Oklart om berättande leder till läsning

Berättarprojekt hjälper folk att ta plats i offentligheten. Men det behöver inte motiveras med att det skulle vara läsfrämjande, säger litteraturutvecklaren Iréne Karlbom Häll.

Iréne Karlbom Häll är litteraturutvecklare i Region Sörmland. Hon har många tankar kring berättande som läsfrämjande teknik men poängterar att hon främst jobbar med litteraturfrämjande, som kretsar kring hur litteratur blir till och ges ut.

Att hjälpa folk att ta plats i offentligheten har ett egenvärde i en demokrati

Iréne Karlbom Häll

I Norberg samtalar två författare med invånare i ett projekt som ska fånga upp berättelser från bygden. Iréne Karlbom Häll menar att huvudparten av projektet är något helt annat än läsfrämjande: att ge den vanliga människan en kanal ut, att hen får hjälp att förmedla sin historia, ett slags offentligt finansierad ghostwriting, som hon uttrycker det. Det är snarare en demokratifråga än läsfrämjande.
– Att hjälpa folk att ta plats i offentligheten har ett egenvärde i en demokrati och behöver inte motiveras med att det skulle vara läsfrämjande. Det är förmodligen inte mer läsfrämjande än någon annan bok, och för att kunna säga att just detta får folk att läsa skulle man behöva genomföra empiriska undersökningar. Jag skulle snarare säga att det är en kombination av litteratur- och demokratiprojekt. Som möjligen kan ha någon läsfrämjande effekt också, men den är inte huvudsaken, tycker Iréne Karlbom Häll som menar att det troligare har en skrivfrämjande effekt.

På bibliotekshögskolan i Borås har Veronica Johansson, som är lektor, på olika vis forskat om representation, inkludering, exkludering och makt i relation till olika typer av information. Hon understryker att vikten av att låta marginaliserade och underrepresenterade få höras, på egna villkor, är återkommande teman för henne.
– Jag vet inte om många och alternativa röster i litteraturen och på biblioteken kan få fler att läsa, men om det gör det så ökar det relevansen för grupperna i fråga och samhället i stort. Det kan skapa möjligheter för möten och förståelse mellan olika kulturer, tider och samhällsgrupper, och öppenhet för värden och perspektiv som vi tenderar att glömma eller omforma i uttryck som till exempel passar skolans, akademins och medias normer och förväntningar, säger Veronica Johansson.
Hon poängterar att det finns ganska lite forskning om berättande i relation till läsfrämjande. Hon tipsar dock om en artikel: Storytelling, oral history, and building the library community av Renate Chancellor och Shari Lee. I artikeln konstateras att på biblioteken har berättandet genom åren vuxit från att bibliotekarierna berättar historier för att få barn intresserade av böcker och läsning, till att rikta sig mer mot ungdomar. Berättandet varieras också mer och mer. Exempelvis kommer författarna själva och berättar eller så får ungdomarna möjlighet att berätta i samband med företeelser som open mike eller poetry slam. Allt eftersom har även vuxna tagits in i bibliotekens satsningar på berättarverkstäder och läsecirklar. Dessutom har det blivit allt vanligare med insamlingar av samhällsmedborgares berättelser, som i exempelvis Norberg, men i ett internationellt perspektiv även tidigare koloniserade och förtryckta grupper i samhället.

När det gäller forskning är det ett underutvecklat område, det borde man verkligen titta mer på

Veronica Johansson

Hon menar också att det är särskilt intressant när det är folkbibliotek snarare än akademiska bibliotek som driver och genomför satsningar som den i Norberg.
– Ja, eftersom projekten då kan få en närmare och mer naturlig lokal förankring och tillgänglighet!

Artikeln publicerades i Biblioteksbladets magasin, nummer 3 2022, Läsnumret.

Läs mer om läsfrämjande:
›› Omöjligt uppdrag?
›› Professorn som dämpar kritiken