”Ifla är inte tillräckligt modigt”

”Be bold!”, var modig, är Leslie Weirs slagord. Silvia Ernhagen och Helene Voldner från den svenska respektive norska biblioteksföreningen är eniga om att Iflas nya ordförandes princip borde ha tillämpats redan på årets världskongress.

Rolluperna är ihoprullade, projektorerna avstängda och den sista häststeken uppäten. Medan kazakiska hotellanställda bygger om för nästa evenemang, fångar vi upp två förstagångsdeltagare för att höra deras sammanfattning av bibliotekens världskongress Wlic 2025.

Svensk biblioteksförenings generalsekreterare Silvia Ernhagen och den norska föreningens ordförande Helene Voldner är båda fulla av intryck. De använder ord som ”massivt” och ”en stor kokande gryta av kompetens och politiska och kulturella sammanhang”. Men de vill också tona ned berättelsen om Iflas oöverkomliga komplexitet. Det handlar om att börja någonstans och nysta vidare. Och att göra jobbet med att sätta sig in i strukturerna.

– Det blir tydligt för mig nu hur viktigt det är att vara i de olika världsregionerna för att göra det möjligt för alla att delta med jämna mellanrum, säger Ernhagen och kopplar samtidigt an till debatten som pågick i hemlandet medan konferensen ägde rum.

Biblioteksbladets redaktör Thord Erikson intervjuades av Kulturnytt i Sveriges Radio med anledning hans kritik mot Iflas beslut att lägga Wlic25 i Kazakstan, med dess stora brister när det gäller yttrandefrihet och demokrati. Hans motpart, Anya Feltreuter, chef för Vallabiblioteket i Linköping och nyvald i Iflas styrelse, använde samma argument som Silvia Ernhagen nu gör.

– Jag mötte en person från Iran som var glad över att årets konferens var just här i Centralasien, för då kunde hon vara med. Hon kan till exempel inte resa till USA. Det europeiska perspektivet får sig en liten törn, säger Ernhagen och pekar på de 452 deltagarna från värdlandet Kazakstan.

– När man är en global organisation är det väldigt viktigt att man kan föra över kunskap till alla medlemmar, understryker hon.

Det internationella perspektivet slår också igenom i frågor som open science och upphovsrätt, som är globala eftersom de är digitala.

– Vi arbetar med samma problemställningar. Och då ser vi hur viktigt och bra det är med detta världsomspännande nätverk. Det gäller att försöka fånga upp de goda idéerna och de skickliga personerna, få ut det ur anteckningsboken och in i någon form av samarbete eller vidare kontakt när vi kommer hem, säger Ernhagen.

Goda nyheter om biblioteken

– Vi har en idé om att de nordiska biblioteken ligger väldigt långt framme, säger Helene Voldner.

Men samtal med bibliotekarier och presentationer från hela världen i Kazakstan har förändrat hennes perspektiv.

– Vi börjar spela på samma planhalva och står inför väldigt många av samma utmaningar. Det handlar om att inte bara säga de fina orden om bibliotek, utan att förklara det på ett sätt som faktiskt leder till förändringar i finansiering eller i uppdrag som biblioteken får.

Det är detta som australiensare och engelsmän kallar advocacy – ett ord som ofta översätts med politisk påverkan eller lobbyarbete, gärna riktat både mot beslutsfattare och allmänheten. Iflas ledning betonar att bibliotekarier världen runt måste sprida budskapet om bibliotekens ”förändringskraft och funktion”, som Voldner uttrycker det.

Silvia Ernhagen berättar om ett programpass där FN:s representant i Kazakstan höll ett 20 minuter långt tal. Hon kopplade EU:s Agenda 2030 till bibliotekens betydelse för utbildning och läsning och hade tydligt förstått att bibliotek och kultur är avgörande för ett hållbart samhälle i framtiden.

– Då har man lyckats, från Iflas och från sektorns sida, med advocacy på FN-nivå. Men vi måste fortsätta berätta vad biblioteken bidrar med.

Ganska frisk och väldigt västlig

Hur mår Ifla?

– Som jag förstår det är det stor skillnad från tidigare, säger Ernhagen.

Både hon och Voldner tillträdde sina nuvarande positioner efter att Vicki McDonald och Sharon Memis tog över ledarskapet i Ifla.

– Jag upplever att de har gjort ett seriöst och grundligt arbete med att öka transparensen och få ordning på ekonomin och allt runt omkring. Men visst finns det mer kvar. Det kommer många undersökningar där man frågar medlemmarna. Så det känns som att det går i rätt riktning. Vi får hoppas att det fortsätter så, med ett nytt ledarskap på väg in.

