En ny intressegrupp inom IFLA för biblioteken som utgivare träffades i Dublin i månadsskiftet februari-mars. Biblioteksdebattören Mikael Böök var där och bjuder Biblioteksbladets läsare på sina betraktelser.

I den irländska huvudstaden avslutades nyligen ett möte, sammankallat av den internationella bibliotekarieorganisationen IFLAs splitternya intressegrupp om biblioteket som utgivare, på engelska Library Publishing. För de lokala arrangemangen stod bibliotekarierna vid Dublins handelshögskola.

Mötesdeltagarna, cirka 50 ledande universitetsbibliotekarier och akademiska förlagstjänstemän från Nordamerika och Västeuropa, föreföll eniga om att det pågår ett paradigmskifte. Hur detta ska beskrivas och vad det betyder är fortfarande oklart, men kan ändå preliminärt sammanfattas såhär: biblioteket fortsätter som hittills att samla, bevara och ge tillgång till den vetenskapliga litteraturen men deltar dessutom allt oftare i dess utgivning. Och så snart en akademisk bok publicerats ska den vara open access, det vill säga tillgänglig utan kostnad över internet. Detsamma gäller vetenskapliga tidskrifter; universitetsbibliotekets insats i och ansvar för publiceringen av forskningsjournalerna växer så det knakar.

Att det pågående paradigmskiftet är en följd av digitalteknikens och internets globala genombrott behöver knappast påpekas. Välkänt är också det ekonomiska tvång som förorsakas av tidskrifternas enorma antal och svindyra licenser, vilka biblioteken måste betala till Elsevier och motsvarande kapitalistiska vetenskapsförläggare. Devisen publish or perish, som för forskarnas del myntades redan under förra hälften av föregående århundrade, gäller alltså nuförtiden också (om än i en något annan bemärkelse än den ursprungliga) bibliotekarierna: för forskningens och bibliotekens finansiärer är library publishing helt enkelt ett måste för att få ned kostnaderna.

Dublinmötets ordförande, Yale-bibliotekarien Ann Schumelda Okerson, har bevittnat denna utveckling alltsedan den amerikanska psykologiprofessorn Stevan Harnad under sommaren 1994 lade fram sitt ”subversiva förslag” beträffande internetpubliceringen av den akademiska forskningens resultat (se Okerson & O’Donnell 1994), vilket blev startskottet för den bredare open access-rörelse som fysikerna vid europeiska kärnergiinstitutet Cern hade lagt grunden till genom att lancera ”webben”.

Men trots att mycket hunnit hända sedan sedan början av 1990-talet står vi fortfarande bara i början av utveckligen, vidhöll Ann Okerson. Lars Egeland, chef för universitetsbiblioteket i Oslo, ville för sin del ställa saken i ett längre tidsperspektiv och lyfte fram Wikipedias definition av publicering:

Publishing is the dissemination of literature, music, or information. It is the activity of making information available to the general public. ”Är inte just detta vad vi bibliotekarier alltid har hållit på med”, frågade Egeland.

En titt på upplägget av mötet i Dublin ger en antydning om hur det nya och det gamla kan fås att hänga ihop. Redan mötets första inledningsanförande av Suzanne Cady Stapleton från lantbruksuniversitetet i Florida modifierade bibliotekets roll från rätt och slätt utgivare eller förläggare till ”part i utgivningen” (rubriken: Libraries as publishing partners). Och ingenting konstigt med det; publicering har förvisso i alla tider inbegripit inte bara en utan flera parter — inte minst de som skrivit litteraturen, skapat musiken och redigerat informationen.

Man inser alltså lätt att paradigmskiftet består, inte i att (universitets)biblioteket kort och gott är i färd med att bli böckernas och tidskrifternas utgivare/förläggare, utan snarare i att dess roll i utgivningen/förlagsverksamheten håller på att bli betydligt aktivare och mer framträdande än hittills.

År 2012 beslöt universitetsledningen i Stockholm att satsa helhjärtat på OA-publicering av forskningsrapporter och -resultat. Beslutet ledde till att det dåvarande affärsföretaget Stockholms universitetsförlag lades ned. I dess ställe grundades Stockholm university press som en integrerad del av Stockholms universitsbibliotek. Från det tidigare förlaget till det nya medföljde Christina Lenz, som berättade historien om denna övergång på mötet i Dublin. (I konferensprogrammet kallas Lenz managing book editor men kanske borde hon numera snarare kalls library publisher?)

Exemplet Stockholm university press gav inblickar i vilka nya kompetens- och kvalitetskrav bibliotekets förändrade utgivarroll ställer inte bara på bibliotekarierna utan också på de akademiska specialisterna, vilka inte sällan saknar redaktionell och publicistisk erfarenhet. Därför faller det ofta på den publicerande bibliotekariens lott att fungera som utbildare och mentor för OA-tidskrifternas redaktörer och OA-monografiernas författare. Följaktligen ägnades en del av Dublinmötet åt diskussion om dessa nya uppgifter. Längst verkar man ha kommit i USA där landets Library publishing coalition tillsammans med organisationen Educopia under de senaste åren har tagit fram en Library publishing curriculum– en detaljerad läroplan för bibliotekariernas vidareutbildning i utgivarrollen (se Schlosser, M. 2018).

