Ett kulturarv med växande hål

Medieutvecklingen är blixtsnabb, lagarna föråldrade, Kungliga biblioteket ligger efter – och frågor om framtiden möts med politisk tystnad. Samtidigt försöker 13 personer bevara fler minnen av 2020-talet.

Fler än tre av tio svenskar lyssnar varje vecka på poddar. Men trots att medieformen är betydelsefull och snabbt växande har den, med undantag för de etablerade medie­företagens produktioner, hittills inte samlats in och bevarats av Kungliga biblioteket. Det framtida kulturarvets vita fläckar växer hela tiden.
En förklaring är en föråldrad lag­stiftning, en annan att nationalbiblioteket inte riktigt hänger med i mediernas omställning. Det var först för några veckor sedan som flera poddföretag fick information om att den flerhundraåriga traditionen av pliktleveranser faktiskt kan gälla dem: Kungliga biblioteket är Sveriges national­bibliotek, skrev KB i mejlet som skickades ut, och vi samlar in och bevarar en mängd olika medier, tryckta, inspelade, sända och streamade. Detta har vi gjort på olika sätt sedan 1600-talet. Sedan några år gäller detta även det som görs tillgängligt för allmänheten på internet. Som yrkesmässig utgivare av poddar omfattas – här angavs namnet på det mottagande företaget – av plikt­leveranslagen för elektroniskt utgivet material (e-plikt), och ni ska därmed skicka era produktioner till oss så att vi kan bevara dessa och erbjuda dem för forskning i framtiden.

Flera av de populäraste poddarna har varit igång i över tio år, till exempel Axel & Sigge och Filip & Fredrik. Så om de nu omfattas av lagstiftningen, varför har KB:s initiativ dröjt till nu? Det handlar om prioriteringar, förklarar Nina Heljeback som är chef för KB:s enhet för film, spel, noter och webb som samlar in den så kallade e-plikten, alltså det digitala material som omfattas av lagstiftningen.
– Helst skulle vi vilja ansluta allt och alla direkt, men på grund av resurser och tekniska skäl går inte det. Därför försöker vi ansluta det vi tydligt ser är leveranspliktigt och som går att få i gång snabbt. Sen jobbar vi oss inåt eller framåt – och medan vi gör det poppar en massa nya fenomen upp som vi samtidigt måste titta på.
2017 när hon var ny på sitt jobb som ansvarig för e-plikten, hade lagen som reglerar verksamheten varit i kraft fullt ut i två år. Det som lämnades till KB inskränkte sig till elektroniskt material från fyra–fem huvudsakliga kategorier av leverantörer: myndigheter, kommuner, regioner, lärosäten samt en liten del radio och tv.
– Jag insåg att vi behövde utöka mängden och i dag samlar vi in femton kategorier, säger hon när hon tar emot i ett litet mötesrum några våningar snett under KB:s huvudbyggnad i Humlegården.

Femton är förvisso fler än fyra – men det räcker inte. I allt större omfattning sker det offentliga samtalet i digitala medier som inte omfattas av e-pliktlagstiftningen och därför inte bevaras för framtiden, konstaterar KB i sin årsredovisning för 2023. Insamlingen av dessa medier kateg­oriseras som ”inte tillfredsställande”. I sammanhanget betyder det att mindre än 80 procent av den kända utgivningen kommer in och sparas. Bristen gäller inte bara poddar utan även streamad musik, e-böcker, ljudböcker, rörlig bild, digitala tidskrifter och nätexklusivt material från kommuner, regioner och myndigheter.
När det gäller poddar har tekniken för själva insamlingen tidigare varit en flaskhals, men inte nu längre.
– När man levererar den här typen av material till oss ska det göras utifrån en viss specifikation och vi måste kunna ta emot den, och det har blivit krångligt för de flesta utgivare. Nu kan vi direkt ta emot den branschstandard som kallas podd-RSS, vilket är mycket enklare för poddutgivarna att göra, säger Nina Heljeback.
På tur står en utredning om svenskt innehåll på Tiktok.
– Vi kartlägger just nu vad Tiktok innehåller, vad som kan anses vara svenskt och riktar sig till den svenska allmänheten. Säg att det är en nyhetssändning från SVT som bara finns på Tiktok, eller någonting från kommuner som riktar sig till Örkelljungabor, eller Södertäljebor, eller vad det nu kan vara. Det skulle kunna vara någonting vi behöver samla in, men vi behöver titta närmare på det juridiskt.

Senast i sommar ska KB ha rett ut om det svenska material som förekommer på Tiktok är leveranspliktigt. Det som avgör vad som faller inom den nuvarande lagstiftningens ramar är hur det har distribuerats (”via nätverk”), vem som publicerar (myndigheter och kommuner, ”yrkesmässiga” utgivare av till exempel e-böcker eller musik, traditionella medieföretag eller andra aktörer med utgivningsbevis) och om innehållet rör svenska förhållanden eller vänder sig till en publik i Sverige.