– Det verkar som att de har fått med sig både organisationen och medlemsbasen i processen som pågår, tillägger Voldner.

Ifla har en väldigt västlig orientering. Högkvarteret ligger i Nederländerna, Vicki McDonald, som varit ordförande, kommer från Australien, Sharon Memis är britt, den nya presidenten Leslie Weir är från Kanada och den som utsetts till ordförande om två år kommer från Nya Zeeland.

Vad tänker ni om det, och om balansen i organisationen?

För Silvia Ernhagen, med sin bakgrund i biståndssektorn, är detta en välkänd problematik.

– Man behöver ”shift the power”. Det är väl en tradition, men man måste våga se sig själv utifrån och säga: Det här måste vi göra något åt. Mitt intryck är att man gör det, men det får vi ju se framöver. Det blir något att undersöka och känna på när jag går lite djupare in i Ifla.

– Jag tycker inte detta får tillräcklig uppmärksamhet, säger Voldner. Men det är viktigt att erkänna att Te Paea Paringatai, som tillträder som ordförande om två år, är maori från Nya Zeeland och alltså från en minoritet. Men historien motarbetar ju Ifla, eftersom det var västländer som grundade organisationen. Det finns heller ingen valkommitté. Man röstar in enskilda medlemmar i styrelsen, och då får man aldrig möjlighet att sätta ihop en styrelse utifrån en helhet. Det blir självförstärkande eftersom det främst är västländer som använder möjligheten att nominera och rösta på sina kandidater. Den nya presidentens slagord är ”be bold”. Detta är ju något man kunde ha varit bold om, utmanar Voldner.

Silvia Ernhagen påpekar att även om Te Paea Paringatai blir den första Ifla-ordföranden med minoritetsbakgrund, så är det inte hennes ansvar att driva dessa frågor ensam.

– Det är viktigt att inte lägga det på axlarna hos en person. Hela Ifla måste arbeta med den förändringen.

Det inkluderar även henne själv och Helene Voldner.

– Jag ska vara med i den europeiska divisionen, berättar Ernhagen. Plötsligt känns det ganska allvarligt. Det kan bli en del arbete, och detta är ett väldigt seriöst sammanhang, så det blir spännande att komma djupare in och också förstå utmaningar och möjligheter som finns.

Som ordförande i Norsk bibliotekforening sitter Helene Voldner i sektionen Management of Library Associations, ett arbete hon tror blir mycket lättare genom att hon nu har träffat och haft både formella och informella samtal med många av de andra medlemmarna.

Motsatsen till mod

Hur förstår ni Leslie Weirs slagord ”Be bold”?

– Jag hoppas det betyder att de tar beslut som är svåra, eller obekväma, eller som kräver mod, säger Helene Voldner och syftar på att årets kongress lades i ett land med stora demokratiska utmaningar.

– Det jag tycker är märkligt, som jag tycker är motsatsen till mod, det är att man inte har adresserat detta överhuvudtaget. Vi befinner oss i ett land som ligger långt ner på FN:s lista över demokratier, har låg grad av yttrandefrihet och har fått kritik för att inte hålla ordentliga demokratiska val. Fördelarna med att vara här är många, och man befinner sig i en region man inte tidigare varit i. Men om man nu ska vara bold, om man ska vara modig, då bör man i alla fall ta upp detta, och tåla konsekvenserna av det. För det kan man göra på ett sätt som inte går direkt i strupen på myndigheterna.

– Bra sagt, säger Ernhagen. Det finns många sätt att göra det på, utan att visa upp hur länderna ligger på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex under öppningsceremonin. Man behöver inte slå upp grafer och tabeller på en PowerPoint. Jag var på en session om demokrati. Där satt personer i publiken och hörde hur man talade om sätt att främja demokrati och yttrandefrihet genom biblioteken. Men när vi skulle ha workshops var det några som gick. Min reflektion var att det blev för svårt att ha ett rundabordssamtal om hur man konkret arbetar med demokrati. Men de personerna hade ändå fått höra hur det arbetas med detta i andra länder. Och kanske ger det något – sätter igång nya tankar, ger lite mod, och man kan känna att ”vi är inte ensamma, vi har hela denna globala gemenskap med oss”. På det sättet kan man kanske flytta positionerna ett litet steg framåt, samtidigt som man stärker civilsamhället. Då hade det varit bra om ordföranden och generalsekreteraren hade ramat in det på något sätt, eller åtminstone vid något tillfälle sagt att detta är särskilt viktiga frågor.

