Vässa argumenten i stället för att avlysa debatten
3 maj 2023 • 8 min
Obehagliga åsikter och böcker vi tycker är skadliga är inga skäl att avlysa debatten. I stället bör vi förbereda oss bättre och skärpa argumenten, skriver Jonas Nordin.

Lemony Snicket-priset för ädla bibliotekarier som ställs inför motgångar” låter som titeln på en ungdomsroman men är ett högst reellt pris som sedan 2014 delas ut av American Library Association. Förra årets pristagare var Martha Hickson, skolbibliotekarie vid North Hunterdon High School i Annandale, ett välmående litet samhälle i New Jersey. Vid ett öppet möte med skolans styrelse hade upprörda vårdnadshavare protesterat mot att biblioteket utan begränsningar lånade ut böcker med föregivet pornografiskt innehåll till barn i de nedre tonåren. Böckerna innehöll inte bara explicita sexskildringar, sades det, deras normalisering av perversioner hotade dessutom att sänka barnens skyddsbarriärer och göra dem till offer för grooming från vuxna med onda avsikter. Protesterna gällde fem specifika titlar som alla hade ett HBTQI-tema. Misstanken ligger nära till hands att det inte var sexskildringarna i sig som skrämde, utan en viss sorts sexskildringar.
En kommitté tillsattes bestående av skolpersonal och allmänhet för att utreda frågan om böckernas hemortsrätt i biblioteket. Kommittén fann att fyra av böckerna kunde få stanna men en måste bort, vilket blev rekommendationen till skolledningen. Men inte ens denna bantade rensning accepterades av den stridbara Martha Hickson, som ytterst ansvarade för bibliotekets förvärv. Boken i fråga, This book is gay, är en vägledning för ungdomar som söker sin könsidentitet och sexuella läggning och var därför särskilt viktig, menade hon. Den bästsäljande författaren har själv genomgått könskorrigerande behandlingar mellan bokens upplagor, som haft både James Dawson och Juno Dawson tryckt på omslaget.
I skolans styrelse stödde sju personer Martha Hicksons uppfattning, två röstade för utrensning i enlighet med kommitténs förslag medan tre lade ned sina röster. Därmed kvarblev alla fem böcker och med det kunde frågan tyckas avgjord.
Men att tre personer avstod från att rösta skvallrade om de heta känslor som ärendet rört upp. Det tolkades som rädsla att ta ställning i en infekterad fråga som polariserade föräldrarna, och den grupp som lidit nederlag mobiliserade för att vinna över de vankelmodiga på sin sida.
De må ha förlorat slaget, men det större kulturkriget fortsatte.
Motgångar av det refererade slaget har aktiverat organisationer som Moms for Liberty, en gräsrotsrörelse som formerades kring motståndet mot covid-restriktioner i skolorna och som snabbt fått nationell spridning i USA. De agerar för att få in sina kandidater i lokala skolstyrelser, de utbildar föräldrar i att ställa kritiska frågor kring sexualundervisning, HBTQI och antirasism, och de upprättar listor över böcker med obscent innehåll som borde bannlysas.
Så vad handlar den här frågan om? Rör det sig om censur? I svensk lag betyder censur att myndighet eller annat allmänt organ utför granskning av skrift före tryckning. ”Förbud mot tryckning får inte förekomma”, säger tryckfrihetsförordningen. Myndigheter får heller inte uppsätta ”hinder mot spridning av en skrift bland allmänheten”. Det första tillägget till USA:s konstitution slår på liknande sätt fast att kongressen inte får stifta lagar som ”inskränker yttrandefriheten eller tryckfriheten” vare sig genom förhandsgranskning eller distributionshinder. Förbud mot att hindra spridning medför dock ingen skyldighet att främja spridning. Att plocka bort böcker från biblioteken är inte censur i formell mening vare sig här eller i USA. Tvärtom, när föräldrar och skolpersonal i Annandale och på andra håll engagerar sig i dessa frågor så utnyttjar de sina grundlagsskyddade rättigheter att föra fram sina åsikter och att organisera sig.
Variation, mångfald och mängden böcker i sig är ett skydd mot klåfingriga ingrepp.
I dagens debattklimat försvåras samförstånd av två omständigheter: För det första finns det inte bara en åsiktskorridor, utan flera. I de mest högljudda sammanhangen beskrivs meningsfienderna på den ena sidan som misogyna rasister, på den andra som politiskt korrekta snöflingor. Åsiktsbrytningarna sker inte i samma överideologiska rum, utan förs som parallella samtal med lika begränsande och exkluderande normer på vardera sidan. Viljan till förståelse av den andre är obetydlig på ömse håll. För det andra hänvisar bägge sidor i regel, och inte utan skäl, till principer som tagna var för sig är rimliga, men oförenliga när de ställs mot varandra.
