Det är dags att filmen flyttar in i biblioteken, skriver Svenska filminstitutets vd Anna Serner. ”Biblioteken kan bli den nya samlingsplatsen när nätet utmanar mötet mellan människorna.”

Erik Fichtelius utredning om en nationell biblioteksstrategi inleds vackert:
”Biblioteken tillhör folket. De är barnens, elevernas, studenternas, lärarnas, forskarnas, minoriteternas, invandrarnas, fångarnas, patienternas, urfolkens, släktforskarnas, specialisternas, journalisternas, musikernas, de nyfiknas och de bildningstörstandes – ja, allas – biblio­tek. Detta gäller för samtliga bibliotek i det allmänna biblioteksväsendet. Biblioteken med sina bibliotekarier och annan personal ger den enskilde kraft och möjlighet att fungera i samhället.”
Bibliotek som ofta är synonymt med litteratur är verkligen en urkraft för folkbildning och för det livslånga lärandet. Bibliotekarierna är bland de viktigaste ciceroner som finns för att utforska litteratur och ny kunskap för att, som Tomas Tranströmer uttrycker det i sin dikt Romanska bågar: ”… Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Men låt oss även prata om film, om hur vi upptäcker oss själva, andra och hela verkligheten genom film. Som till exempel genom Levan Akins And then we danced – om en ung georgisk man som passerar valv efter valv för att hitta det oändliga i dansen och för att utforska sin sexualitet. Eller genom Amanda Kernells film Sameblod, om en ung samisk kvinna som på 30-talet passerade valv efter valv av tradition och rasbiologi för att upptäcka sig själv som självständig kvinna. Exemplen visar hur film kan spegla vårt samhälle. Den berättar vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Men den berättar också vilka som inte fått vara med, vem som fått skildra oss och på vilket sätt.
Film är kort sagt en kraftfull konstart som hjälper oss att förstå världen och oss själva, och den har liksom litteraturen något för alla. Faktum är att film tar allt större plats på landets folkbibliotek. Enligt statistik från Kungliga biblioteket har antalet nedladdningar eller strömmar från databaser med film, tv och interaktiva kurser ökat med drygt 400 procent mellan 2017 och 2018.

Men det finns en stor skillnad. När vi redan under skolans första år lär oss att läsa och skriva, så har ingen lärt oss konsten att skapa en filmsekvens ens efter nio år. Trots filmens förmåga att ge oss kulturella, kreativa och kritiska kompetenser har filmkunnigheten inte fått plats i demokratins skattkammare, biblioteken.
Film och rörlig bild har ökat stort i alla delar av samhället och därmed även behovet av kunskap och vägledning. Filmkunnighet ligger inom ramen för MIK, medie- och informationskunnighet. Frågan är om det inte är dags att bjuda in alla biblioteksbesökare till den oändliga världen av film, kurerad av en kunnig bibliotekarie?

Samtidigt som biblioteken fortsätter att binda samman skolan med resten av livet, läggs biografer ner eller blir mer och mer kommersialiserade. I Kungliga bibliotekets nationella biblioteksstrategi uppmärksammas film och andra medier, och strategin säger också att biblioteken kan flytta ut till andra lokaler. Varför inte till en biograf? Jag vill också fråga: varför flyttar inte filmen in i biblioteken? Biblioteken kan bli den nya samlingsplatsen när nätet utmanar mötet mellan människorna. Låt oss ge Youtube en utmanare om vilken som blir nästa generations plattform/fönster för att skildra och gestalta berättelser och kunskap.

Anna Serner