Upplever ni att det finns en gemensam förståelse för begreppen på detta område?

– Det tror jag är väldigt olika. Det hade varit spännande att göra en workshop om vad demokrati är, säger Ernhagen.

– Det har varit flera samlingar där man talat om dessa frågor, men inte tagit tid till att först etablera begreppet, något jag tror man hade haft mycket nytta av, bara för att det i sig är en jättebra diskussion, säger Voldner.

Silvia Ernhagen håller med.

– Eftersom demokratifrågan är så stor – både geopolitiskt, på biblioteken i det dagliga arbetet och i den offentliga diskussionen just nu – så hade det faktiskt varit en väldigt bra idé att bearbeta det begreppet lite, också för att förstå att vi som kommer från Sverige och Norge har en helt annan bild av vad demokrati är än en person som kommer från Kina.

– Det lärandet går åt båda håll, säger Helene Voldner.

– Ja, verkligen.

Politiskt, men inte politiskt

Ifla kallas ofta biblioteksektorns FN. Samtidigt är det en organisation som är ganska försiktig med politik. Hur ser ni på Ifla i det landskapet, det landskap som handlar om diplomati?

– Alltså, den är lite svår, tycker jag, börjar Ernhagen. För Iflas syfte är ju egentligen inte att bedriva världspolitik. Börjar man med det, är det ganska stor risk att fokus flyttas från biblioteksfrågor till något annat. Och då mister man sitt ”varför”. Samtidigt talar man ju väldigt mycket om dessa värden. Så jag tror att man ändå måste hitta ett sätt att kommunicera kring detta: Hur kan vi tala om dessa frågor, men fortfarande vara i dessa länder och behålla principen om en viss neutralitet – och ändå på ett bra sätt lyfta frågorna under konferensen och hitta sätt att arbeta med dem. Men också kanske kommunicera mer hur man tänker kring dessa lite svårare frågor. Det vore bra för Ifla att ta en riktig runda på det – ja, be bolder. Jag tror att människor som arbetar i Ifla är ganska klara över vad de själva tycker. Men man behöver nog ett samlat grepp för att få organisationen att förstå att ”så här tänker vi om dessa frågor”. Och detta är vårt ”varför”.

– Men det är ju inte opolitiskt, inflikar Helene Voldner. Bibliotek är politiskt. Att insistera på tillgång till information är i sin grundläggande funktion politiskt. Och att det skulle finnas neutralitet – det gör det ju inte. De som arbetar i bibliotek och biblioteksorganisationer bedriver politik varje dag. Det är skillnad på att vara opolitiskt och att vara konsensusbaserat, för det är ju Ifla. Och det ska man hålla fast vid. Men jag tror inte man ska blanda ihop det med att man inte är politisk.

Använd de mänskliga rättigheterna

Det finns politik i Iflas grundläggande vision om biblioteken som kunskapsinstitutioner och i att insistera på rätten till tillgång till information och demokrati, menar Voldner.

– Det finns åsikter och hållningar där som gör att det helt säkert finns länder som inte kan få hålla en världskongress, till exempel. Man har talat om hur fint det är att vara i Kazakstan, och det kazakiska folket är så vänligt och varmt. Och det är ju helt sant. Men det går att säga det samtidigt som man talar om demokrati och yttrandefrihet, när man adresserar det som en grundläggande värdering, som en grundläggande mänsklig rättighet. Då kan man samtidigt säga ”Och människorna är så varma”, utan att man mister all udd.

Silvia Ernhagen kompletterar med en distinktion:

– Jag menar inte att det vi håller på med inte är politiskt. Men det är inte partipolitiskt. Samtidigt tror jag att man måste använda de mänskliga rättigheter som en plattform när man talar om dessa frågor – mycket mer. Använda dem och tro på dem. Det är inte politik. Det är inte valfritt. Det är grundläggande. Man kan se det i många länder, också i Sverige ibland, att de som talar om mänskliga rättigheter stämplas som radikala eller lite vänsterorienterade. Därför måste vi ta hem de mänskliga rättigheterna. Det är bland annat det vi bygger våra samhällen på. Det är viktigt att säga att vi tror på dem. Och då följer vissa saker med. Då följer yttrandefrihet med. Och det kan man också hänvisa till när diskussionerna blir tuffa, när man måste ta ställning eller arbeta för sin sak, eller … be bold.

Rapporteringen från Wlic i Kazakstan görs i samarbete med norska Bok & bibliotek

LÄS OCKSÅ:

De försvarar besluten om Ryssland och Kazakstan

”I ett bibliotek ska informationen vara neutral och tillgänglig”