Efterlyser ny lagstiftning om e-plikten – och det brådskar

20 jun 2024 • 6 min

Karin Grönvall har varit riksbibliotekarie i fem år. Hon vill se en ny pliktlagstiftning som speglar dagens medielandskap. Och det är bråttom.

Kungliga biblioteket mår alldeles utmärkt, i alla fall om du frågar Karin Grönvall. Det är en väldigt resilient organisation, menar hon och lägger till att det viktigaste är att man hela tiden tänker långsiktigt. När samhället förändras och det snabbt, då ska KB fortsätta vara en relevant myndighet.
Någon meter från henne sitter Lotta Serning, bibliotekets kommunikationschef. De tar emot i ett mötesrum på Garnisonen på Karlavägen.
Riksbibliotekarien växte upp i Partille, men dialekten är nästan helt borta – förutom när vi börjar prata om Göteborg i slutet av intervjun. Då förändras hennes pratmelodi, i alla fall en aning.
Karin Grönvall konstaterar att hon i 15-årsåldern började drömma mer på allvar, som hon uttrycker det nu. Hon var väldigt inne på naturvetenskapliga ämnen och såg en framtid som veterinär eller kanske kemist. Miljöfrågor intresserade henne. Hon ville vara med och påverka, förändra och arbeta för ett bättre sam­hälle. I dag med sitt uppdrag som chef för Kungliga biblioteket, tycker hon att hon gör just det, hon jobbar för demokratin.

En av Kungliga bibliotekets uppgifter är att samla in och bevara morgondagens kulturarv. Hon menar att KB gör det på ett alldeles utmärkt sätt och hon anser att de följer upp det bättre än de har gjort tidigare. De har bättre koll på vad de samlar in. Men visst är det stora utmaningar när hela medielandskapet utvecklas och förändras blixtsnabbt. Hela tiden.
Karin Grönvall talar om år 1661 då den första pliktlagstiftningen infördes. Då var det mer av en censurlag, påpekar hon. Men det är tvivelsutan så att det är sedan gammalt att det som trycks, det levereras till Kungliga biblioteket.
– Inom det digitala måste flexibla processer tas fram och det gör att det krävs andra kompetenser och andra arbetssätt. Vi har en pliktlagstiftning som är som den är. Så är det med demokrati, det tar tid att ta fram nya lagar. Det ska göras ordentligt och gediget.
Hon lägger till att det bara blir mer och mer betydelsefullt att bevara det digitala kulturarvet tryggt och säkert, inte minst i en tid fylld av server­attacker.

2012 infördes e-pliktslagen. Den gav KB möjlighet att samla in elektroniskt material. Tre år senare trädde lagen i full kraft men efter det har mycket hänt.
– Det stod klart redan då att det inte handlar om en fullständighetsprincip längre, så som det annars alltid har varit med tryckt material. I stället är det helt andra kriterier som gäller. Det är inte så att alla poddar eller filmer ska samlas in. Vem ger ut, vilka är förutsättningarna? Nästan allt måste bedömas. Ska det samlas in eller inte? Vilka är leveranspliktiga?
2017 ringade KB i sin studie Plikten under lupp! in bristerna i lagstiftningen och 2019 tillsattes en statlig utredning för att föreslå en uppgraderad lagstiftning. Utredningen lade fram förslag 2021.
Sedan dess har ingenting hänt och Kungliga biblioteket understryker i sitt budgetunderlag för åren 2025–2027 vikten av ny lagstiftning.
– Risken är att vi inte samlar in det som exempelvis ungdomar har i sitt flöde i dag, det som präglar deras världsbild.
Samtidigt menar Karin Grönvall att KB klarar sin uppgift bra när det kommer till e-plikten, med de förutsättningar som finns. De lägger ner mycket kraft på utveckling genom fortbildning och har kompletterat med både juridisk och teknisk kompetens. De har också blivit allt tydligare i sin årsredovisning där de numera även gör bedömningar.
Tidigare, påpekar Karin Grönvall, har KB beskrivit sitt arbete och sin verksamhet. Nu tittar de på hur bra de har uppfyllt sitt uppdrag. Är de nöjda? Finns det förbättringsåtgärder? Vad är rimligt resursmässigt?

Begränsningar i nuvarande lagstiftning

I den senaste årsredovisningen står det bland annat: ”KB:s insamling speglar för närvarande inte dagens medielandskap då insamlingen är begränsad av de materialtyper som omfattas av nuvarande pliktlagstiftning. Såväl KB som regeringen har konstaterat att pliktlagstiftningen behöver uppdateras till att omfatta fler medietyper och insamlingsmetoder såväl som att utvidgas till att innefatta digitala förlagor, till exempel av böcker och tidningar.”
– Vi har bedömt det som inte tillfredsställande. Där är vi väldigt ärliga. Det finns mer att göra. Vi når inte riktigt upp till 80 procent av bevarandet av det material vi känner till. Men vi har en god nivå när det gäller till exempel nyhetsartiklar, säger Karin Grönvall och fortsätter:
– Den stora skillnaden mot hur det var för tre år sedan är att vi vet vad vi ska göra. Vi vet att vi behöver stötta mindre leveranspliktiga leverantörer mer, med tekniska uppkopplingar. Vi vet att vi behöver göra fler juridiska utredningar. Vi vet att vi behöver koppla ihop det mer med det långsiktiga digitala bevarandet. Sedan rör det sig om en successiv resursöverföring från andra delar av verksamheten.
Hon känner sig trygg i det arbete som görs, hon menar att de har kontroll över situationen men att KB behöver sätta upp fler automatiska flöden och tydligare kriterier att arbeta utifrån och fortsätta kompetens­utvecklingen.
– Men om vi får en ny lagstiftning, då får vi helt andra förutsättningar. Mmmm.
Hon gör ofta så, lägger till ett mmmm, när hon tycker att hon har sagt något självklart och att det inte finns mycket mer att tillföra. Men att det är bråttom, det har KB tyckt länge, understryker hon.

