En stunds frihet i biblioteket

  Matrecept och träningstips, kriminologi och poesi. Liksom Freud, Malcolm X, Sebbe Staxx och Hitler. Utbudet på Kumlaanstaltens bibliotek är brett och...

Matrecept och träningstips, kriminologi och poesi. Liksom Freud, Malcolm X, Sebbe Staxx och Hitler. Utbudet på Kumlaanstaltens bibliotek är brett och utlåningen ökar.

– När jag är här, bland böckerna, får jag se något annat än allt det fyrkantiga på avdelningen, säger en av låntagarna.

Bortom säkerhetskontroller och en fuktdoftande kulvert på 600 meter ligger två rum, som egentligen inte ser särskilt märkvärdiga ut: väggfärgen är beige och golvet belagt med det offentliga Sveriges favorit – linoleum.

Men här inne är det just märkvärdigt.

Mellan 8 000 och 9 000 volymer väntar med en stunds möjlighet att drömma, hoppas och lära sig något nytt för framtiden.

– Med en bok är man aldrig ensam, konstaterar bibliotekarien Lotta Perkiö, som byggt upp biblioteket på Kumlaanstalten.

Trots att låntagarna är inlåsta och inte får välja sina egna kläder är bibblaatmosfären närmast trivsam. För den ovana besökaren är det här en speciell miljö, men för Lotta Perkiö en omtyckt arbetsplats sedan sju år.

– När jag möter andra bibliotekarier brukar de fråga om det är läskigt att jobba på Kumla. Men jag tycker inte det, och hade det varit läskigt skulle jag inte ha stannat. Folk undrar också om det går att smuggla in olika prylar inuti böckerna som kommer utifrån. Då svarar jag bara: ”nej, det gör det inte”.

Lotta Perkiö har säkerhetslarm och vanliga kläder, ingen så kallad tjänstedräkt, när hon står och småpratar intill hyllan med ljudböcker med kriminalvårdaren Jörgen Törnqvist. Rummet för skönlitteratur domineras av svarta bokryggar, det är mest deckare och fantasy, men också kärlekslyrik, som kan inspirera vid brevskrivning.

I grannrummet cirkulerar några intagna, eller ”klienter”, bland fackböckerna. De tycker att det är kul att journalister är på besök, men är skeptiska till existensen av en snart 100-årig tidskrift inriktad på biblioteksfrågor.

– Kommer ni inte från Aftonbladet? Eller Nerikes Allehanda? Inte?

Biblioteksbladet får trots allt duga och det blir dags för boktips.

– Titta, den här är bra, säger låntagaren med tatueringen ”Only God can judge me” på högerarmen.

Osama bin Ladens blick på omslaget är stadig. Därefter rekommenderas ytterligare en skrift om en antidemokratisk våldsverkare, med ett mindre framgångsrikt öde: Muammar Gadaffi.

Är det inte roligare att läsa böcker om trevliga killar det går bra för?

– Nej, de här är bra, de handlar om politik, om sanningen.

– Du får nog ta det där med en nypa salt, kommenterar Lotta Perkiö när hon får en sammanfattning av boksamtalet:

– De försöker nog bara provocera dig.

En annan låntagare håller i en bokhög, här ska läsas intensivt inför högskoleprovet.

– Jag vill bli advokat. Men det är svårt, mycket svårt, säger mannen, som visserligen heter något annat men kallas för Peter:

– Efter Peter den store. Det är mina kompisar som bestämt det. Så är det bara.

Kändisen Ismail Kadare, ofta omnämnd som tänkbar Nobelpristagare, är en av författarna på hyllan med utgivning på albanska.

– Han är bra. Skriver psykologiskt, säger en av låntagarna, och sedan blir det bläddring i en bok om ABBA, en titt bland Paolo Robertos senaste insatser på träningsfronten och lite snack om kärleksromaner: ”det läser jag aldrig”, säger en av de tre som vill bli fotograferade.

Att låna går snabbt, klienterna uppger sitt femsiffriga intagningsnummer, och sedan kan kvällen vikas åt läsning.

– Att jobba här är som att vara på ett litet folkbibliotek eller som ett skolbibliotek, säger Lotta Perkiö, som enligt ett schema går runt med en bokvagn på några av anstaltens avdelningar.

Att röra sig inne på Kumlaanstalten är inget som är anpassat för snabb improvisation. Lotta Perkiö får vänta vid många låsta dörrar när hon ska ta sig fram genom de sammanlagt 1 200 meter kulvertarna. Böckerna är efterlängtade ute på avdelningarna, där en ny omgång litteratur kan betyda ett avbrott i livet som anstaltsklient.

