Med sjuka barn till andra världar

Sjukhusbibliotekarierna skrotade bokvagnen. I stället tar de med sig utvalda böcker till de sjuka barnens rum – och läser högt.

Det började med att de tog bort bokvagnsronden. Den kändes så överflödig. Fånig.

– Vi ville ha ett fördjupat, riktat sätt att jobba. Det kändes gammaldags att gå med bokvagnen. Det var inte så mycket utlån från den. Man kände sig som en vandrande symbol för läsning, säger sjukhusbibliotekarien Karin Graube.

Hon och kollegan Eva Selin som har jobbat ihop på sjukhusbibliotek i många år, hade gått där i korridorerna på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg med sina böcker. Men de allra sjukaste barnen fick inte del av litteraturen, i deras rum kom inte bokvagnen in. Bibliotekarierna kände att de inte nådde fram till dem. I stället var det föräldrar som ibland, till synes pliktskyldigt, lånade böcker.

Så ville inte Karin och Eva ha det.

– Bokvagnen kändes som om det var en gammal rest från vuxenbibliotekssidan. Vi tyckte det blev för tråkigt. Vi ville göra något roligare, säger Eva Selin.

I stället för att släpa runt på en otymplig bokvagn tog de med sig böcker in till barnen som var allra sjukast – till och med de barn och unga som var isolerade och hade förhöjd infektionsrisk – och högläste. Det blev ett helt nytt arbetssätt och starten för de första Läsklubbarna 2013.

Numera har de alltid sjukhuskläder på jobbet. Deras tröjor är lila, likadana som de anställda inom lekterapin bär. Barn- och ungdomsbiblioteket på sjukhuset är en integrerad verksamhet med lekterapin.

Varje morgon börjar Karin och Eva med en ny uppsättning kläder. Ska de ha Läsklubb hos infektionskänsliga barn blir det ett extra klädbyte och i en sluss till barnets rum spritar de händerna, precis som all sjukhuspersonal gör. Det har till och med hänt att Eva fått bära plastförkläde, när hon läst för barn vars saliv kunnat smitta.

Men det där är egentligen oviktigt för Eva och Karin. Det viktiga är boken och mötet med barnen. De försöker alltid hitta litteratur som intresserar just det barn som de ska träffa. Bland de som är med i Läsklubben finns allt från 1-åringar till 18-åringar, så det blir ett vitt spektrum.

– Man kan få vara trevande och lugn i mötet med barnen. Att liksom prova sig fram och inte vara så himla tvärsäker, säger Karin Graube.

Utgångspunkten för deras arbetssätt har hela tiden varit BRIS-boken Samtala med barn och ungdomar av socialpedagogen Petter Iwarsson. Eva Selin letar snabbt rätt på den i en hylla. I förordet ger Petter Iwarsson exempel på olika yrkesgrupper som kan ha nytta av boken och här nämns bland annat bibliotekarier.

– Det är häftigt. För det kommer ibland upp att ”det där ska ju inte ni jobba med”. ”Ni är inte psykologer”, eller ”ni är inte terapeuter”. Och det är vi inte, men däremot är vi vanliga medmänniskor och vanliga vuxna, säger Karin Graube. [fakta id=”17106″]

När Eva eller hon har Läsklubb är det bara här och nu som gäller.

– Vi får ta fram mer av oss själva som människor. När man väl sitter där och läser då är man mer människa och mer närvarande i stunden. Jag är med barnet i det som texten berättar om. Där och då litar man på illustrationerna och texten. Det är som att man tränger extra hårt in i det som finns i boken. Det blir jätteviktigt, säger Eva Selin.

Läsklubbarna som hon och Karin utvecklat är en form av biblioterapi, i boken och samtalet kan barnen finna andrum eller inspireras till nya tankar om sig själv, sin omgivning och världen utanför. Sedan starten har de haft 160 Läsklubbar, då de har suttit hos lika många barn och ungdomar.

Den som vårdas länge på Drottning Silvias barn- och ungdomsjukhus kan få Läsklubb. Allt bygger på barnets egen vilja. Barnperspektivet är A och O för Karin och Eva.

Under läsningen registrerar de hela tiden i ögonvrån hur barnet reagerar. Vill barnet höra mer eller har barnet tappat intresset?

– Det kan vara så pyttesmå grejer, plus att det kan hända saker samtidigt i ett vårdrum. Sjukvårdspersonalen kan komma in och faktiskt kolla på barnets kropp samtidigt, ”jag ska bara byta den här”. Antingen gör man en paus då, eller så fortsätter man och försöker att ändå suga uppmärksamheten mot det som vi höll på med nu, säger Karin Graube.