Ett exempel är Rasmus Paludans koranbränningar. Å ena sidan hävdas att det rör sig om fri opinionsyttring, som är skyddat i lag; å andra sidan hävdas att det rör sig om hets mot folkgrupp, som är förbjudet i lag. Vilken av dessa principer som har företräde är inte givet och värderingen av dem har varierat över tid. Uppenbart är också att stora delar av världen inte delar de svenska lagstiftarnas resonemang. Jag är historiker och context is all! är ett metodologiskt mantra som gärna upprepas i mitt skrå. Vi kan säga att människor i alla tider varit lika, vilket är lika sant som att säga att människor genom tid och rum alltid varit olika. Det finns ingen orörlig punkt som detta kan bedömas mot: det bestäms alltid av frågan och sammanhanget. Emellertid framställs principer inte sällan som sådana orörliga punkter som inte får rubbas, men principer är försåtliga om de inte uppvägs av pragmatism och kontextuell förståelse.
Självfallet har denna diskussion även praktisk bäring på bibliotekens arbete. Om en bok står på en hylla eller inte är en tillgänglighetsfråga och berör inte yttrandefriheten som princip, men det signalerar uppfattningar och avsikter. Den bekanta rättighetsförklaring, Library Bill of Rights, som antagits av American Library Association och som omfamnas av bibliotekarier i många länder, handlar till största delen om att ge alla människor tillgång till bredast möjliga utbud av information. Artikel 2 lyder: Biblioteken bör tillhandahålla material och information som presenterar alla ståndpunkter i aktuella och historiska frågor. Material bör inte förbjudas eller avlägsnas på grund av partiska eller dogmatiska avståndstaganden.
I yttrandefrihetssammanhang finns ett postulat som vi kan kalla Miltons teorem. Författaren John Milton skrev i Areopagitica 1644 att sanningen aldrig har förlorat i en fri och öppen debatt. Om alla argument kan läggas på bordet så kommer sanningen alltid att vinna, är en uppfattning som resonerat genom tryckfrihetsdiskussionerna ända sedan dess. Nu har väl historien visat att Miltons teorem är ett ideal och inte en naturlag: många osanningar har kunnat hålla stånd trots starka och välkända motargument. Satsen ger ändå god vägledning i många avgöranden. Om man tror på implikationen av den ska man inte rädas att motståndaren kommer till tals – man bör snarare uppmuntra till det. Eller med Franklin D. Roosevelts ord i ett annat sammanhang: ”The only thing we have to fear is fear itself.”
Även den som omfamnar exempelvis uppfattningen om sexuellt likaberättigande och alla människors lika värde måste våga medge att det inte är naturgivna ståndpunkter, utan åsikter rotade i en social överenskommelse som försvaras med förnuftsargument. I ett öppet samhälle kan man heller inte förbjuda de åsikter man ogillar. Det kan låta som en truism eller oxymoron eftersom förbudet i sig kan sägas upphäva friheten, men ett mer praktiskt skäl är att förbud snarast ökar lockelsen och tenderar att provocera fram reaktioner av det slag man vill motarbeta. Vilket barn vill inte se den film eller läsa den bok som mamma och pappa förbjudit det att ta del av?
Inom sociologin brukar man tala om tre sorters maktresurser: betalningsresurser, tvångsresurser och normativa maktresurser. Man kan betala eller tvinga människor att göra som man vill. Svagheten med dessa metoder är att så fort betalningen eller tvånget upphör har de en benägenhet att göra något annat i stället. Därför strävar makthavare mot normativa maktresurser. Genom uppmuntran eller manipulation vill man få människor att handla på ett visst sätt, antingen för att de anser att det ligger i deras eget intresse eller för att de delar samma värderingar som makthavarna.
Den här filosofin ligger bakom vedertagen svensk barnuppfostran: vi vill inte muta eller aga barnen till vissa beteendemönster, utan vi vill få dem att internalisera de normer vi uppfattar som sunda. Klokt och bra, anser många av oss, men det finns ingen klar och tydlig gräns mellan fostran och indoktrinering, mellan normal kulturell prägling och sektmentalitet. Även inom den svenska politiska huvudfåran har uppfattningarna pendlat i synen på exempelvis valfrihet kontra socialdisciplinering, och på senare år har polariseringen mellan normskapande och normkritik blivit alltmer framträdande. Men om man tror på det här sättet att fostra barn – eller medborgare, för den delen – får man vara beredd på resonerande, kompromissande och ständig omprövning. Det betyder också att om man vill propagera för en uppfattning måste man även ge utrymme åt motargumenten, vilket har betydelse exempelvis vid bibliotekens förvärv och samlingsuppbyggnad.