– Många läser väldigt mycket. På måndagarna kan det ligga en beställningslapp och vänta på mig, utifrån ett boktips i Dagens Nyheter. Visst är det en viss övervikt av kriminallitteratur, vilket inte är konstigt. Men en del säger ”jag vill läsa vad som helst utom kriminellt tjafs, det har jag fått nog av”.

Visserligen är Lasse Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk maffia” den mest utlånade boken genom alla år, men Lotta Perkiö påpekar både en och två gånger:

– Jag vill undvika att förstärka schabloner och fördomar. Vi har till exempel också en stor utlåning av kokböcker. Vissa lagar sin egen mat och andra vill läsa om lite annan sorts mat än de får här. Historia går också jättemycket, liksom träningsböcker, säger Lotta Perkiö och fortsätter:

– Men jag skulle ljuga om jag inte sa att de lånar böcker med anknytning till kriminologi.

Kollegan och vårdaren Ulrika Karlsson, som arbetar halvtid i biblioteket, talar om vad som är nödvändigt i jobbet: förmågan att lyssna, och en förståelse för att människor inte alltid haft det så lätt.

– De uppskattar biblioteket väldigt mycket, säger Ulrika Karlsson, som sitter framför en hyllgavel med upptejpade vykort från klienter som lämnat Kumla, och sedan hört av sig och tackat för kontakt och omtanke.

– Det finns de som aldrig har levt ett Svenssonliv, och inte växt upp med en familj som äter middag tillsammans eller pratar med varandra. Andra har kanske aldrig varit inne i ett bibliotek och jag har hört kommentaren ”oj, är alla böcker i bokstavsordning?” när de kommit hit.

En klient tyckte så mycket om succéböckerna om livet på Hogwarts skola och att han kunde ropa ”Var är mina Harry Potter?” när väntan på nästa del blev för lång. En annan bestämde sig för att beta av klassikerna.

– Jag undrade om han inte hade tröttnat på att läsa dem i skolan? Då fick jag svaret: ”Jag har aldrig läst några klassiker i skolan”. Han hade helt enkelt blivit utslängd från svenskalektionerna.

En låntagare har sysselsatt sig med jätteprojektet av klämma de sju delarna i Marcel Proust romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”.

– Han sa att han undrade varför alla tjatar så mycket om de där madeleinekakorna, eftersom Proust mest skriver om dem i början. Han tänkte att de flesta bara snackar och har inte läst alla delar, därför är det så mycket prat om kakorna.

Att Adolf Hitlers ”Mein Kampf” finns i bibliotekets utbud tycker inte Lotta Perkiö är konstigt.

– Mitt intryck är att de som lånar den gör det mest för att provocera, de vill testa om vi har den och om de får låna den. Jag tycker inte att man ska förbjuda böcker, om man gör det och tystar ner något blir det bara mer spännande, säger Lotta Perkiö, som i sin signatur i jobbmejlen citerar Oscar Wilde: ”Det finns inga moraliska eller omoraliska böcker, bara bra eller dåligt skrivna”.

I en av rullhyllorna står barnböcker, som ingår i projektet ”Godnattsagor inifrån”. Det handlar om att ge föräldrar i fängelse större självförtroende och bättre förutsättningar för att kunna prata läsning och böcker, och även inspirera till mer sago- och högläsning. Papporna i projektet får läsa in en saga och skicka hem.

– Det finns också klienter med telefontillstånd som ringer till familjen på kvällen och läser sagor i luren för sina barn, säger Lotta Perkiö.

Särskilt en sak framgår mycket tydligt efter en stunds samtal med Ulrika Karlsson och Lotta Perkiö: de vill att alla ska ha tillgång till ett bibliotek, med böcker på språk de kan läsa och med ett genomtänkt utbud. Så är det inte i dag på alla svenska anstalter eller häkten.

– Jag skulle önska att Kriminalvården skärper riktlinjerna, så att de blir mer tvingande när det gäller biblioteksservice, säger Lotta Perkiö, och tillägger att ”det inte borde spela någon roll vilken plats man sitter på”.

– Jag vill att alla har tillgång till bibliotek, inte bara för studier och information utan även för förströelse och chansen till en bra fritidssysselsättning, i stället för att bara titta på teve.

– Genom att läsa kan man få ett annat synsätt på saker och ting, och man lär sig utveckla språket och sina tankar, säger Kumlabibliotekarien Lotta Perkiö.

FOTO: Beatrice Graalheim.

Den här artikeln är hämtad från Biblioteksbladet nr 08-2015