att jag växte upp i en värld där jag inte förstod vad hälften av människorna sa.

I barndomshemmet talade föräldrarna meänkieli sinsemellan, men när barnen kom in i rummet så växlade de till svenska.

– Man kan säga att jag växte upp i en värld där jag inte förstod vad hälften av människorna sa.

Och så var det för många.

Samtidigt pekar hon på att något hoppfullt håller på att ske i dagens skola i gränstrakterna.

– I högstadiet och på gymnasiet är det nu många som väljer meänkieli eller finska som andraspråk. För en stor andel av dem kommer den ena föräldern från Finland.

Läs också ›› Romskt resursbibliotek snart verklighet

Hon utvecklar tankarna kring att meänkieli framför allt varit ett talat språk. De första böckerna skrivna på meänkieli bedömer hon kom under 1980-talets inledning. Och fortfarande handlar det bara om ett par hundra som finns tillgängliga.

– Det finns fortfarande inte särskilt många böcker på meänkieli. Det kan handla om några hundra. Vi har faktisk ingen aning, det är ett outforskat område.

Det finns få böcker på meänkieli, bäst utbud är det på barnböcker.

Det behövs med andra ord fler böcker på meänkieli.

– Brist, säger hon.

– Det stora ordet är brist. Brist på litteratur på alla nivåer. Bäst är läget för småbarn, men så fort man kommer vidare i språkutvecklingen är det mycket svårare.

– Allt detta har naturligtvis bidragit till att så få kan skriva på meänkieli.

Författaren Bengt Pohjanen med rötter i Tornedalen har ägnat en stor det av sitt liv åt att levandegöra, bevara och utveckla meänkieli. Inte bara som ett talat språk utan också i bokform. Det senaste exemplet är att han översatt Harry Martinssons Aniara till meänkieli. Andra kända författare med rötter i Tornedalen är Mikael Niemi, Gerda Antti och Åsa Larsson. De senare skriver inte på meänkieli, men skriver och berättar om Tornedalen vilket också är en uppgift för referensbiblioteket att lyfta fram.

Resursbiblioteken för minoritetsspråk

  • Sverige har genom språklagen fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, samiska och romani chib. Fyra av dem har i dag resursbibliotek, men romani chib står fortfarande utan.
  • De fem nationella minoriteterna skyddas genom Sveriges åtaganden enligt Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. I uppdraget som resursbibliotek ingår att vara ett stöd åt landets kommuner för att vårda, skydda och utveckla minoritetsspråken.
  • Arbetet på resursbiblioteken ska särskilt riktas till barn och unga.
  • Finlandsinstitutets bibliotek i Stockholm utgör nationell resurs mot finländsk och sverigefinsk litteratur. Judiska biblioteket, också det i Stockholm, är resurs för jiddisch och samernas bibliotek i Jokkmokk har samma uppdrag när det gäller samiskan.
  • Resursbiblioteket för meänkieli i Övertorneå invigdes officiellt den 14 oktober 2022.
Siffrorna både varierar och är osäkra, men svaret på frågan hur många som talar meänkieli blir oftast 70 000. Merparten i Tornedalen, men även i stor utsträckning i Luleå och Stockholm. De flesta har förmodligen inte ett helt språk utan kan bara tala och förstå delar av det.

– Siffran kommer från Svenska Tornedalingars Riksförbund.

Rollen som resursbibliotek håller de fortfarande på att forma, men självklart handlar det i slutändan om att hjälpa andra bibliotek, liksom att arbeta för att bevara och utveckla språket.

Mycket har redan startats, annat är på gång.

– Vi ska vara ett referensbibliotek dit andra bibliotek kan vända sig, säger Susanne Redebo.

Bland annat nämner hon att de kan ge hjälp och stöd när andra sätter samman språkpåsar för att gynna barns språkutveckling.

– Då kan vi rekommendera lämpliga böcker på meänkieli. Böcker som finns och har ett bra språk.

– Barn och unga är de viktigaste grupperna för oss. Vi måste få till en överföring av språket mellan generationerna. Det skulle vara en stor sorg om språket gick förlorat.

