Jan Myrdals monument

7 dec 2020 • 5 min

I Varberg finns biblioteket som Jan Myrdal byggde upp under sin livstid. Kanske kan man se det som resultatet av författarens försök att leva sig in i andras människor, skriver Biblioteksbladets medarbetare Tim Andersson.

Jan Myrdal i sitt bibliotek, framför hyllan med den egna produktionen. Bilden togs i augusti, två månader innan hans bortgång. Foto: Knut Lindelöf

”Jag är 92. Rimligtvis dör jag inom kort. Även om jag inte har andra symptom än dåliga knän och lite flås. Men biblioteket är av stort allmänintresse.”

Det skrev Jan Myrdal till mig i våras, när jag förberedde en artikel om det så kallade Jan Myrdalbiblioteket i Varberg. De sista åren bosatte han sig bokstavligen i det. Huset i Skinnskatteberg var lämnat, äktenskapet avslutat, livet reducerat till det mest basala: hans 50 000 böcker omkring sig i tre våningar och ett källarplan.

Kommunisten som kommer ur fas med tiden och till sist bara har sina gamla luntor kvar att tala med. Det är en tacksam karikatyr för hans kritiker.

Fast han tangerade den själv. I sin sista bok, Ett andra anstånd, beskriver han en tilltagande ensamhet. Vännerna är borta, och släktfrånvaron sprids runt honom likt en växande ring av tomhet, ”som en kultur på ett reagensglas när en droppe med antibiotika släpps mot den”. Orsaken? Kulturella och sociala saker, men han snuddar också vid den för läsaren mest uppenbara: Han valde bort dem, satte arbetet före. Luntorna.

Han hade nog sina starkaste känslomässiga band till sina böcker

Jan Myrdal samlade böcker och dokument under hela livet, och lade stora summor på det (även om han vid ekonomiska kriser också blivit tvungen att sälja av dyrbarheter, så som Sven Hedins eget kartmaterial från Tibet). Arne Andersson, ordförande för Jan Myrdalsällskapet, berättar om en händelse för något tiotal år sedan. Jan Myrdal hade fått ett stipendium på 200 000, vilket gladde hans vänner – han hade det knappt.

– Vad gjorde han? Han åkte till Paris och köpte två stora tidskriftsamlingar, inbundna, med skämtteckningar. För tvåhundratusen.

Ja, det finns en del speciella saker i biblioteket. 30 procent av böckerna hittar man inte någon annanstans i Sverige, och 15 procent existerar inte ens i de stora europeiska national- och forskningsbiblioteken. Det handlar om att allt från nazistisk litteratur till historisk pornografi och populärgrafik i 1800-talets tillfällighetstryck.

Där finns också udda publikationer från de mer avlägsna kulturer som Jan Myrdal har levt i och skrivit om. Särskilt en avdelning berörde den kinesiska ambassadören, som var på besök förra året.

– Till en början var han sträng så där, men när han fick se alla serietidningar från Kina mindes han sin barndom och sprack upp, berättar Arne Andersson.

Sveriges största privatbibliotek

Jan Myrdalbiblioteket i Varberg är Sveriges största privatbibliotek och består av omkring 50 000 böcker, dokument och konst som Jan Myrdal och hans tidigare fru Gun Kessle samlade under sin livstid. Biblioteket är Libris-anslutet och öppet för alla, men inte del av fjärrlånesystemet. Materialet kan bara tillgodogöras på plats. För tillfället är biblioteket coronastängt, men annars kontaktar man Jan Myrdalsällskapet vid intresse. För den som behöver stanna längre finns en forskningslägenhet att låna. Katalogiseringen av böckerna är nästan färdig. Parallellt pågår katalogiseringen av en stor affischsamling samt av arkivet, med sådant som korrespondens, fotografier och tidningsklipp. Allt arbete i biblioteket utförs ideellt, under ledning av bibliotekarier och arkivarier.  

Vad betydde biblioteket för Jan Myrdal? Dels var det ett arbetsverktyg: läsandet och skrivandet var för honom ett. Han hade ”bildminne”.

– Om man diskuterade Balzac till exempel – det finns ett helt rum med Balzac-böcker – så kunde han plötsligt plocka fram en bok som Balzac själv ägt och gjort anteckningar i. Han visste precis var han skulle leta, slog direkt upp sidan 453 och pekade på någon liten notering: ”Det var det här jag menade”. Biblioteket var en levande organism för Jan, säger Arne Andersson.

Vännen och periodvisa trätobrodern, den leninistiske hotelldirektören Lasse Diding, går längre. Han menar att Jan Myrdal hade en mycket mer sentimental relation till böckerna är vad den förnuftsdyrkande författaren själv ville medge. Diding talar rent av om ett slags fetischering.

– Han hade nog sina starkaste känslomässiga band till sina böcker, starkare än med alla människor. Han levde i och genom böcker hela tiden, säger han.

Kring sig själv och sitt eftermäle (efter en hjärtinfarkt 1989 blir döden ett centralt spår i hans böcker) var Jan Myrdal krass. Frågan om bibliotekets överlevnad däremot blev med åldern allt viktigare för honom, berättar Lasse Diding.

– Under den sista tiden av hans liv utgjorde det hans största rädsla, och största omsorg.

