”Att irritera är också en uppgift”

22 jun 2016 • 6 min

Forskaren Jutta Haider är en av dem regeringen frågar när de vill veta mer om framtidens informationslandskap. Besserwissern från alpstaden...

Forskaren Jutta Haider är en av dem regeringen frågar när de vill veta mer om framtidens informationslandskap. Besserwissern från alpstaden Villach svarar med oro för demokratin.

Några fåglar har fyllt ett bo med nykläckta ungar precis utanför informationsforskaren Jutta Haiders arbetsrum. På vägen från receptionen i LUX-huset och upp för de fyra trapporna till Institutionen för kulturvetenskaper har hon hunnit prata på i rask takt om hur Lunds universitetsbibliotek är uppbyggt och om en hel massa annat som hade behövts spelas in för att kunna återges korrekt. Hon vet mycket om mycket. Men om det är skator, kråkor eller något annat slags fågel som skränar så pass utanför att det är svårt att föra ett samtal i normal ton här inne, det kan hon inte säga.

– Jag kan ingenting om fåglar, säger hon och skjuter bestämt igen fönstret.

Nej, ornitologi intresserar henne inte. Hade frågan däremot handlat om hur sökmotorer påverkar vår inställning till fåglar, är sannolikheten desto större att hon skulle ha ägnat en hel del tid och tankekraft åt den. Det är samhället och, mer specifikt, att studera de förändrade förutsättningar för information som den digitala kulturen kan betyda, ska betyda och inte betyder som är Jutta Haiders jobb och största intresse. Sedan åtta år tillbaka utövar hon det här, vid Lunds universitet.

– Jag har ett sociomateriellt perspektiv på information och hur det tar sig uttryck i olika verksamheter och vid olika tillfällen, kanske… säger hon i ett försök att förklara vad det egentligen är hon gör.

Vi konkretiserar. Just nu tänker Jutta Haider mycket på miljöinformation. Hon håller precis på att färdigställa en artikel som handlar om hur Googles filter möjliggör vissa resultat och sökningar och på så sätt skapar en bild av vad det är att leva miljövänligt.

Sopsortering är ett kärt sökområde bland svenskarna. Under 2013 var den tredje mest använda sökningen i Google trends kategori ”hur”: Hur sopsorterar man? Året därpå frågade sig många i stället varför man sorterar sopor.

– Hur kommer det sig att det finns ett sådant stort behov av att googla om sopsortering här? Och vad är det man hittar när man söker? Det finns ett helt nätverk av byråkrati kring sopsortering. Ett gigantiskt informationskomplex ligger bakom att du slänger det där paketet i rätt behållare. Det är ett illustrativt, ganska lättsamt exempel på hur algoritmer fungerar och påverkar. Inte så kontroversiellt kanske. Inte som vaccindebatten.

Vad är det mest kontroversiella?

– Just nu är det invandringen, skulle jag säga. Det är där det finns flest politiska poäng att hämta.

Jutta Haider är uppvuxen i Österrike och ursprunget hörs tydligt, men hon pratar snabbt och rör sig obehindrat i svenskan. När hon skriver akademiskt på svenska gör hon det emellertid alltid tillsammans med någon.

Tidigare under våren levererade hon och forskarkollegan, tillika maken, Olof Sundin rapporten Algoritmer i samhället, på uppdrag av regeringens kansli för strategi- och framtidsfrågor.

Algoritmer är nödvändiga för att vi ska kunna finna den information vi efterfrågar i massorna. Däremot är omedvetenheten om hur de fungerar – liksom alternativlösheten – ett problem, framhåller hon. Det framställs som om den information vi möts av följer ett slags logisk ordning där det bästa hamnar överst, men rangordningen styrs i själva verket till stor del av människors kulturella värderingar och kommersiella intressen.

– Det blir färre ägare av sociala medier, färre leverantörer av e-böcker, färre vetenskapliga förlag som styr över hur vetenskapliga artiklar kommuniceras. Det är en pågående maktkoncentration som man från samhällets sida inte är beredd att hantera.

Sociala medier följer en liknande princip. Vilka nyheter vi möts av styrs till viss del av vad våra vänner delar och gillar. En del menar att vi själva väljer vilken ”filterbubbla” vi vill vara del av. Men andra faktorer, i princip omöjliga att dechiffrera, spelar också in.

– Det finns fördelar med att få nyheter man är intresserad av och att kunna delta i samtal som engagerar en. Men om det är det enda samtalet som förs så har man ett allvarligt problem. Det blir svårt att ha ett samtal som leder till pluralism och inte till polarisering.

Enligt Jutta Haider är vi som inlåsta i systemet och måste agera inom det. Hur kan man göra för att erbjuda ett ickekommersiellt alternativ, samtidigt som man måste använda sig av dessa medier och filter för att komma någonvart eller nå någon? frågar hon sig. I dag anpassar sig alla, även biblioteken och public service, efter det här filtret, den här dominanta ”informationsgatekeepern”.

