Vässat berättande lyfter fackböckerna

Intresset är stort och den litterära nivån har höjts. Men för att nå ut med facklitteratur krävs ofta mer än så.

När förlagschefen Tobias Nielsén för drygt tio år sedan grundade Volante, med kvalitativ sakprosa som koncept, var det utifrån upplevelsen av att de stora förlagen inte tog fackböckerna på allvar.
– Jag störde mig på det nästan personligen. De var tråkiga, inte så snygga, och inte så väl utförda hantverksmässigt. Och processerna var så långa. Vi som började med mindre, snabbare och lättrörligare förlag kunde göra det på ett nytt sätt och med ett nytt formspråk.
Det där tomrummet ska delvis förstås rent bokstavligt: Drakarna hade inte bara slöat till, de hade lämnat mycket av fältet fritt. När Norstedts imprint Prisma lades ned gjorde mycket av den gamla institutionens populärvetenskapliga utgivning detsamma, och på Bonnier fakta, som grundades 2003, hittar man mest kok­böcker och tydligt kommersiella produkter.

Volante kom i rätt tid. Under det decennium som gått har intresset för sakprosan vuxit, på kultursidor och i den bredare offentligheten. Tobias Nielsén kopplar det till samhällsutvecklingen. En alltmer komplicerad omvärld, tekniskt och politiskt, kräver fördjupning, menar han.
– Bra böcker som får oss att förstå samtiden, med hjälp av historien, vetenskapen och journalistiken, är avgörande, och har i vissa fall fått stå som grundbultar för viktiga samhällsdebatter och diskussioner: man hänvisar och refererar till dem i olika sammanhang.
Ett par sådana grundbultar från hans eget förlag är Liv 3.0 av fysikern Max Tegmark, som efter boksläppet bjöds in till utrikesministern för att diskutera AI, och filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans, en stridsskrift som har fått skola, sjukvård och halva Sverige att prata ”förpappring” och mätbarhetshysteri.
Tegmark och Bornemark är dock bara två exempel dragna ur hatten: vi har sett en lång rad uppseendeväckande genomslag de senaste åren, från en mängd nyare förlag med lite olika profil. Förutsättningen för dem är inte bara de stora förlagens abdikering och ett växande intresse, utan också en förändrad marknad. Det menar Richard Herold, publicistiskt ansvarig för skön- och facklitteratur på Natur och kultur.
– Är du ett enmansbolag med ett stort engagemang och bra PR kan du i dag få samma hävstång och försäljning som vi. Det var otänkbart för 20 år sedan. Då kunde du inte ens träffa in­köparna på Akademibokhandeln, men nu är det ju nätbokhandlarna som står för i alla fall över femtio procent av fackförsäljningen.

Samtidigt är det inte all sakprosa som funkar. Även om enskilda titlar får stort medialt genomslag och säljer bra tappade fackböckerna generellt i försäljning förra året, och även det första kvartalet i år, enligt Svenska förläggareföreningen. Frågan är dock vad statistiken egentligen säger. ”Sakprosa” och ”facklitteratur” är trubbiga beteckningar, som inbegriper allt från fysikforskning till Guinness rekordbok, och som Richard Herold konstaterar: om tv-personligheten David Sundin råkar komma ut med ett par Bäst i test-böcker stiger siffrorna det året.
För att få något grepp om utvecklingen måste vi därför differentiera mellan olika genrer och kategorier. Tobias Nielsén på Volante konstaterar att debatt och journalistiska texter numera verkar gå bättre än vetenskap, och att ”profildrivna” böcker har försprång framför ”forskningsdrivna”. Skillnaden i försäljning är delvis kopplad till snedfördelad mediebevakning, menar han.
– Trots ett ökande intresse för populärvetenskap recenseras den inte. I bästa fall skriver man om en författares andra bok, om den första var en succé. Vi har nyss haft en bok om historia – hur stort som helst i vissa kretsar, men inte en enda recension. Om vi däremot ger ut något av en journalist, skriver andra journalister om den.

För att sakprosan ska fungera krävs mer berättande texter, helst där levnads­öden vävs in för att illustrera sakinnehållet.
Det berättar Martina Stenström, operativ förlagschef på Fri tanke förlag, som ger ut böcker inom vetenskap, kultur, filosofi och idédebatt. Färska exempel från Fri tanke är Martin Kraghs Det fallna imperiet, om Ryssland, och religionshistorikern och flitige Expressen-skribenten Joel Halldorfs Gud: Jakten och Bokens folk.
– Halldorfs böcker är väldigt publiktillvända och slår an något i samtiden. De är populärvetenskap när den är som bäst: de kopplar innehållet till angelägna samhällsfrågor och gör liknelser och analogier med fenomen som människor är väl bekanta med.

Här närmar vi oss ytterligare en förklaring till fackböckernas åtminstone partiella framgångar de senaste åren: De har blivit bättre skrivna. Det menar i alla fall Simon Brouwers, vd och förläggare på Mondial, som startade 2017 och har succéer som Johanna Bäckström Lernebys Familjen och Diamant Salihus Tills alla dör på cv:t. De nyare förlagen har drivit en utveckling mot mer relevant och engagerande sakprosa, säger han.
– Svenska författare har tidigare inte varit så duktiga på det här berättandet, och förlagen var inte intresserade. Det skulle vara ”seriösa” böcker där forskare skrev om något ämne där andra experter uttalade sig, kanske om sömn, eller om träning. Men det har verkligen förändrats.

