Statistik, gasljus och bräcklighet

Dagens statistik behöver kompletteras med uppgifter som synliggör diskriminering. Det skriver Huddinges konst- och bibliotekschef Nick Johnson-Jones. Annars, menar han, riskerar biblioteken att göra fel prioriteringar och fatta dåliga beslut.

Never trust anyone who says they do not see color. This means to them, you are invisible.”
/Nayyirah Waheed

Vår oförmåga att prata om diskriminering riskerar att bidra till problem. Att ta fram bättre statistik och arbeta för jämlikhet är ett gemensamt ansvar för hela samhället.

Jag vill försöka visa på hur fel det kan bli med diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet som exempel. Om man utgår från lagstiftning betyder etnisk tillhörighet en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter. Men den officiella statistiken lämnar inget utrymme för självidentifikation. Det den visar är en persons födelseland och/eller en grov uppdelning på svensk och utländsk bakgrund. Utländsk bakgrund har de individer som antingen är utrikes födda, eller inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. Svensk bakgrund har den som är antingen inrikes född med en inrikes och en utrikes född förälder eller har två inrikes födda föräldrar. 

Det är väl belagt att kroppar, utifrån hudfärg och andra visuella kroppsmarkörer, som kan kopplas till etnisk tillhörighet, tilldelas och förvägras privilegier. Samtidigt osynliggörs denna diskriminering i statistiken. Andelen synliga minoriteter, som med sin hudfärg och kroppar bryter mot den vita normen, och andelen synliga minoritetspersoner som har en eller två föräldrar födda i Sverige är stor, ökar och kommer att fortsätta öka. Detta innebär vidare att fler och fler i gruppen synliga minoriteter i statistiken kommer vandra till den statistiska kategorin svensk bakgrund. Om man inte kompletterar statistiken så skulle det kunna innebära att det ser ut som att skillnaderna i levnadsförhållanden mellan kategorierna i statistiken utjämnas. Medan den levda erfarenheten av diskriminering och ojämlikhet i själva verket förblir opåverkad och/eller förvärras.

Den bristande statistiken bidrar till ytterligare problem. Okunskap ger oss också möjligheten att misstänkliggöra upplevelser av diskriminering. Missförhållanden individualiseras och individer problematiseras.  Många är de som utsatts för diskriminering som beskriver förnekelsen och avlegitimeringen de möter och hur detta sår tvivel och ett ifrågasättande av den egna erfarenheten. En process som kan beskrivas med psykologins begrepp ”gaslighting”. Begreppet är hämtat från en pjäs, som sedan blev film, om en kvinna vars make långsamt manipulerar henne till att tro att hon är på väg att bli galen. 

Även om ”ras” har förlorat all trovärdighet som naturvetenskapligt begrepp, så spelar det en viktig roll som sociologiskt och samhällsvetenskapligt begrepp. Att påtala diskriminering väcker ofta väldigt starka känslor, som leder till försvarsstrategier som ilska, känslosamma utfall, rädsla, demonisering, alienering, men även tystnad och negligering. 

Man kan tala om en ”vit bräcklighet”. Att rasismen blir synlig kan leda till en outhärdlig stress för den vars makt och privilegier synliggörs. En stress orsakad av bristande förmågor och erfarenhet av att hantera detta. Det tycks nästan värre att påtala ojämlikhet och rasism än att människor faktiskt utsätts för rasism. 

Det bör vara ett gemensamt samhällsansvar att följa upp och utvärdera jämlikhet och diskriminering. Bevisbördan ska inte läggas på den enskilde. 

Bibliotekens förutsättningar att arbeta med de stora samhällsutmaningarna skulle bli än bättre med den kunskap och förståelse som god statistik kan bidra med.

Läs också Nick Johnson-Jones första artikel i ämnet: Brister i statistiken osynliggör ojämlikhet.