Omöjligt uppdrag?

30 sep 2022 • 9 min

Svenskarnas läsande är ständigt föremål för bekymrade utredningar och politiska satsningar. Men trots alla ansträngningar är trenden negativ, särskilt bland unga. Hur ska det skrivna ordet vinna fler människors uppmärksamhet?

Året var 2012. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stod på Bokmässans scen till­sammans med Tomas Lidman, ordförande i den statliga utredningen Läsandets kultur och tidigare riks­bibliotekarie. Han räckte över den 1,2 kilo tunga luntan till den leende ministern, som sa att hon hoppades att han var stolt över resultatet.
Bakgrunden till utredningen var förändrade läsvanor under de föregående decennierna till följd av den snabba tekniska utvecklingen. Svenskarna tog del av skriven text på andra sätt än tidigare.

Förväntningarna inom Litteratursverige beskrevs allmänt i medierna som höga. Utredningen fick också ett varmt mottagande från flera håll. Så vad hade man kommit fram till?
Utredarna konstaterade att litteraturens ställning ”på många sätt” var god. Läsvanorna låg på en stabilt hög nivå och det publicerades ”mer litteratur än någonsin”. Men de refererade samtidigt undersökningar som tydde på ett minskande intresse för litteratur bland barn och unga och på en negativ tendens när det gällde läsförståelsen. Pisaundersökningarna, där 15-åringars kunskaper inom läs­förståelse, naturvetenskap och matematik återkommande mäts i 80 länder, påvisade fallande resultat i Sverige. Regeringen såg med oro på svenska elevers läsförståelse, som inte längre låg över OECD-genomsnittet. Även utredarna uttryckte oro över ungas läsning. Läsfärdigheten, alltså förmågan att läsa tillfredsställande, hade minskat påtagligt. Utvecklingen var särskilt tydlig bland pojkar. Läsförståelsen beskrevs också som begränsad.

För att bidra till att bryta trenden föreslogs ett ”läslyft” med målet att alla oavsett bakgrund och förutsättningar skulle ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur. Det skulle nås bland annat genom kompetensutveckling för lärare
och samordning av läsfrämjande arbete utanför skolan. Till 2018 ville man se mätbara resultat när det gällde barns och ungas läsfärdighet och läsmotivation. Fler skulle ta del av litteratur regelbundet och kunskapen om läsningens betydelse skulle öka bland dem som läste lite.
Man föreslog ”läsombud” på försök som skulle stärka läsandet i förskolorna, kompetens­utveckling för lärare och skol­bibliotek bemannade med bibliotekarier. Utredningen speglade en stark över­tygelse om läsandets betydelse, både som egenvärde och som en del i en generell språklig förmåga. En utvecklad läsförståelse är också viktig för att vara framgångsrik i skolan och för att delta i det demokratiska samtalet, slog utredningen fast.
Tillgången till bibliotek av olika slag angavs som central för läsfrämjandet. I samband med att utredningen presenterades såg ordföranden Tomas Lidman vissa orosmoln. Han beklagade sig över bristen på ekonomiskt reformutrymme till läsfrämjande satsningar.
Sedan dess har det gått tio år.

Åse Hedemark. Foto: Viktor Gårdsäter

Det läsfrämjande arbetet inleddes långt innan internet började konkurrera med böckerna. Åse Hedemark är lektor i biblioteks- och informationsvetenskap och har forskat om hur politiken när det gäller barns och ungas läsning har utvecklats under efterkrigstiden.
– Under de tidiga åren pratade man inte om läsfrämjande utan om att tillgängliggöra det som sågs som den goda litteraturen, berättar hon.
Fokus låg då på bokdistribution. Om man lyckades distribuera bra litteratur till alla – framför allt böcker av etablerade svenska författare – skulle de också vilja läsa den och därigenom utvecklas till goda, läsande medborgare. Kvalitetslitteraturen ställdes mot det som kallades för skräp- och kiosklitteratur.
Men det visade sig att det inte var så enkelt som att göra litteraturen tillgänglig. Medan politiken under 1970- och 1980-­talen alltmer inriktades på aktivt läsfrämjande för barn och ungdomar släpptes gradvis tanken på att böckerna måste vara uppbyggliga.
– Det gjordes läsvaneundersökningar på 60-talet och början av 70-talet som visade att läsandet inte styrs av tillgången på god litteratur. Trots en god tillgång till kvalitetslitteratur visade undersökningarna att även välutbildade läste annan litteratur, det som sågs som skräplitteratur, säger Åse Hedemark.