En genre som särskilt tydligt förnyats av utvecklade berättarverktyg är det boklånga reportaget, som lite oväntat seglat upp som kommersiellt gångbart. Simon Brouwers lyfter fram Matilda Voss Gustavssons Klubben som en milstolpe. Den gavs ut 2019, och utvecklade den granskning av kulturprofilen och Svenska akademien som författaren tidigare hade gjort för DN.
– Det blev den första reportageboken på väldigt länge som många läste. Fackböcker som säljer brukar annars vara av typen Ålevangeliet: anekdotiskt berättande, nästan biografier. Men med Klubben insåg man plötsligt: ”Shit, det kan vara spännande att läsa journalistik i lång tappning.”
En del av succén handlade om hur boken var skriven, tror Simon Brouwers. I USA finns en lång tradition av non-fiction som lånar skönlitterära grepp och metoder, för att underhålla och fånga läsaren. Matilda Voss Gustavsson visade att något liknande kunde göras här – med en formidabel succé som resultat.

En annan stor fördel med reportagen är att de funkar bra som ljudböcker. Mondials böcker konsumeras till största delen i hörlurar och högtalare. För populärvetenskapen är mediet dock svårare att sälja, berättar Richard Herold på Natur och kultur.
– Storytel riktade in sig på deckare och feelgood. Det är enstaka titlar som funkar. Sapiens, som vi har gett ut, går väldigt bra. Andreas Cervenkas Girig-Sverige funkar också i ljud, men är fortfarande inte i närheten av att gå så bra som den fysiska boken har gjort.
En försvårande faktor är konkurrensen från en del poddar, som alltmer närmar sig den dokumentära formen och ett berättande som tangerar bokens. Det är inte osannolikt att dessa tar en del av fack­prosans utrymme på ljudmarknaden, tror Richard Herold.
– Det här är något som alla förlag brottas med: Ska vi ge oss in i det där, och i så fall hur? Boken är bra på det sättet att man får betalt varenda gång någon konsumerar den. Med podcasts är det annorlunda.

Framåt då – hur ser framtiden ut för fackboken? Förläggarna är optimistiska. Även om sakprosan tappar står den sig bra mot skönlitteraturen. Men det kommer att bli allt svårare att få fram de titlar som bryter igenom bruset. Medieutrymmet är högst selektivt och konkurrensen ökar när nya förlag dyker upp, samtidigt som drakarna försöker ta igen förlorad mark.
– Det är en sådan explosion av innehåll och texter just nu, och det lär bli ännu mer med AI-genererat innehåll. Jag tror därför att det kommer att krävas litteratur som verkligen behövs, som har ett Varför, säger Tobias Nielsén, på Volante.
Ett sätt att försöka förebygga floppar är att söka potentiella författare bland personer som redan gjort sig ett namn på annat håll. Det tror Richard Herold på Natur och kultur att vi kommer att få se mer av.
– När det är så svårt att slå igenom underlättar det så klart något enormt om författaren redan har 60 000 följare på Instagram. Är man tillräckligt stor på sociala medier kommer ett förlag att höra av sig förr eller senare. Det här innebär att allt fler personer som kanske inte ens har varit skrivande journalister blir författare.

Simon Brouwers på Mondial förutspår en både bredare och smalare utgivning framöver. Bredare eftersom vi kommer att få se fler ämnen. Smalare eftersom mycket redan är avhandlat, och att man därför tydligare måste nischa sig.
– Det är svårt att ge ut ännu en bok om potatis efter förra årets bästsäljare om just potatis. Kommer det en bok om en klanfamilj i en förort är det svårt att göra en till. Man måste bli mer kreativ och berätta om nya saker, och det kommer per automatik innebära smalare ämnen.

En sak är dock säker – man kan aldrig helt veta vilka böcker som kommer att försvinna i flödet och vilka som slår stort. Det finns en mystisk och oförutsebar dimension av tidsandan som återkommande bjuder på överraskningar. På senare år har vi inte minst sett ett antal filosofiska böcker oväntat locka stora läsarskaror. Ett exempel är Martin Hägglunds Vårt enda liv, och, ännu tydligare, Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans.
Ytterligare ett är Åsa Wikforss bok Alternativa fakta, utgiven av Fri tanke förlag 2017. När den släpptes förbisågs den helt av kritikerna, berättar Martina Stenström. Författaren var okänd och kulturredaktörerna fiskade därför inte upp den ur den ständigt växande litteraturflod som de har att tråla inför recensionsuppslagen.
Trots det blev boken en av förlagets bäst säljande, och Åsa Wikforss gjorde sig ett namn som en stor intellektuell, väl­bekant för många.
– När hon blev invald i Svenska akademin och Kungliga vetenskaps­akademin motiverade båda institutionerna hennes medlemskap med hennes publika insatser. Boken låg till grund för invalen, berättar Martina Stenström.

Artikeln publicerades i Biblioteksbladets magasin nummer 3, 2023, Numret om böcker.