Risken är att vi inte samlar in det som exempelvis ungdomar har i sitt flöde i dag, det som präglar deras världsbild.

Karin Grönvall
Efter studier i litteraturvetenskap och franska och kulturvetarlinjen i Uppsala, sökte hon sig till den då helt nya utbildningen i bibliotek- och informations­vetenskap i samma stad.
1998 gjorde hon sin praktik på just Kungliga biblioteket och när hon kom dit blev hon helt över­väldigad. Hon fick en inblick i såväl insamlingen som indexeringen och katalogiseringen.
– Det var i det man då kallade för referensen jag trivdes bäst. Det handlade om att möta användarna, låntagarna och forskarna. Många privatforskare hade frågor som varierade från högt till lågt. Det var oftast så att jag inte kunde hjälpa dem, inte helt själv, men då fanns det alltid någon i organisationen som kunde svara, säger Karin Grönvall.
Sedan jobbade hon extra på KB, precis när digitaliseringen av katalogerna tog fart och användarna började ta hjälp av datorer. I den vevan infördes ett lokalt bibliotekssystem vilket gav ”en bättre koll på samlingarna”, och hon anställdes för att möta användarna.

”Efter bara ett par år var den avdelningen helt överflödig”

Efter en tid PÅ KB dök ett vikariat upp på Bibsam där hon arbetade med bibliotekssamverkan då det var helt nytt med avtal för elektroniska tidskrifter och data­baser. Hon beskriver det som ett pionjärarbete då man förhandlade med inte minst internationella förlag.
Det som hände var en del av det skifte som innebar att forskare slutade ta till sig ett fysiskt bibliotek för att i stället få tillgång till tidskrifter via datorn.
– Det var en lärorik period som nog har präglat min inställning till mitt arbete efter det. Bland annat handlar det om hur man arbetar med stora förändringar. Självklart var det en del som ifrågasatte det som gjordes då. Det var viktigt att kunna underlätta för forskningen, samtidigt som det var en stor omställning för biblioteket i sig, konstaterar Karin Grönvall.
2005 lämnade hon KB för Karolinska institutet och deras mycket forskningsintensiva bibliotek.
– Fortfarande när jag kom dit fanns det en hel avdelning som kopierade artiklar och skickade ut till beställarna. Men efter bara ett par år var den avdelningen helt överflödig samtidigt som det fysiska arbetet med katalogisering och ankomstregistrering, krympte till ett minimum, säger Karin Grönvall.
I stället behövdes personal med koll på avtals­hantering, avtalsvillkor, prissättning och vad man får och inte får göra med tidskrifter. Det stora kompetens­skiftet har också präglat henne.

Efter sex år som bibliotekschef på Södertörns hög­skola och sedan fyra år som överbibliotekarie vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, utnämndes hon i maj 2019 till riksbibliotekarie och chef för Kungliga biblioteket. I maj nästa år går för­ordnandet ut och kan då förlängas i tre år. Samtalen om en eventuell fortsättning har inte inletts ännu, förklarar Karin Grönvall.
Vi pratar om hennes roll och om hennes sätt att vara, om hur synlig hon egentligen är, utåt. Hörs och syns hon tillräckligt när behovet av en ny plikt­­lag­stiftning är så akut? Hon radar då upp exempel. Veckan före vårt möte var hon i Malmö i två dagar och besökte flera olika bibliotek. Dagen efter föreläste hon för ett ledarnätverk. Hon nämner också ett möte med Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och menar att hon jobbar väldigt utåtriktat.
– Jag träffar mycket människor, både andra myndigheter och folk i branschen och kringliggande verksamheter. Jag vill att KB ska vara en självklar del av samhället. Man ska förstå vad vi står för och jag för en ständig dialog med utbildningsdepartementet om våra förutsättningar.

Karin Grönvall är uppvuxen i Partille, men göteborgskan har nästan helt försvunnit. Foto: Johan Bergmark

Läs också ››
Reportage: Ett kulturarv med växande hål
Ledare: Sociala medier och poddar speglar och formar vår samtid. Nästan inget sparas för framtiden

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 2, 2024, numret om e-plikten.

0 kommentarer

Senaste nytt

Nyheter

Upprop för hotat bibliotek

Raoul Wallenberg-institutets bibliotek för mänskliga rättigheter hotas av nedläggning. Nu har juristerna Izabell Zaza och Amanda Bergqvist organiserat ett upprop för att försöka rädda biblioteket.

12 feb 2025 • 2 min

Debatt

Replik: Iselid är sen på bollen

Samtal om förhandlingar om e-böcker pågår redan, skriver Stefan Persson från Läromedelsföretagen i ett svar i debatten om svensk kurslitteratur. Han konstaterar att Lars Iselids alternativ ”låter mer som en from förhoppning än en realistisk lösning.”

6 feb 2025 • 3 min