De gick från utvisningshot till anställningar på biblioteket

Mahdi Hoseyni och Omid Azimi levde som papperslösa innan de fick jobb på biblioteket i Mora. ”Ni är bäst på att göra det här jobbet", säger kultur- och bibliotekschefen Sonja Viklund som anser att bibliotekssektorn är alldeles för homogen. ”Det har stört mig länge.”

Knappt 25 000 ensamkommande afghanska barn och ungdomar kom till Sverige 2015, Mahdi Hoseyni och Omid Azimi var två av dem.

Deras asylbesked kom 2016, båda fick avslag.

Tack vare engagerade privatpersoner kunde de stanna i Mora och gå på gymnasiet, trots långa perioder i papperslöshet och under det omedelbara hotet att gripas av gränspolisen och tvingas ut ur landet.

Så blev det inte, de jobbar nu på biblioteket i Mora och vi träffas över en lunch tillsammans med kommunens kultur- och bibliotekschef Sonja Viklund.

Hon har jobbat på bibliotek i två decennier och har aldrig tvivlat på sitt yrkesval utan älskar tvärtom sitt jobb. Däremot är den etniska homogeniteten i sektorn något hon ogillar. Det är också skälet till att hon beskriver sitt val att anställa Omid och Mahdi som det bästa hon gjort.

– Vi som jobbar med bibliotek är för lika och det är har stört mig länge. Vi har böcker på världens alla språk, men vi själva behärskar inte språken.

Hon vänder sig till Omid och Mahdi.

– Jag har inte anställt er för att vara snäll, utan för att ni är bäst på att göra det här jobbet. Jag vill att de bästa ska komma hit och jobba – och jag ser vad ni kan tillföra.

Biblioteksanställdas självbild handlar ofta om att vara öppen och fördomsfri, menar hon. Men i själva verket har den bilden lika lite täckning som påståendet att personalen speglar det omkringliggande samhället.

– Om det kommer in en thailändsk kvinna på biblioteket och säger att hon ska jobba där, så skulle vi alla utan undantag peka på städskrubben, för vi kan inte få in i vårt huvud att hon kan vara någon som skulle kunna jobba med oss.

Mahdi var den första av de två som fick uppehållstillstånd, med stöd av den första gymnasielagen (som kom till för att ge minderåriga med utvisningsbeslut möjlighet att gå färdigt skolan – ska inte förväxlas med den så kallade nya gymnasielagen). Det var i slutet av 2017 och kort därpå erbjöd Sonja Viklund honom ett tillfälligt jobb, vid sidan om studierna på vårdprogrammet, när biblioteket skulle övergå till RFID-märkning.

– Alla böcker skulle chippas och det behövde göras på två månader, för vi hade inte hyrt utrustningen längre än så. Jag kom bara på en person som kunde fixa det, säger Sonja som hade lärt känna Mahdi i samband med att han hjälpt till med en flytt.

Jag älskar biblioteksmiljön, man lär sig något nytt varje dag

Mahdi Hoseyni

– Jag var ledsen över att behöva sluta – men sedan fick jag en present, säger han och vänder sig till Sonja.

– Du sa: ”Nej, det är inte slut, du ska jobba här som vikarie.” Det gjorde mig väldigt glad.

Timvikariatet som biblioteksassistent har sedan dess omvandlats till en fast anställning på halvtid efter att Mahdi blev inlasad, och sannolikt utökas tjänsten till 75 procent efter årsskiftet. Han säger att han vill stanna i biblioteksvärlden.

– Jag har bestämt mig för att gå lite interna kurser. Jag älskar biblioteksmiljön, man lär sig något nytt varje dag.

För Omid Azimis del lyftes det akuta hotet om utvisning när han i slutet av 2016 beviljades ny asylprövning. Samtidigt kunde han ansöka om undantag från kravet om uppehållstillstånd vid arbete, något som beviljades hösten 2018.

– Då började jag söka jobb för att jobba extra efter skolan och kontaktade Mahdi och frågade om han hade några tips. Han sa att det kanske fanns något jobb på biblioteket.

