Biblioteksdagar i Kenya

Vikten av att forskningsbibliotekarier arbetar läsfrämjande och inspirerar studenterna till att läsa för nöjes skull – inte bara för att...

Vikten av att forskningsbibliotekarier arbetar läsfrämjande och inspirerar studenterna till att läsa för nöjes skull – inte bara för att klara sina studier och tentor samt nödvändigheten av att arbeta som ”inbäddade bibliotekarier” bland studenter som ofta har så fullt upp med sina studier att de inte hinner ta del av de resurser som biblioteket kan erbjuda – det var några av de frågor som lyftes när den kenyanska biblioteksföreningen samlade till konferens i Kakamega i Kenya.

Som bekant har Svensk Biblioteksförening ett samarbetsprojekt sedan 2010 med Kenyas biblioteksförening, Kenya Library Association (KLA), bl a inom ramen för IFLA:s program Building Stronger Library Associations. Sedan 2010 har konkreta erfarenhetsutbyten skett mellan de båda föreningarna och nu är en svensk delegation med projektledarna Christina Tovoté och Leif Mårtensson i spetsen i Kenya för att övervara KLA:s konferens och årsmöte.

En bibliotekskonferens i Kenya är på många sätt en annorlunda upplevelse… och ändå inte. Kenya har länge varit ett av östra Afrikas mest stabila länder. Men landet kämpar med en stor fattigdom, ekonomisk nedgång och nedslitna vägar och järnvägsnät. Man kämpar också mot en omfattande korruption. Men det är ett land med enorma klyftor mellan fattiga och rika vilket man själv diskuterar när man i en av de stora dagstidningarna skriver att antalet miljardärer har fördubblats på kort tid. Kontrasterna är stora i ett land som är fattigt och samtidigt högteknologiskt utvecklat när det gäller den digitala infrastrukturen. Det är också ett land som försöker komma igen efter terrorattentatet i ett köpcentrum i Nairobi och lever med konsekvenserna efter valet 2007 som innebär att den sittande presidenten står åtalad inför den internationella brottsdomstolen (ICC) Haag.

Programmet till den kenyanska biblioteksföreningens motsvarighet till Svensk Biblioteksförenings Biblioteksdagar spikades samma natt som konferensen började och ändrades ännu en bit in i konferensen… för att sedan ändå inte följas. 120 deltagare var enligt uppgift anmälda men till konferensdag 1 hade ett fyrtiotal dykt upp. Anslutningen till årets kenyanska biblioteksdagar är ovanligt dålig. Kakamega, cirka 40 mil väster om Nairobi och med knappt 40 000 invånare, ligger avigt till för alla de som inte har råd att flyga, vilket torde vara de flesta. För representanter från t ex från Mombasa tar det 24 timmar med buss att komma hit – att det tar tid beror till största delen på mycket dåliga vägar. Som en bibliotekarie uttryckte det på konferensen: när vi inte ens har vägar, hur ska vi kunna göra någonting överhuvudtaget?

När bibliotekarier samlas till konferens i Kenya handlar det om forskningsbibliotekarier. Det finns väldigt få folkbibliotek i Kenya – cirka 40 i offentlig regi i ett land med 40 miljoner invånare. Det gör att forskningsbiblioteken i allt större utsträckning måste förhålla sig till frågor och behov som i Sverige i stor utsträckning hanteras av folkbiblioteken.

Man har också en helt annan inställning till extern finansiering eller sponsring – helt enkelt därför att man inte har något val, finansieringen från det allmänna ska täcka många behov. Därför är det inget konstigt – och ingen tycker heller det – att den lokala representanten för Kenyas största sockerproducent deltar och får utrymme på konferensen eftersom företaget sponsrat vattenflaskan som står på bordet framför varje deltagare.

När konferensdag 1 väl rullar igång – några timmar försent och efter hälsningsceremonier och gemensam bön till ovan för lyckade konferensdagar – med de olika presentationerna, kan man bara konstatera att frågorna som diskuteras här är slående lika dem som diskuteras eller har diskuterats i vårt hörn av landet. Dock förstås, utifrån olika utgångspunkter. Läskulturen i Kenya är svag, böcker och läsning är ingenting som gemene hen bryr sig särskilt mycket om, det vittnar flera enstämmigt om. De som tar sig vidare i livet till högre utbildning läser i första hand det de måste för att klara sina studier och tentor, få läser för nöjes skull eller av lust. Just därför betonas numera vikten av att forskningsbibliotekarierna uppmuntrar till och inspirerar till nöjesläsning – någonstans måste man börja för att stärka läskulturen hos kommande generationer. Därför är det heller inte ovanligt att forskningsbibliotek inrymmer ett litet barnbibliotek eller en barnhörna – som visserligen i första hand utnyttjas av anställda som har barn men även allmänhet: ”vi stänger inte dörren för någon…”. Eftersom det finns så få folkbibliotek i landet tar forskningsbiblioteken ett ansvar – men engagemanget i det ansvaret kan vara mer eller mindre, det är uppenbart.

En student på masternivå i Kenya är inte sällan bara student utan även mamma eller pappa. Dagen kan börja vid 4-tiden på morgonen och sedan sluta vid midnatt utan andra pauser än möjligen en kort lunchrast. Möjligheten för biblioteken att nå studenterna med biblioteks- och informationstjänster i deras ofta tajta studieplaner och i en vardag som även rymmer barn är små om man inte får tillträde till lektionssalarna. ”Inbäddade biblioteks- och informationstjänster” som ett praktiskt tillvägagångssätt för forskningsbiblioteken i Kenya, var fokus i en av konferensens presentationer.