I Europa har enligt Isabella Meinecke från Hamburg university press icke-kommersiella, biblioteksanknutna vetenskapliga förlag i 39 länder bildat en egen förening (Association for European university presses, AEUP) för att öka sin beredskap inom library publishing och för att stärka open access-rörelsen. (I Latinamerika och Asien är motsvarande regionala föreningar på gång.)

Av någon för mig okänd anledning undvek Dublinmötet att behandla den rykande aktuella Plan S, som Europeiska forskningsrådets med flera europeiska forskningsfinansiärer (bland annat Finlands akademi) gick ut med i september 2018. Enligt Plan S bör från och med år 2020 all offentligt finansierad forskning göras öppet tillgänglig över internet genom att publiceras under creative commons-licenser eller motsvarande.

[fakta id=”19513″]

2.

De akademiska biblioteken har en jämförelsevis klart definierad mission. De finns till först och främst för att tjäna den vetenskapliga forskningens och den högre utbildningens behov. Deras växande roll inom området vetenskaplig publicering — det som på engelska kallas scholarly publishing— förändrar i viss mån deras verksamhet och ökar uppenbarligen ytterligare deras ansvarsbörda. Ändå tror jag att deras uppdrag i grund och botten förblir detsamma som tidigare.

Annorlunda förhåller det sig, såvitt jag kan se, med biblioteket i en vidare bemärkelse, som också innefattar nationalbiblioteken, stadsbiblioteken och andra folkbibliotek. Dessa har ju till uppgift att tjäna … ja vadå, eller vem då, egentligen?

Under rubriken Impacting communities behandlade mötet i Dublin publicistiska projekt, som kanske också hade kunnat genomföras i folkbibliotek. Jane Buggle från Dublin business school (Dublinmötets lokala arrangör) gav ett exempel på hur bibliotekarier kan låta en marginaliserad folkgrupp, i detta fall Irlands så kallade travellers, komma till tals med sina egna röster, och detta inte enbart i skrift: Buggle har tillsammans med travellers byggt upp ett audioarkiv. Projektet har också informerat om ny forskning, som visar att travellers inte som man tidigare ofta har trott är romer utan genetiskt en del av Irlands övriga befolkning.

Ett annat exempel var bokprojektet Silence would be treason (Att tiga vore förräderi) om och av den nigerianske författaren och publicisten Ken Saro-Wiwa (f. 1941). På grund av sitt engagemang i ogonifolkets kamp för sina rättigheter gentemot Shell oil och det nigerianska etablissemanget, fängslades Saro-Wiwa och dömdes till döden; år 1995 avrättades han och åtta andra aktivister efter en mycket omtalad och kritiserad rättegång.

Boken bygger på Saro-Wiwas brev från fängelset till nunnan Majella McCarron, som i sinom tid överlämnade breven till universitetsbibliotekarierna vid universitetet i Maynooth, Irland, att foga till sina samlingar. Efter ett grundligt jobb med research och redigering gav bibliotekarierna Íde Corley, Helen Fallon och Laurence Cox ut Silence would be treason i samarbete med Daraja press. Också i det här fallet har bibliotekarierna byggt ett audioarkiv och följt upp bokprojektet med seminarier om Saro-Wiwas författarskap och relaterade ämnen.

Silence would be treason distribueras inte som en OA-bok (det vill säga under CC- eller GPL-licens) men e-boken kan köpas för 3 dollar hos Amazon eller laddas ned avgiftsfritt via universitets webbplats (http://mural.maynoothuniversity.ie/8940/). Lite förvånad blev jag över att Dublins stadsbibliotek inte hade den när jag tittade efter i katalogen. (Enligt de irländska bibliotekens gemensamma onlinekatalog finns den tryckta boken på hyllorna i några folkbibliotek, däremot inte e-boken.)

Star carr heter en monografi i två volymer om en viktig arkeologisk fyndplats i North Yorkshire, England (https://universitypress.whiterose.ac.uk/site/books/). Enligt Tom Grady från det universitets- och biblioteksdrivna förlaget Whiterose university press har forntidsintresserade läsare från olika länder redan laddat ner fler än 6 000 exemplar av detta öppet tillgängliga bokverk: en påminnelse så god som någon om att scholarly publishing (vetenskaplig publicering) ibland överlappar med forskningsinformation (science communication), som onekligen också hör till folkbibliotekens uppgifter.

3.

Wikipedias definition av publicering (som Lars Egeland citerade, se ovan) är, som så många definitioner, knappast fullständig. Det jag saknar i den är ett erkännande av att publicering är en proaktiv verksamhet. Vad detta innebär för biblioteket som en utgivare och förläggare låter sig inte gärna sammanfattas i några ord. Jag hoppas det betyder att biblioteket som en universalistisk samhällsinstition (en av civilisationernas äldsta och nödvändigaste!) blir ett allt självständigare och mäktigare bålverk mot samtidens informationskorporationer och krigsmakter.

Text: Mikael Böök, politices magister, filosof och biblioteksdebattör.

Mikael Böök har bland annat skrivit boken Biblioteksaktivisten: essäer om makt och bibliotek i informationssamhället, 2013. En ny reviderad utgåva kom 2018. Han fick bidrag till resan av Svenska kulturfonden (i Finland).