Så blev även Omid timanställd som biblioteksassistent, ett jobb han skötte parallellt med sina studier på gymnasiets tekniska program och två andra extrajobb, på en restaurang och ett vandrarhem.

Hans andra asylprocess blev till slut en repris av den första. Han fick avslag, kunde inte jobba kvar på biblioteket och i början av 2020 blev han åter papperslös. När det på hösten gått fyra år sedan den första processen nått vägs ände, lämnade han för tredje gången in en asylansökan.

I mars i år ringde hans advokat för att meddela honom Migrationsverkets beslut.

– ”Sätt dig ner”, sa han och jag blev jättenervös och tänkte att här kommer det ett avslag igen, jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen. Jag var säker på att det hade gått åt skogen den här gången också.

Men beskedet var i stället att Omid erkänts flyktingstatus och beviljats uppehållstillstånd.

– Det var en upprättelse. Jag har inte ändrat mina asylskäl utan berättat samma historia sedan jag kom till Sverige.

Uppehållstillståndet innebar också att han åter kunde börja försörja sig själv. Biblioteket sökte samtidigt personal till ett tidsbegränsat projekt som handlar om ökad digital delaktighet. Omid sökte – och fick jobbet.

– Jag har drop in bakom disk två gånger i veckan och sedan går det att boka individuella möten. Resten av tiden jobbar jag ute i biblioteket och står i utlåningsdisken.

Tjänsten kan bli permanent efter årsskiftet och Omid säger att han försöker göra jobbet så bra som möjligt, så att det verkligen blir så. Men själv tänker han inte stanna kvar.

– Det är fint att jobba på bibliotek, jag älskar mitt jobb, men jag ska plugga vidare.

Han siktar på en ingenjörsutbildning med inriktning datateknik och kom redan i höstas in på Luleå tekniska universitet, men valde att avvakta och är i stället inställd på att nästa höst börja utbilda sig i Linköping.

Det är inte känt exakt hur många som likt Omid och Mahdi jobbar på bibliotek och är födda utanför Sverige. Den officiella statistik som Kungliga biblioteket har ansvar för, belyser inte bibliotekspersonalens etnicitet.

Integritetsskäl – statistiken presenteras ända ned på enskild enhetsnivå – är en viktig förklaring till detta. Men den goda intentionen innebär samtidigt att brister i jämlikhet görs osynliga. Nick Johnson-Jones, konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun, har flera gånger skrivit i Biblioteksbladet om denna vita fläck i statistiken. I en artikel för tre år sedan använde han begreppet ”sanktionerad okunskap” för att beskriva dess följder: ”… det vi väljer att inte veta något om behöver vi inte göra något åt.” (Andra artiklar Jones skrivit om statistik finns här och här.)

– Det är inte omöjligt att det är ett utvecklingsområde man borde titta på, säger Oskar Laurin som är enhetschef för bibliotekssamverkan på KB.

Han tror att att en osäkerhet kring sättet att uttrycka sig om representation och etnicitet kan ligga i vägen för sådana initiativ. Men framför allt beror frånvaron av statistik på att KB:s uppdrag från staten inte innehåller riktlinjer om att ta fram dessa uppgifter.

– Hittills har KB inte gått så djupt i utvecklingen av statistiken, utan vi har levererat utifrån den förordning som finns. Men det är möjligt att det vi fokuserar på kan formas av efterfrågan i sektorn, om vi ser att det går att agera inom uppdragets gränser, säger Oskar Laurin.

Sonja Viklund i Mora tycker dock inte att kännedom om etnisk bakgrund vore det mest betydelsefulla att få kännedom om.

– Jag skulle tycka att det var mer intressant att få veta hur språkkunskaperna ser ut. Vi har besökare från hela världen som vi ska kunna bemöta och gärna lotsa vidare i information och läsfrämjande, så det handlar om kvalitet på ett rätt konkret sätt.

Hon berättar att biblioteket just nu kan erbjuda service på åtta språk.