På KB:s webb finns det en sida där den som önskar kan anmäla sig som pliktleverantör av digitalt material. Det sker i snitt några gånger per månad, enligt Nina Heljeback. När en anmälan sedan granskas är den vanligaste bedömningen att den faller på bristande yrkesmässighet och anmälarens alster sparas därför inte.
Bland de som faller bort finns inte bara de hoppfullt småskaliga som skulle se det som ett erkännande att få sina alster bevarade för eftervärlden, utan även de mycket framgångsrika. Till exempel influeraren Bianca Ingrosso som delar rörliga bildsekvenser med sina totalt nästan 2,5 miljoner följare på Instagram, Tiktok och Youtube. Men när KB granskade det hon och andra influerare publicerar i sociala medier blev slutsatsen att de sällan ryms inom ramarna för dagens pliktlagstiftning.
– Vi tog henne som exempel för att hon är så himla stor. Men hennes bolag är registrerat för kläder och smink, så att hon använder Instagram eller gör poddar gör henne inte automatiskt leveranspliktig, säger Nina Heljeback.

Men om Bianca Ingrosso – eller någon annan på bolaget som står bakom henne – registrerar sig som ansvarig utgivare hos Medie­myndigheten skulle det alltså vara en annan sak?
– Ja, exakt.

En publicist som bedöms vara skyldig att lämna material men vägrar, får först en varning. Detta skedde häromåret när det svenska dotterbolaget till filmkoncernen Warner först inte ville släppa ifrån sig filmer som streamats. Varningen om att betala 50 000 kronor per film – vites­beloppet baseras på den pliktskyldiges omsättning – tog skruv.
– De levererar till oss nu, det brukar lösa sig. Men vi är en myndighet och vi ska använda alla delar i vår lagstiftning som den är tänkt, säger Nina Heljeback.

20 000 poddar – ”en utmaning”

Flera poddbolag har svarat på KB:s brev. Ett tycks bereda sig på att börja leverera och har bett om information om tekniken för överföring av filer. Ett annat bolag, Make Sense Media som bland andra representerar poddarna Filip & Fredrik och Wahlgren & Wistam, påpekar i ett svarsmejl att de nog är fel mottagare: ”Vi är dock ett säljbolag och inte publicister. Det är alltså inte vi som publicerar poddarna utan det gör de själva. Är det de som innefattas av denna lag eller hur är det kopplat till oss?”
”Det är mycket riktigt den som framställer materialet som också är skyldig att leverera det till KB enligt e-plikten”, skriver KB i sitt svar. ”Vi kan helt enkelt ha missuppfattat er roll i publiceringen av poddarna som nämns på er hemsida.”
– Utmaningen för KB är att det finns 20 000 poddar och att det är omöjligt att höra av sig till alla, säger Make Sense Medias vd Felicia Lagerwall till Biblioteksbladet.

Om KB kunde stifta lagar skulle Sverige för länge sedan ha en ny pliktlagstiftning. Redan 2017 fick nationalbiblioteket regeringens uppdrag att granska regelverket. Resultatet blev studien Plikten under lupp! där KB varnade för vad som händer med ett pliktbiblioteks legitimitet om det insamlade materialet inte håller hög kvalitet och representerar sin tid.
”Om biblioteket inte kan eller förmår att erbjuda ett forskningsmaterial som uppfyller höga krav i båda dessa aspekter kommer användarna att vända sig till andra, mindre tillförlitliga källor, alternativt avstå från vissa forskningsinsatser.”
Samtidigt slog studien fast att den snabba medieutvecklingen gör att det kan uppstå tomrum i insamlandet. Ett historiskt exempel är att pliktleveranserna av radio och tv inte lagstadgades förrän 1978, trots att radio börjat sändas i Sverige 1923 och tv 1956.
Men snabbheten i 2000-talets mediala förändring är något helt annat: ”I en tid när medieutvecklingen är särskilt snabb och dynamiskt (sic!) kan detta vakuum bli så stort att ett pliktbibliotek förlorar hela eller delar av sin relevans för forskningens krav och behov. Ytterst kommer grunden för bibliotekets existens att rubbas”, skrev KB i studien 2017.

Att denna typ av företeelser inte samlas in skapar luckor i KB:s samlingar som är svåra att reparera, och begränsar forskningens och medborgarens rätt till information och kunskap.