Jan Myrdal skänkte boksamlingen och arkivet till Jan Myrdalsällskapet, som nu förvaltar materialet. Några stora tillgångar finns dock inte. Medlemsavgifter, donationer och ideellt arbete är avgörande för att hålla biblioteket igång – trettio–fyrtio personer har genom åren varit engagerade i att, under ledning från professionella arkivarier och bibliotekarier, katalogisera Libris-bibliotekets samlingar.

Fastigheten på Snidaregatan i Varberg som inrymmer Jan Myrdalbiblioteket. Foto: Knut Lindelöf

Avgörande är också Lasse Didings välvilja. Förutom att Lasse Diding, som driver Hotell Havanna och Hotell Gästis med det beryktade Leninbadet, har pytsat in ett par miljoner i verksamheten, äger han dessutom de femhundra kvadratmeterna som biblioteket tar i anspråk.

– Det Jan hatade mest av allt var att vara beroende av folk. Jag vill påstå att det var därför han hatade sin mamma Alva Myrdal, som han var beroende av i 40 år. Mot slutet av sitt liv kom han att hata mig – någon halvbildad jävla miljonär som han nu blev beroende av. Det var mot allt han stod för, säger Lasse Diding själv.

Jan Myrdal ville länge att en stiftelse skulle ta över biblioteket; det vore säkrare, trodde han. När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek tvingades göra sig av med bibliotekarierna för att spara pengar tidigare i år kom han dock på andra tankar, enligt Lasse Diding.

– Om en sådan gammal institution, styrd av en stiftelse, kunde gå i putten så var ingenting säkert. Och det var då jag försökte övertyga honom om att detta att biblioteket delvis hänger på mig är minst lika säkert som något annat. Det ligger ju i mitt intresse att det ska frodas och så. Om inte annat får jag lite goodwill av det – och jag skulle få väldigt mycket badwill om jag förstörde biblioteket på något sätt.

Lasse Diding. Foto: Gustaf Erling/CC

Och när Lasse Diding, som snart är sjuttio, inte längre finns kvar då?

– Ja, han påstod ju att jag snart skulle köra ihjäl mig, eftersom jag kör så slarvigt. Då ärver mina barn mig, men jag vet att de också ser värdet av de här sakerna. Biblioteket gynnar hotellverksamheten. Det vore destruktivt även ur kommersiell synvinkel att säga upp det.

I Jan Myrdals klassiska och fortfarande bländande bok Samtida bekännelser från en europeisk intellektuell, från 1964, får man en tidig bild av vad som skulle bli Jan Myrdalbiblioteket: ”bokhyllor på varje vägg i rummet, även under fönstret, bokhyllor i hela hallen, bokhyllor i köket. På spisen kunde jag därför bara koka tevatten”.

I samma bok beskriver han precis som i sin sista bok en växande ensamhet, fast här är det mer uppenbart att han har valt den själv. Han bryter aktivt med såväl vänner som fiender och isolerar sig. Varför? Alla de personer som är viktiga för honom är döda, skriver han: ”De står i sina hyllor.”

Och dessutom: ”Först när man frigör sig från kontakter kan man leva sig in i människor.”

Kanske kan man se Jan Myrdalbiblioteket som ett monument över Jan Myrdals försök att, genom läsandet och skrivandet, leva sig in i andra människor. Lyckades han? Många kritiker har svarat nej, och menat att oförmågan till verklig inlevelse var just hans stora problem, bakgrunden till att han, som de ser det, kunde ställa sitt skrivande i kommunistiska diktaturers tjänst.

Jan Myrdal själv verkade ofta mer intresserad av skällsord än av beröm, och bevarade omsorgsfullt kritiken till en intresserad eftervärld.

Man hittar den i biblioteket, det som han i sin sista bok rent av kallade sitt ”egentliga livsverk”.

3 kommentarer

  1. En ärlig text om Myrdal , ”en man som vågade gå sin egen väg och låta människorna prata ”.
    Intressant läsning !

  2. Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek har väl inte lagt ner? De gjorde sig iofs av med bibliotekarietjänsterna tidigare i år, men verksamheten finns fortfarande kvar.

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till bbl@a4.se.


Senaste nytt

Nyheter

Beskedet som Bibliotekssverige väntar på

Förvaltningsrätten i Växjö ska pröva om det var lagligt när Sölvesborgs kommun stängde sina bibliotek. Sedan överklagandet lämnades in har de allra flesta kommuner i landet fattat samma beslut. Vad säger egentligen lagen om det?

14 jan 2021 • 4 min

Nyheter

“Man bör dra ner på verksamhet”

Först rekommenderades stängning av alla bibliotek. Sedan – efter att de flesta stängt – ändrade myndigheterna sina råd. Betyder det att biblioteken nu kan öppna igen? "Inget jag kan uttala mig om", sa Anders Tegnell vid tisdagens pressträff där han samtidigt framhöll att så många som möjligt bör jobba hemifrån.

5 jan 2021 • 2 min

Nyheter

Krav: digitalisera nu 

Dags att satsa på digitalisering av kulturarvet. Det skriver riksbibliotekarie Karin Grönvall och cheferna för fyra andra kulturarvsinstitutioner i en debattartikel i måndagens Dagens Nyheter.

3 jan 2021 • < 1 min