Barnets förtroende är viktigt. En Läsklubb innebär en sorts kontrakt mellan bibliotekarien och barnet. Det är ett löfte om en återkommande stund för högläsning och prat och inte tänkt som en avledare för medicinska ingrepp, men det har också hänt.

I sin artikel med titeln Det blev roligare när du kom beskriver Karin och Eva att det har funnits tillfällen när barnet visat att de önskar att läsningen ska fortsätta, trots vårdrelaterade störningar. Karin och Eva försöker alltid att läsa av situationen och förstå vad barnet vill.

En läsklubb inleds med att någon av lekterapins pedagoger tipsar om ett barn som kan tänkas vilja ha högläsning. Därefter träffar en av bibliotekarierna barnet förutsättningslöst, ett pussel börjar. Vilka böcker kan just det här barnet gilla? Finns det likheter med någon karaktär i någon bok? Vad har han eller hon läst tidigare?

Barnet styr hur länge bokläsningen pågår och valet av böcker.

Just den här tisdagen har Eva haft ett första möte med en 13-årig flicka som ska påbörja en Läsklubb. Eva stod i dörren till flickans rum och småpratade. Nästa gång kommer hon att ta med sig böcker in i rummet – och då blir det högläsning.

– Vi brukar inte fråga barnet: ”vad har du för intressen?” De vet inte alltid vad de har för intressen, det finns så mycket nytt att upptäcka. Det är så skönt att bara läsa utan att någon behöver känna att den ska prestera på något sätt. Sedan kan vi se vad som händer när jag har högläst ett tag. Det är skönt att ha det öppet.

Hur hanterar ni svåra frågor?

– Ja, de får komma, svarar Karin Graube.

Det finns ingen tvekan. Det som sker det sker.

Men alla stöttar inte Karin och Evas arbetssätt.

De har föreläst om Läsklubben på bibliotekskonferensen ”Mötesplats Profession – Forskning” i Borås, på inspirationsdagen ”En dag med biblioterapi” i Örebro och IFLA-konferensen i Polen i somras, men än har de inte fått någon att följa deras exempel.

Det finns inte så många sjukhusbibliotekarier som jobbar med barn – och det kanske finns ett motstånd mot att komma för nära de sjuka barnen.

– Jag tänker på en replik som fastnat. Det var en annan bibliotekarie som sade: ”Ja, men läsa för barnen, det ska inte vi göra. Det ska föräldrarna göra. Vi ska inte sitta på sängkanten.” Det fanns något slags tabu som vi bröt, menar Eva Selin och fortsätter:

– Det finns ett missförstånd där. Det är många som tror att för att vistas i de här rummen och vara nära barn som har det jobbigt, då ska man vara psykolog. Men psykologer jobbar med en process, det gör inte vi. Vi kommer inte och pushar åt något håll. Det är den stora skillnaden. Vi jobbar med barnet, där barnet själv är.

Vissa Läsklubbar blir korta, andra pågår i många år. Karin Graube har följt barn som varit i livets slutskede, som fått palliativ vård.[fakta id=”17108″]

Hur påverkar det er när ett barn inte blev kvar?

Karin tystnar, tycks söka orden inom sig. Det blir Eva Selin som får svara.

– Det är mest Karin som varit med om det. Du har naturligtvis din sorg där, men det finns en gräns mellan en professionell roll och att vara en del av familjen, säger hon.

Karin tar vid.

– Jag har det här uppdraget, det är mitt jobb. Jag försöker göra det så bra jag kan. Och man blir förstås jättepåverkad. Men det är ändå också ett hedersuppdrag. Det är helt otroligt att jag får göra det här.

Sjukhusbibliotekarierna visar inte sina egna känslor för barn som mår dåligt. När allt känns hemskt, är det i hissen tårarna kommer. De kan alltid prata ut med varandra.

Och för Eva och Karin har verksamheten fått en större betydelse, deras jobb känns mer meningsfullt sedan de började med Läsklubbarna.

– Det är bara för alla andra att göra likadant. Det är ingenting att tveka på. Vi har världar i våra hyllor som man bara kan lyfta ut och dyka in i tillsammans. Man kan säkert tänka nytt på många olika bibliotek, och gärna då med hjälp av högläsning. Det tror vi på, summerar Eva Selin.

För dem var förändringen enkel. Ingen ny utrustning behövs. Inga nyanställda.

Det enda de behövde göra var att skrota bokvagnen.