I motsats till dem som hävdar att biblioteken börjar bli betydelselösa eftersom alla kan få tillgång till den mesta informationen på nätet, menar hon att bibliotekens roll blir allt viktigare i en digital informationsålder.

– Det är där, om någonstans, man borde få tillgång till ett någorlunda ickekommersiellt samtal som styrs av något annat än en popularitetslogik.

Hur svarar det politiska samhället på utvecklingen?

– Det finns i alla fall början på ett samtal i form av etiska råd på EU-nivå och vissa skyddsdirektiv. Att Regeringskansliet gav oss i uppdrag att skriva om algoritmer visar att det finns en vilja att förstå vad som pågår och hur man kan bemöta det. Men det har varit ett väldigt sent uppvaknande.

Det skulle krävas en gigantisk samordning över världen för att utmana den pågående maktkoncentrationen. Att något sådant sker är emellertid osannolikt, menar hon. Då är upplysning en bättre väg att gå.

– I dag är man lite av en foliehatt* om man inte använder Google. Att ha ett kritiskt förhållningssätt måste bli något normalt.

Där tror Jutta Haider att biblioteken har en viktig roll att spela. Kanske genom att förstå hur dominanta algoritmer fungerar och bidra till att normalisera det kritiska. Det handlar om att hitta en balans där man å ena sidan ser spännande aspekter av teknikutvecklingen, å andra sidan är ifrågasättande.

Men vi behöver också ha en stadigare samhällelig grund att stå på, menar Jutta Haider. Ett överenskommet värdesystem som vi undervisar i och som vi inte ifrågasätter.

– Vad hjälper det om jag vet att den invandringskritiska debatten på internet förstärks av Facebooks synlighetsnorm, vilken gör att det som är kontroversiellt hamnar högt upp och så vidare, om jag inte vet vart vi som samhälle vill? Just nu verkar samhällets normsystem vara lite skakigt. Man kan vara kritisk mot ditten och datten men om man inte har vissa basvärden som man som samhälle är överens om så hamnar man lätt i en relativism.

Allt är inte elände. Internet har förstås också främjat demokratin på ett flertal sätt. Ett handlar om att alla kan vara sin egen publicist i dag. Samtidigt: om ingen får syn på det vi skriver är det som om att prata in i ett tomt, stängt rum.

– Det blir lite av en chimär, en fin tanke. Det finns absolut många möjligheter till samtal, möten och motstånd som inte fanns innan, men det känns som om de blir färre och färre.

Så hur går med demokratin. Blir det bättre eller sämre?

– Jag är inte Hans Rosling som vet sanningen, men just nu verkar det inte bli bättre. Men det är ett samspel mellan många olika saker, man kan inte bara säga att det är internets fel.

Jutta Haiders arbetsrum är litet, men hon är glad att hon åtminstone har ett eget. Att man inte gjort som på så många andra arbetsplatser, där kontorslandskapen är öppna och platserna aktivitetsbaserade.

– Var skulle man då göra av alla sina böcker och papper?

Nej, helt digitaliserat lever hon inte. Hon läser vetenskapliga artiklar på paddan och en del digitala tidningar, men böcker föredrar hon att konsumera i pappersform. Bokhyllan rymmer titlar som Open access and the humanities av Martin Paul Eve och på skrivbordet ligger en printad artikel med den fantasieggande titeln ”The McDonalization of academic libraries and the values of transformational change”.

I övrigt är hon, som de flesta andra, uppkopplad under merparten av dygnets timmar och menar att hennes forskningsområde inte påverkat hennes internetbeteende nämnvärt.

– Bara för att man ifrågasätter systemet betyder det inte att man inte är en del av det. Jag är inte särskilt paranoid. Jag googlar hej vilt.

Samtidigt kan hon bli rejält informationstrött. I sovrummet råder mobilförbud och hon har börjat lösa sudoku bara för att kunna fokusera på något som inte har med ord att göra.

Stundtals ifrågasätter hon sina möjligheter att påverka, säger hon. Hon skriver sina artiklar, gör vad hon kan, men vad ska det leda till? Sedan tänker hon att det gäller att hela tiden se sin roll. Hon kanske inte skapar stora förändringar men hon gör saker lite mer komplicerade, är lite jobbig. Att aveffektivisera och irritera är också en uppgift.

– Man kastar en stor sten som kanske ger effekten av ett litet gruskorn på en glasruta, men det är ändå bra.

Värmen i rummet är påtaglig men de högljudda fåglarna utanför sätter stopp för vädringsmöjligheterna. Jutta Haider för handen genom den korta pagen när hon ska formulera svar som både är begripliga för mig och representativa för vad hon vet och tycker. Ofta skrattar hon till som om ämnet är så komplext att hon inte vet var hon ska börja. Sedan följer en ambitiös utläggning kring varje stor fråga, utom på den om vad hon hoppas på inför framtiden.

– Eh… Nej, säger hon och slår ut med händerna.

Skrämmer framtiden dig?

– Ja, det gör den ibland. Just nu gör den det. Därför är det viktigare än någonsin att vara med och forma de samtal som förs.

Text: Karin Persson

faktaruta