Hon menar att det inte behöver vara så stora saker som andra bibliotek i landet genomför, små saker kan räcka långt.

– En del är bra redan i dag på att lyfta fram vår kultur, men det kan ju till exempel räcka med att lyfta fram fram vår flagga på tornedalingarnas dag den 15 juli varje år. Då gör de det synligt på ett enkelt sätt. Och så kan de svara när någon besökare undrar vad det är för flagga.

– Samtidigt finns det mycket att jobba med, men det beror naturligtvis på vilka bibliotek man pratar om. Själv tycker jag att filialerna lite för ofta lutar sig emot huvudbiblioteken när de i stället borde lyfta fram minoritetsspråken själva.

Det tar tid att bygga upp ett resursbibliotek och framtiden är inte tryggad än, säger Susanne Redebo.

En stor del av Susanne Redebos arbetstid går nu åt till att bygga upp en hemsida. En kunskapsbank som är lätt tillgänglig för andra. Väl klar ska den rikta sig till bibliotekspersonal, föräldrar och studenter.

– Vi ska visa och lyfta fram det som faktiskt redan finns. Och det känns både viktigt och som en väldigt rolig arbetsuppgift.

Själv hann hon komma till 50-årsåldern innan hon på allvar tog sig för att studera det språk som gick förlorat för henne som barn.

– Redan när jag var tio år visste jag att jag inte skulle leva häruppe. Framtiden fanns inte här, det var tydligt. Så jag flyttade till Stockholm och på den tiden var arbetsförmedlingen mycket hjälpsam med frikostiga flyttbidrag och annat. Jag minns att vi också fick två fria hemresor i månaden.

Men nu är hon alltså tillbaka. Åtminstone halvvägs eftersom hon delar tiden mellan huvudstaden och Övertorneå.

– Det som för mig gjorde att intresset väcktes till liv var att min pappa blev allvarligt sjuk. Jag tänkte att när mamma och pappa är borta, vem är jag då? Meänkieli är så djupt förknippat med kulturen i Tornedalen och språket hade jag inte tillgång till.

Men framtiden för resursbiblioteket är inte tryggad.

– Att bygga upp sådan här tar ju tid. Folk måste hinna få upp ögonen för att vi finns. Det finns pengar för 2023, men inte längre.

Nya politiska beslut krävs med andra ord.

– Bibliotekslagen säger att de nationella minoriteterna särskilt ska beaktas, men ett skräckscenario är ju att vi sedan läggs ned helt och hållet, säger Susanne Redebo.

Text & foto: Gert Frost

0 kommentarer

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till redaktion@biblioteksbladet.se.


Senaste nytt

Kommentar

Iflas ordförande skjuter på budbäraren

Avslöjandena om rötan inom Ifla fortsätter att ge eko. Den tyska tidningen BuB ägnar sin senaste utgåva åt historien och publicerar en intervju där Ifla-ordföranden Barbara Lison både bekräftar viktiga uppgifter och försöker undergräva Biblioteksbladets trovärdighet.

1 feb 2023 • 3 min

Nyheter

Författare varnas för BTJ-tjänst

I höstas lanserade BTJ sin nya tjänst för författarbesök på bibliotek. Nu varnar Författarcentrum sina medlemmar för att använda den. ”Vi oroar oss för en urholkning av arvodesnivåerna.”

31 jan 2023 • 3 min

Nyheter

Ny uppgörelse i Sölvesborg

Sölvesborgs kommunledning har slutit ännu en uppgörelse med chefen för biblioteket. Denna gång är det Anders Nylander som avslutar sin anställning.

26 jan 2023 • 2 min

Internationellt

Avhopp från Gates-finansierad Ifla-stiftelse

Beslut om framtid och ledning har fått tidigare Ifla-ordföranden Christine Mackenzie att lämna styrelsen för stiftelsen SIGL. Samtidigt pågår samtal med SIGL:s generalsekreterare Gerald Leitner, som sparkats från samma position inom Ifla, om en ny roll som rådgivare.

26 jan 2023 • 2 min