För några år sedan uttalade sig Finlands förre nationalbibliotekarie Kai Ekholm i detta blad (nr 3/2017) om bibliotekens förvärv: Biblioteken måste köpa in böcker för säkerhets skull. Vi vet inte vad som kommer bli aktuella frågor om 50 eller 100 år. Så vi måste täcka upp och köpa in allt. Självklart kommer det finnas böcker som aldrig blir lästa, men det är ett väldigt litet pris att betala om någon hittar något riktigt användbart.
Det ser förstås annorlunda ut för folk- och skolbiblioteken, som inte på samma sätt bygger samlingar och som tänker mer i termer av cirkulation. Men det gör snarast frågan om urval än mer grannlaga. Försåvitt biblioteken inte enbart ska utgå från försäljningslistorna måste de erbjuda ett rikt och brett urval, och i de här sammanhangen är kvantitet även ett kvalitetsmått. Variation, mångfald och mängden böcker i sig är ett skydd mot klåfingriga ingrepp.
Stora och breda samlingar skapar en tröghet i systemet som ger legitimitet, bromsar snabba rörelser och gör verksamheten mindre trendkänslig; i dem kan både det sublima och det tarvliga rymmas. Och tvärtom: ju mer kurerad en samling är desto större krav ställs på innehållet. I det fallet måste varje bok kunna motiveras och varje aktivt val riskerar att utsättas för kritik. ”Varför har ni boken X men inte boken Y?” Om bägge finns uppstår inte den frågan.
I det åsiktsmässigt balanserade biblioteket ska varje låntagare kunna finna böcker som den ogillar på hyllorna. År 2017 uttalade Justitieombudsmannen kritik mot kultur- och fritidsnämnden i Falköping som vägrat köpa eller låna in en bok på grund av dess främlingsfientliga innehåll. Nämnden hade hänvisat dels till ett kvalitetskrav dels till ett demokratikriterium: man ville vara säker på att låntagarna inte fick ”sina mänskliga rättigheter kränkta genom att läsa” bibliotekets böcker; beslutet gällde oavsett om boken behövde förvärvas eller om den kunde lånas in. Här går tankarna åter till John Milton, som raljerade över beskäftigheten
i bokcensuren. Om böckerna verkligen är så skadliga, hur mår då censorerna? frågade han. Kulturnämndens argument underkändes också och på goda grunder av JO: Det är inte acceptabelt att i en sådan situation göra åtskillnad på vuxna låntagare genom att viss i och för sig tillgänglig litteratur endast tillhandahålls eller fjärrlånas åt personer som kan visa att de har ’rätt’ åsikter eller tillräckliga kunskaper i ett visst ämnet. … Grundtanken i en demokrati är att uttalandena kan bemötas av dem som har en annan uppfattning.
Det är möjligt att demokratiförsvararna förlorade slaget den gången, men är det skäl att avlysa debatten? Bör man inte hellre förbereda sig bättre och vässa argumenten?
”Sanning segrar alltid, då den får med samma fördelar bestridas och besvaras”, skrev filosofen Peter Forsskål 1759 i ännu ett eko av John Milton. Vågar vi tro på den satsen eller ska vi hellre ignorera och utestänga motståndare till det öppna samhället? De som kritiserade samtalet på Hornstulls bibliotek menade att demokratiförsvararna var oförberedda och okunniga, vilket må vara. Det är möjligt att demokratiförsvararna förlorade slaget den gången, men är det skäl att avlysa debatten? Bör man inte hellre förbereda sig bättre och vässa argumenten?
Om vi inte vill lyssna till obehagliga åsikter eller tillhandahålla en bok för att vi anser att innehållet kan vara skadligt måste vi för det första vara fullständigt förvissade om våra egna värderingars oantastlighet. För det andra måste vi medge att de som likt föräldrarna i Annandale fruktar att deras barn ska korrumperas av läsning kan ha en berättigad poäng. Det finns inget skäl att ge dem det erkännandet. I slutändan är väl ändå det mest överraskande men samtidigt uppmuntrande att de arga föräldrarna tillmäter litteraturen sådant starkt inflytande över det uppväxande släktet.
Text: Jonas Nordin
Professor i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Leder bland annat ett forskningsprojekt om censur och tryckfrihet.
Texten publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2023, Numret om det ofria ordet.
Senaste nytt
Wlic i Dubai inställt
Biblioteksfederationen Ifla har fått hård kritik för beslutet att förlägga nästa års världskongress till Förenade Arabemiraten. Nu har landet dragit tillbaka sitt erbjudande att genomföra arrangemanget.
3 okt 2023 • < 1 min