Det har alltid funnits ett intresse av att styra läsningen eftersom man inte tycker att folk läser tillräckligt mycket, på rätt sätt eller rätt saker.

Åse Hedemark
Efter hand började man inom politiken ifrågasätta om tillgång till god litteratur var tillräckligt för att etablera goda läs­vanor. Tanken var fortfarande att barn genom läsning skulle utvecklas på ett bra sätt och bli goda, läsande medborgare som vuxna. Men det har skett ett skifte från fostran av litterär smak till ett fokus på läsförmåga. Den ansågs stimuleras bäst genom ett mer aktivt läsfrämjande än vad som tidigare varit fallet.
– Man har hela tiden pratat om att folk i någon mening har läst på fel sätt. Det har alltid funnits ett intresse av att styra läsningen eftersom man inte tycker att folk läser tillräckligt mycket, på rätt sätt eller rätt saker.
Varför vill man styra läsandet?
– Läsande kopplas ihop med väldigt starka värden. Man ser att det är bra för nationen om man har en befolkning som kan läsa, man kan ta del av utbildningen och bidra till BNP. Det finns starka värden kopplade till läsning, säger Åse Hedemark.

Sedan utredningen 2012 har många farhågor om sjunkande läsfärdighet besannats. Den långsiktiga trenden är att barn och unga läser allt mindre trots att satsningar som Läslyftet, ett resultat av litteraturutredningen, är bestående med årliga anslag som fördelas av Skolverket.
När Pisaundersökningen för 2012 presenterades slog Sverige nytt botten­rekord, vilket rönte stor uppmärksamhet. Resultaten förbättrades i de två följande undersökningarna och Sverige ligger nu återigen över OECD-genomsnittet. Den internationella trenden när det gäller läsförståelse är svagt sjunkande. Men det är inte därför Sverige har tagit sig upp över medelnivån, det hade man gjort ändå.
Sveriges ökning går även mot strömmen i Norden. Trenden är jämn i Norge och Danmark och mer tydligt fallande i Finland. I Finland ligger dock resultaten trots tappet ännu över Sveriges, medan Danmarks och Norges ligger något under. 2022 års tester genomfördes under våren, men resultaten presenteras först i december nästa år.
En ny läsutredning, Läsdelegationen, tillsattes några år senare. 2018 presenterades den med titeln Barns och ungas läsning. Ett av utredningens förslag var att ett ”läsråd” skulle inrättas för att samordna den läsfrämjande verksamheten, med ledamöter utsedda av regeringen. Konceptet läsfrämjande sammanfattades med att hinder för läsning ska minimeras, att man ska stärka identiteten som läsare och på olika sätt öka tillgången till litteratur.
I Kulturrådets uppdrag att förbereda inrättandet av ett läsråd konstaterades att viljan och förmågan att läsa är den viktigaste inom bildningspolitiken. Frågan kallades rentav för ”bildningspolitikens motsvarighet till klimatfrågan”.

Katti Hoflin, kulturchef i Västra Götalandsregionen. Foto: Viktor Gårdsäter

Läsrådets verksamhet påbörjades som en del av Kulturrådet för ett år sedan. I uppdraget ingår utvärderingar, upp­följning, omvärldsbevakning och kunskapsspridning. Katti Hoflin, kulturchef i Västra Götalandsregionen och tidigare stads­bibliotekarie i Stockholm, ledde Läs­delegationen. Hon har också utsetts till en av läsrådets första ledamöter.
– Min förhoppning är att det ska bli en verkstad, inte en diskussionsklubb. Det här är en ödesfråga för demokratin, inte bara för den enskilda utan för hela samhället. Man får ett kortare liv och uppnår inte sin potential om man inte får ett vettigt språk. Vi kan inte bara rulla tummarna och titta på, säger hon.
Hittills har det dock mest varit möten. Läsrådets ledamöter kommer att vara på Bokmässan och hoppas att där samla in relevanta idéer från yrkesverksamma. Men hur ska det gå från snack till verkstad? Katti Hoflin vill avvakta med att konkretisera det tills läsrådets första årsrapport blir klar omkring årsskiftet.
– Men det är inte är rimligt att sitta på ett mandat utan att få någonting gjort.

