London Online år 1999. Män i skrynkliga kostymer med jättelika laptops under armarna rör sig hastigt över de rutiga heltäckningsmattorna och...

London Online år 1999. Män i skrynkliga kostymer med jättelika laptops under armarna rör sig hastigt över de rutiga heltäckningsmattorna och dot.com är ett mantra som ska rädda världen, eller åtminstone uppgradera kostymfolket!

En distinkt Londonsmog från ständigt glödande cigaretter fyller lokalen och får mig att kippa efter andan. För att inte kvävas slinker jag in i en monter storlek mindre. En man från franska nationalbiblioteket presenterar sig och undrar artigt om jag är intresserad av deras digitaliseringsarbete.
Och varför inte?

Då händer det. På skärmen uppenbarar sig inte ännu ett kladdigt sökgränssnitt, utan ett äkta klottrat Proustmanuskript. Jag ser den gulnade anteckningsboken med röda marginalstreck och kan följa hur Du côté de chez Swann vuxit fram, sida upp och sida ner, ana Prousts tankar i form av strykningar och ändringar han i sirlig handstil fört in i marginalerna. Jag tänker att närmare än så här kommer jag aldrig Proust.

16 år senare har röken skingrats, dot.com dött och återuppstått och på Twitter tjuvlyssnar jag på Tom och Nils, forskare i Växjö respektive Lund:

Tom: Upptäckte ikväll att KB digitaliserat alla (nästan) SOU:er tillbaka till 1922. Så fantastiskt att jag faktiskt blev tårögd.

Nils: Det är fantastiskt. De håller på att digitalisera varenda satans dagstidning också! Färdiga med AB och SvD.

Alla SOU:er och varenda satans dagstidning, vilken grej! Närmare historiens vardag än så kommer man knappast. Lägger mig i soffan och bläddrar lite i SOU 1922:4 Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Intressant, men när jag senare ska koppla av med en kvällstidning från samma år är det stopp. För att läsa digitaliserade dagstidningar utgivna efter 1850 måste jag bege mig till Humlegården och titta på skärmen där.

Skyddstiden i upphovsrättslagen är lååång, 70 år efter upphovsmannens död, och de yngsta skribenterna kanske skickade in några väl valda ord vid 10 års ålder. Ironiskt nog är tillgången på svenska dagstidningar i maskinläsbar form utanför Stockholm till och med sämre än på mikrofilmens tid. Och ett utbyggt bredbandsnätverk kommer inte att påverka situationen. Tekniken är inte problemet. Som bibliotek har vi i den digitala tiden ingen nedärvd rätt att förmedla källmaterial, litteratur och vetenskapligt material.

Vill vi verka för det demokratiska samhället och bidra till kunskapsförmedling i hela landet måste vi ge oss in på avtalsarenan. Vi måste inse att nya spelregler gäller, att information och böcker har ägare med intressen att bevaka, vi är inte längre det självskrivna Undantaget. Snart måste vi riva våra låneregler och hälsa nya låntagare välkomna med en bibba avtalsvillkor som gäller för material från våra leverantörer.

Och det finns material som är så samhällsnyttigt att vi knappast klarar det utan stöd från politiskt håll. Stöd för allas tillgång till vårt gemensamma kulturarv. I hela landet.

Så, Tom och Nils, när ni torkat glädjetårarna, håll humöret uppe med SOU:er, det finns många, så ska vi arbeta för att de gamla tidningarna kommer till er! Och, alla biblioteksmänniskor, det pågår ett flertal utredningar, förhandlingar, samtal, politiska överläggningar nationellt och internationellt, och vi måste alla delta från vårt perspektiv!

Dags att dra på den välpressade kostymen och sluta spana efter den tid som flytt!

Karin Grönvall är överbibliotekarie på SLU och krönikör i Biblioteksbladet i vartannat
nummer av tidningen. Karin reflekterar gärna över paradoxer och absurditeter i utvecklingen av biblioteksverksamheten och det stundvis smärtsamma digitala skiftet.

Nu blickar vi framåt!

Karin Grönvall är överbibliotekarie på SLU och krönikör i Biblioteksbladet i vartannat nummer av tidningen. Karin reflekterar gärna över paradoxer och absurditeter i utvecklingen av biblioteksverksamheten och det stundvis smärtsamma digitala skiftet.