Rektorer kritiska till riktade bidrag för skolbibliotek
Skollagen ska ändras så att kraven på bemannade skolbibliotek blir tydligare, meddelar regeringen. Men rektorerna är skeptiska till ändringen.
3 okt 2023 • 2 min
Hotet mot bibliotekens demokratiska uppdrag
En stark polarisering i samhället kastar en mörk skugga över bibliotekets verksamhet. Torbjörn Nilsson, stadsbibliotekarie i Malmö, pekar på tre lokala exempel och lyfter vilka förändringar han ser för biblioteket i ett allt hårdare samhällsklimat.
3 okt 2023 • 2 min

Poesi som höjer rösten och farväl till autofiktionen
Hur ser tendenserna i skönlitteraturen ut? Biblioteksbladet pratar litterära trender med Sorin Masifi, Ingrid Elam och Lina Wolff.
2 okt 2023 • 11 min

Den judiska kulturen tar plats på bokmässan
Ett av Bokmässans teman i år är judisk kultur. Bland annat visar Resursbiblioteket för jiddisch sitt nya minoritetskit. Tanken är att bibliotek ska kunna, på ett enkelt sätt synliggöra judisk kultur i biblioteksrummet.
29 sep 2023 • 3 min

Så kan biblioteken använda digital teknik
Immersiva medier och VR, är det något för bibliotek att hålla på med? Kan det till och med vara läsfrämjande? Det menar i alla fall Linda Sävhammar från Biblioteksutveckling Östergötland.
28 sep 2023 • 4 min

Konstnärlig frihet ska garantera armlängds avstånd
Skolbiblioteken lyfts som särskilt viktiga i Mats Svegfors förslag om hur kommunerna ska bli mer delaktiga i kulturpolitiken. Och för att garantera armlängds avstånd ska kommunerna, för att kunna dela ut pengar, skriva under på att de respekterar den konstnärliga friheten.
27 sep 2023 • < 1 min

Framtid, litteratur och ny teknik i fokus på Bokmässan
Bokmässan smygstartade redan på onsdagen med ett nordiskt litteraturtoppmöte där litteraturpolitiken står i centrum. Dessutom blir det VR-fokus och framtidsdiskussioner på biblioteksscenen.
27 sep 2023 • 3 min

Årets främsta läsupplevelser – bland bibliotekarierna
Bibliotekarier är experter på att lotsa andra till läsning. Men vad läser de egentligen själva?
26 sep 2023 • 15 min

Var tionde folkbibliotekarie utsatt för politiska påtryckningar
Sverigedemokraterna sticker ut när bibliotekarier besvarar frågor om politiska påtryckningar i en ny rapport från fackförbundet Dik. Där framgår också att allt fler upplever skadegörelse och att många funderar på att lämna yrket.
26 sep 2023 • 2 min

AI-frågor till biblioteken
Vad händer med upphovsrätten när ett verk har skapats av artificiell intelligens? Ska AI-genererade verk omfattas av pliktlagstiftningen och aktivt samlas in av nationalbiblioteken? AI ställer biblioteken inför ett antal fundamentala och rent existentiella frågeställningar, skriver Lars Ilshammar.
25 sep 2023 • 2 min

Dyrare att boka författarframträdanden
Författares bokprat blir dyrare när Sveriges författarförbund höjer sin arvodesrekommendation med tusen kronor. ”Författarna måste kunna leva på sitt arbete", säger förbundets ordförande Grethe Rottböll som inte oroar sig över hur höjningen tas emot av biblioteken.
22 sep 2023 • 2 min
0 kommentarer