Man får ett kortare liv och uppnår inte sin potential om man inte får ett vettigt språk

Katti Hoflin
Vi ska ta del av det som vi vet fungerar läsfrämjande och vad vi borde sluta med, utifrån vad aktörer säger. Det är till exempel viktigt med bemannade skol­bibliotek. Vi ska också vara en nagel i ögat på regeringen och föreslå saker som bör göras, trycka på och vara obekväma.
Ännu en utredning som Katti Hoflin vill ta fasta på är Gustav Fridolins skol­biblioteksutredning från 2021, där just bemannade skolbibliotek är en huvudfråga.
– Det är bra förslag, det finns inget att vänta på, säger Katti Hoflin.

Trots många försök att bromsa utvecklingen tycks ungas läsande fortsätta att minska. Enligt Pisa 2018 ansåg två av fem 15-åringar att läsning var slöseri med tid. Tre av fem läste bara när de måste. Det fanns en sjunkande trend när det gällde läsning av skönlitteratur liksom tidskrifter och dagstidningar, men en ökande trend när det gällde att ta del av nyheter på internet. Totalt sett var det dock en nedgång i antalet tillfällen som elever tog del av nyheter från någon källa. Det minskade intresset för läsning var tydligare i Norden än i OECD-genomsnittet.
Enligt Statens medieråds rapport Ungar & medier 2021 har ungas läsning minskat i omfattning under lång tid när det gäller tidningar och böcker. I stället ökar användningen av sociala medier.
Bokläsandet bland unga ökade dock under 2021, enligt en nyligen publicerad rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. En starkt bidragande orsak tros ha varit corona­pandemin och de restriktioner som följde av den.
Sammantaget är tendensen alltså inte entydig även om det mesta pekar på att läsandet över tid minskar bland barn och unga. Så frågan är om de läsfrämjande insatserna överhuvudtaget fungerar. Eller om det hade sett ännu värre ut utan dem?
– Det är inte helt lätt att mäta resultaten alla gånger och det är inte en exakt vetenskap. Samma form av läsfrämjande kan fungera väldigt olika beroende på vilka människor som deltar. Man måste vara flexibel och öppen, säger Katti Hoflin.

Pascal Engman, författare och journaliste. Foto: Viktor Gårdsäter

Förutom de statliga initiativen görs flera fristående läsfrämjande insatser. Författaren och journalisten Pascal Engman grundade år 2020 en stiftelse för att främja läsande bland barn och unga. Det började med ett författarbesök på en gymnasie­skola i Sundsvall. Han bad de elever som läser böcker på fritiden räcka upp handen. Av 250 elever var det bara en som gjorde det. Han bestämde sig efter samråd med en vän för att börja dela ut pris till ”årets läsfrämjare”.
– Vi ville fokusera på den klassiska sortens eldsjäl som jobbar i motvind men inte släpper frågorna, berättar han.
Engagemanget kommer ur hans egen bakgrund, där läsande har spelat en stor roll. Han säger att han har lärt sig allt han kan den vägen snarare än via traditionella yrkesutbildningar. Skolan har enligt Pascal Engman en viktig roll för att sänka trösklarna för läsande. Han vill inte lägga sig i exakt hur, men han tror på att sätta böcker i händerna på barnen som de faktiskt uppskattar snarare än att välja ut litteratur av en viss sort som alla ska läsa.