Ur KB:s budgetunderlag 2019

På Instagram just den dagen delade Greta Thunberg bilder från sin stormiga resa med segelbåt över Atlanten till ett klimattoppmöte i Chile. I en artikel i Tidningen Nu berättade Anna Starbrink, liberalt regionråd för sjukvården i Stockholm, att hon startat en podd om hälsa och välfärd och att hon tyckte att ”poddformatet är lättare att ta till sig än en politisk debatt och kompletterar våra traditionella former för kommunikation i artiklar och media”. Rättegångspodden kritiserades från anhöriga till brottsoffer vars vittnesmål publicerats ihop med uppgifter som röjt deras identitet. Aftonbladet skrev uppskattande om den nystartade Bajs­podden. ”En brun november är mycket roligare än en evig grå.”

Läs också ›› Thord Eriksson: ”Det är störande att nationalbiblioteket inte ges en chans att ta rygg på medieutvecklingen.”

Den forskare som i framtiden försöker förstå något om Sverige 2019 genom att studera vad medierna tog upp just den här torsdagen kommer att begripa att poddar och sociala medier hade stor betydelse. Men om forskaren inte bara vill läsa utan även ta del av dessa medier blir det alltså svårare, på grund av föråldrad lagstiftning och KB:s svårighet att hinna utnyttja möjligheterna som den trots allt ger. ”Lagen är utformad utifrån ett analogt medielandskap med väl avgränsade medieformer, tydliga aktörer och en klar rollfördelning”, stod det i utredningsdirektiven som regeringen beslutade om på sammanträdet.

Betänkandet Papper, poddar och … Pliktmateriallagstiftning för ett tryggt källmaterial lämnades till den dåvarande socialdemokratiska utbildningsministern Matilda Ernkrans i april 2021. Den föreslagna lagen inleds med en portalparagraf: ”Pliktmaterial är en demokratisk resurs som samlas in för att bevara uttryck för det offentliga samtalet och för att tillgodose rätten att ta del av och skapa kunskap, åsikter och andra uttryck.”

I den befintliga lagstiftningen omfattas en podd som produceras av ett etablerat medieföretag av lagen medan det en privatperson gör ratas, till och med om antalet lyssnare eller tittare går att räkna i många tusental. Grundkriteriet i förslaget som lades fram 2021 är att det som är ”avsett för, riktar sig till och görs tillgängligt” för allmänheten ska falla inom lagens ramar. Förslaget är också att KB ska få större frihet att samla in det som omfattas av en framtida lag, genom rekvisition och egen insamling. Detta är något den nuvarande lagen inte ger möjlighet till, vilket leder till KB:s trubbiga uppmaningar till filmbolag och filmfestivaler (se separat artikel) och hoten om böter.

Ny lag skulle ha trätt i kraft 2023 – saknas fortfarande

Efter att utredningen presenterats slutade KB nämna behovet av en ny lag­stiftning i sina budgetunderlag till regeringen. Men månader och år har gått utan att något hänt – i utredningen föreslogs lagen träda i kraft den 1 januari 2023. I budgetäskandet för 2025–2027 som lämnades till regeringen i slutet av februari i år var lagstiftningen tillbaka bland punkterna med önskad politisk aktivitet.
– Vi har en pliktlagstiftning som är som den är. Så är det med demokrati, det tar tid att ta fram nya lagar. Det ska göras ordentligt och gediget, säger riks­bibliotekarie Karin Grönvall.

Förmodligen är hon mer otålig än hon låter, och helt klart uttrycker hon sig mindre målande än Lars Ilshammar, som till för drygt ett år sedan var biträdande riksbibliotekarie.
– Berättelsen om våra liv formuleras i dag mest på nätet. Om det som publiceras där inte samlas in blir denna berättelse ganska tom och förståelsen av vår tid i framtiden ganska låg, sa han vid ett seminarium som Svensk mediehistorisk förening anordnade häromåret.

Följden av att inte anpassa lagtexten till digitaliseringens möjligheter blir bland annat höga kostnader, oförmåga att stödja forskningen och haltande möjligheter att verka för en demokratisk samhällsutveckling, skriver KB i budgetäskandet. Dess­utom framhålls omvärldsläget och den breddade digitala insamlingen lyfts fram som en beredskapsåtgärd för ”att säkra samhällets tillgång till en oförvanskad bild av svensk webbpublicering”.

Det har gått sju år sedan Plikten under lupp! lades fram, fem år sedan regeringen fattade beslut om direktiven till den utredning som presenterade sina förslag för tre år sedan. Ansvariga politiker av olika partikulörer har under tiden avstått från att säga särskilt mycket, om ens något, om saken. Beskedet är att frågan bereds inom Regeringskansliet.
Efter att ha fått en genomgång av problemet vid ett besök hos Svensk biblioteksförening i början av året, försökte Socialdemokraternas riksdagsledamot Ewa Pihl Krabbe väcka liv i saken genom att ställa en skriftlig fråga till utbildningsminister Mats Persson. Hans svar gjorde ingen mycket klokare.

Medan alla väntar på besked växer kulturarvets vita fläckar.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 2, 2024, Numret om e-plikten.