”Låt nåd gå före rätt”

Det var då. ”Tonåringarna” blev en ny målgrupp för folkbiblioteken på femtiotalet. En orolig och bullrig grupp som ansågs störa...

Det var då. ”Tonåringarna” blev en ny målgrupp för folkbiblioteken på femtiotalet. En orolig och bullrig grupp som ansågs störa friden. Biblioteksbladet publicerar 1960 New York Public Librarys ungdomsbibliotekaries metod: att behandla dem som folk.

Det finns många medeltida recept på sådana delikatesser som stuvad hare, vilka – rimligt nog – börjar med en uppmaning till kocken: ”Fånga haren först”. Eftersom det villebråd vi jagar är tonåringen, måste min första uppmaning bli ”Ta först fatt på tonåringen”. /…/

Organisationen av en verksamhet för tonåringar är lyckosam i samma mån som den är vänlig, klok, tålmodig, artig och förstående. Jag skall inte här tala i allmänna vändningar utan ska bli så detaljerad, att ni kommer att tycka att jag är alltför petig. Alla tonåringar – oavsett hurudan deras läsförmåga är – känner sig ofta illa till mods i en vuxen omgivning. De är rädda för nya situationer, därför att de inte vet hur de ska handla. De är inte med nödvändighet av naturen högljudda eller ohövliga och destruktiva, men de kan bli sådana genom självupptagenhet eller osäkerhet. De är pinsamt medvetna om de vuxnas attityder. De måste lära sig så många saker, som vi vuxna har kunnat så länge, att vi tar för givet att alla kan dem.

Tonåringars misstänksamhet ökas ofta genom en snårskog av regler och bestämmelser, som de inte förstår. Ingenting bidrar mer till att hålla dem ifrån varje slag av bibliotek än tron att reglerna betyder mer för bibliotekarien än vad låntagarna gör.

I sak betyder detta att vi bibliotekarier måste låta nåd gå före rätt, när vi tillämpar våra reglementen. Om tonåringar behandlas som vuxna, så uppträder de som vuxna. Några nödvändiga varningar är: Uppträd inte beskyddande mot dem, gräla inte på dem, som om de var barn! Förläna dem den värdighet som de eftertraktar genom att behandla dem med värdighet, förklara regler klart och enkelt, tala om för dem orsaken till existerande bestämmelser och uppmana dem att komma med förslag, överväg varje problem rörande inskrivning, plikt och förlorade böcker med uppmärksam artighet! Vi bibliotekarier tar så ofta för givet, att låntagaren har fel, särskilt om han är under 18 år. Varför straffa låntagare för deras ålder och storlek? Tonåringar uppfattar snabbt en sådan doktrinär mentalitet. Deras enda motåtgärd är först att störa lugnet i biblioteket och sedan undvika platsen för alltid. Härmed menas inte att vi skall avstå från alla regler, bara att vi ska handha dem på ett humant sätt. Ett alltför strikt och obönhörligt fasthållande vid lagens bokstav leder till själslig och moralisk lättja. (…)

Fjorton-, femton- och sextonåringar har som vi sett en benägenhet att uppträda i flock därför att de känner sig osäkra när de är ensamma. De är bullersamma därför att de inte känner sig riktigt hemmastadda. De har inte sina röster under kontroll på samma sätt som senare. De är inte alltid medvetna om sin egen styrka, när de flyttar möbler eller handskas vårdslöst med böcker. Om sådana grupper samlas för att fnittra och prata, vad ska bibliotekarien då göra? Behandla dem som fridstörare och köra ut dem från biblioteket?

Om han gör det erkänner han sitt nederlag i det mest elementära i mänskliga relationer. (…) Han har inte förstått, att den enda lösningen är att bli bekant med var och en av dessa tonåringar som individ. Han måste ta reda på vad de önskar, se vad de behöver, handskas med dem på ett tålmodigt, artigt och bestämt, men alltid lugnt och konsekvent sätt. Tonåringar är tillgängliga för förslag men sällan för befallningar. (…) Om detta förefaller vara ett mjäkigt sätt att närma sig så kom ihåg att nyckelorden är bestämt, lugnt och konsekvent.

Text: Margaret C. Scoggin, 1959

Översättning: Bianca Bianchini, 1960

Publicerades i Biblioteksbladet 1960.