Att från så unga år som möjligt sänka tröskeln till läsning så att det inte blir en svår och jobbig uppgift, det är bara så man kan få människor att gilla böcker

Pascal Engman
Han tror också att framgångsrika personer som signalerar att de läser kan inspirera unga. Det kan ske till exempel genom att de lägger upp bilder på sociala medier där de läser eller bara genom att det syns en bokhylla i bakgrunden på några av deras foton.
– Jag är varken politiker eller pedagog, jag är bara en lekman i det här. Men att från så unga år som möjligt sänka tröskeln till läsning så att det inte blir en svår och jobbig uppgift, det är bara så man kan få människor att gilla böcker.

Stiftelsen har delat ut pris två gånger till personer som har gjort insatser för deras läsning. Stipendiekommittén prioriterar uthålliga och långsiktiga insatser. Förra året gick priset till Anneli Glamsare, som har arbetat med läsfrämjande i socialt utsatta områden i Botkyrka kommun i 40 år. I år gick det till Eva Holmström, som nyligen har gått i pension efter att ha varit ansvarig för biblioteksfilialen på Folkets hus i Söråker, en ort med 2 400 invånare i Timrå kommun i Medelpad.

Eva Holmström är varken bibliotekarie eller lärare utan hade en bakgrund som mentalskötare när hon kom till Folkets hus genom engagemang i ett kulturprojekt för barn och unga. Hon tog ansvar för biblio­teket, som drivs på uppdrag av kommunen. Hennes recept för att få barn och unga att läsa är att hitta fram till deras läslust.
– De ska tycka att det är roligt att läsa och komma över tröskeln där man kommer på att det är kul. Det finns ingen bättre drivkraft till lärande än lust, säger hon.
Men för att nå dit måste man föra en dialog med varje enskilt barn som har svårt att ta steget och börja läsa.
– Man måste tycka om och intressera sig för barnen. Vem är du som står framför mig nu? Det finns inte en bok som passar alla. Det gäller särskilt för dem som har det knöligt. Andra hittar alldeles själva och behöver bara få det uppdukat.
En annan viktig framgångsfaktor i Söråker har varit tillgängligheten. Biblioteket har öppet när Folkets hus har öppet, vilket ibland har inneburit att det stänger vid midnatt på helgerna. Och folk kommer faktiskt in och lånar böcker även vid sådana tider.
Pascal Engmans stiftelse har en öppen nomineringsprocess och 85 procent av förslagen på pristagare är kvinnor. Grundaren ser det som ett problem eftersom han menar att pojkar behöver manliga före­bilder som värdesätter läsning. När pojkar inte läser halkar de efter flickor i skolan. Det kan bli avgörande för att de hamnar i utanförskap och kriminalitet.

I en debattartikel i juni 2022 efterlyste Sveriges författarförbunds ordförande Grethe Rottböll, generalsekreteraren i Svensk biblioteksförening Karin Linder och ordföranden i Läromedelsförfattarna Per Kornhall andra satsningar än de som de upplever görs. De kritiserade satsningar på tillfälliga projekt, inrättandet av läs­rådet och kompetensutveckling för skolpersonal. I stället borde man satsa på ändamålsenliga läromedel i skolan och skolbibliotek med utbildade bibliotekarier.
Läsrådets Katti Hoflin tror dock att man kommer att göra skillnad. Men hur ska man nå dem som står längst från litteraturen, som inte själva visar något intresse för böcker?
– Det är egentligen inte så svårt. Men man måste ge sig ut från sitt babelstorn och vara där människor är. Tar man sig tid att vara i alla delar av staden så kommer man att kunna få igång relationer med olika grupper. Barn vill ofta prata och blir snarare förvånade och glatt överraskade när någon har tid att lyssna på dem.

