Samtal pågår

När jag började som redaktör för den här tidningen för tre år sedan sade många att det var svårt att få i gång några debatter i Bibliotekssverige. Som förklaring uppgavs olika anledningar. Som att branschen var så liten. Som att alla var så beroende av politikerna. Eller som att individerna var så timida. 

Det var förstås ingen absolut sanning.

När man retar björnen vaknar den ju. När man till exempel hotar med att tömma magasinen, ta betalt för bibliotekslån eller privatisera driften. Men det känns ändå som om bibliotekssamtalen är ovanligt många och heta. Att det är mycket som står på spel och att volymen därför skruvats upp en bit.

Regalskeppet ”den nationella biblioteksstrategin” har fört med sig rejäla svallvågor. Och det fortsätter gissningsvis ända fram till dess att slutversionen lämnas i mars.

Det politiska klimatet med dess allt större motsättningar ruckar också fotfästet för bibliotekens verksamheter, både vad gäller inköp och program.

I det här numret har vi fått kasta ut ett par fasta avdelningar för att i stället lyfta in relevanta debattartiklar. Det handlar om frågor som varit heta också 2018:  Om huruvida det nya e-boksavtalet egentligen löser några problem. Om hur den nationella strategin kommer att ta musiken på allvar i elfte timmen. Och om var gränserna går för vem som får tala i biblioteksrummet. Hur man ska se på den omdiskuterade debatten på Hornstulls bibliotek i Stockholm, där en företrädare för en högerextrem ungdomsorganisation satt i panelen för att diskutera demokrati.[fakta id=”19215″]

Kulturbudgetarna har varit en snackis ­liksom den nya kulturministerns, Amanda Lind, frisyr.  Förvånansvärt få har talat om vår nya forskningsminister, Matilda Ernkrans. Kanske är de frågor hon hanterar för komplicerade. Och frisyren dessutom för ointressant.

På redaktionen pratar vi en del om vem som blir ny riksbibliotekarie efter Gunilla Herdenberg som ju lämnar posten den 1 mars. Kanske kan vi få svar på det nu när en regering trots allt är tillsatt.

I det här debattklimatet är det förvånande att enigheten kring fenomenet meröppet är så stor. När vi frågade de av Svensk biblioteksförenings medlemmar som jobbar i meröppna bibliotek om deras erfarenheter av öppethållande utan personal svarade de med en röst att meröppet inte är något annat än toppen. De mindre problem med stök och nedskräpning som ändå kan följa i spåren tycks försumbara när de tillfrågade betänker nyttan. Fler besök, nöjdare besökare och fler utlån. Några enstaka har till och med fått mer personal. Vilket förstås är glädjande. För mitt i yran vet vi ju att det är den som är bibliotekens stora värde. Biblioteket är bibliotekarien – inte samlingen.