När ordföranden i den tioårsjubilerande litteraturutredningen, Tomas Lidman, tänker tillbaka är han fortfarande nöjd med den. Han konstaterar att de trots snäva budgetramar lyckades påverka det läsfrämjande arbetet.
– Min personliga uppfattning är fortfarande att det är en väldigt bra utredning, även om förslagen var få. Det var en bra inventering av situationen för upphovsmän och kvinnor. Men vi fick inte lägga förslag som fördyrade och det begränsade oss. Våra förslag har nog ändå haft stor bärighet när det gäller senare förslag om skolbibliotek med utbildade bibliotekarier och att man i tidig ålder sätter igång med läsfrämjande verksamhet.
Trots att läsandet har minskat bland unga tror Tomas Lidman att litteraturen har en framtid. Han tycker också att e-böcker och ljudböcker är bra komplement till tryckta böcker. De kan bidra till att folk tar del av litteratur i nya situationer. Det viktiga är läsandet som sådant.
– Det skrivna ordet har definitivt en framtid, det trodde vi då och det tror jag nu. Det går inte att ersätta med någonting annat, vad skulle det vara? Man märker att folk som inte läser böcker ofta har svårt att uttrycka sig i olika sammanhang. Läsandet och skrivandet är helt nödvändigt. Som gammal bibliotekarie tror jag stenhårt på boken.

Text: Kolbjörn Guwallius

Texten publicerades först i Biblioteksbladet nummer 4, 2022, Läsnumret.

1 kommentarer

  1. Jag vill väl inte kritisera läsrådet direkt men som princip så är satsningar på tillfälliga projekt och ”inspirations kampanjer” inte bra om det går ut över det som verkligen skulle behövas. Satsningar på biblioteken. Både resurser (som bemannade skolbibliotek) men också på metoder och arbetssätt.

    När vi jobbar med läsfrämjande så ser vi resultat (utlåningsstatistik är ju enkelt att mäta) när vi jobbat med något specifikt. Jag tror inte alls att det är ett omöjligt uppdrag och jag ser egentligen inte ens med fasa på konkurrerande medier.

    Just nu jobbar vi med boktok och vårt serietek och upplever ett väldigt intresse. Särskilt med all draghjälp från streamningstjänsterna som skapar stort intresse för bokvvärldar (och skräck verkar det som) Vi har jobbar stenhårt med relationsarbete och utåtriktat arbete och vi upplever att det fungerar bra när vi har tid och resurser för att jobba aktivt med läsfrämjande.

    Jag ser med iver fram emot gemensamma krafttag i projekt som Läsfrämjandelyft för folkbibliotek och liknande.

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

English

ESSAY: Librarians have responsibilities in these times

Global tensions with war, economic instability, climate threats – in addition to internal challenges. But a historical review shows that even in past crises IFLA has managed to maintain free research and truth, as well as access to information and freedom of expression, writes former IFLA president Alex Byrne.

28 nov 2022 • 7 min

English

Fear. Illness. Silence.

REPORTAGE What is happening within IFLA? In search of answers, journalist Lisa Bjurwald travelled to The Hague, where IFLA’s headquarters are located. She found a culture of silence and an organisation that lacks confidence in its leaders.

28 nov 2022 • 13 min

English

Closed doors damage trust

SURVEY Limited transparency and poor communication. Biblioteksbladet’s survey shows that the turbulence is raising questions among IFLA members in Sweden.

28 nov 2022 • 5 min

English

Out of Step with the Times

There was also testimony of an outdated leadership style in his previous place of work. Nevertheless, Gerald Leitner was given the task of modernising the global library sector.

27 nov 2022 • 3 min

English

The Whistleblower

Suzanne Reid was an employee representative at IFLA headquarters. She has since changed careers and recovered from the experience. IFLA she feels, however, is beyond rescue.

27 nov 2022 • 6 min

Krönika

Tack för mig!

Det är beklagligt att det fort­farande saknas en stark strategi för bibliotekssektorn. Målen borde vara individens demokratiska delaktighet och sam­hällets kunskaps­utveckling, skriver Svensk biblioteksförenings avgående generalsekreterare Karin Linder i sin avskedskrönika.

25 nov 2022 • 2 min

English

IFLA needs to change

CHRONICLE Karin Linder, secretary general, Swedish Library Association: Why is the Swedish Library Association fighting with IFLA? The answers are rooted in the principles of democracy and responsibility.

25 nov 2022 • 2 min

Reportage

Rädsla. Sjukdom. Tystnad.

Vad händer inom Ifla? Journalisten Lisa Bjurwald åkte till Haag där biblioteks­­federationens huvudkontor ligger. Hon fann en kompakt tystnadskultur och en skräckslagen organisation utan förtroende för sin ledning.

24 nov 2022 • 13 min