Bibliotekens dörrar ska stå öppna för alla, oavsett vad de tycker och tänker. Väl därinne måste man respektera de andras lika rätt, skriver Svensk biblioteksförenings ordförande i ett svar på Bibliotek Botkyrkas chef Marie Johansens artikel ”Vad tycker min biblioteksförening?”.

Tack, Marie Johansen för din replik på min krönika. Jag uppskattar diskussionen som konstruktivt bidrar till att ta viktiga frågor kring bibliotekens uppdrag vidare.

Marie undrar vad jag som företrädare för Biblioteksföreningen menar i min krönika från december. Biblioteksföreningens stadgar säger att vi bland annat ska ”tydliggöra bibliotekens roll i den demokratiska processen och värna yttrandefriheten ” Där står föreningen stadig. Vid sidan av yttrandefriheten är respekt för alla människors lika värde ett fundament i all offentlig verksamhet – och i en fungerande demokrati. För biblioteken är ett utpekat uppdrag att bidra till fri åsiktsbildning. Det är det senare som står i fokus för till exempel programverksamhet.

Trots en stadig grund för föreningens del i stadgar, för samhället i stort i grundlagar och styrande policydokument, diskuteras och debatteras demokratins gränser ovanligt intensivt just nu. Frågan är aktuell i många olika sammanhang. Det förekommer hot mot demokratin och som en följd av det ställs frågor om hur öppet ett samhälle i praktiken klarar av att vara. Jag menar att det här är genuint svåra frågor och att de har högsta relevans för biblioteken. Det ligger ett stort ansvar på oss som människor och som biblioteksföreträdare att göra vad vi kan för att stärka det i verklig mening demokratiska samhället, att aldrig ta demokratin för given. Men hur vi i praktiken bäst gör det är inte helt givet.

Ofta när jag möter kollegor på olika bibliotek lyfter de att de tycker att det är svårt att navigera i ett delvis nytt landskap – att värna den fria åsiktsbildningen och att samtidigt säkra ett demokratiskt förhållningssätt. Det uppstår dilemman. Det svåra är sällan att veta vad man själv tycker i sak, inte heller att ha en ganska klar känsla för vad man skulle vilja göra. Utmaningen ligger i att hitta ett hållbart förhållningssätt där man klarar av att balansera bibliotekets olika uppdrag och att göra en transparent och professionellt grundad bedömning av vilket handlande som är mest rätt – eller minst fel – i en given situation.

Det är i de samtalen som jag ser att vi kan vara en resurs för varandra, att hjälpas åt att vända och vrida på frågorna och på så sätt bli tydligare som samhällsbärande institutioner. Det är ett sätt att arbeta för starka bibliotek.

Du skriver att alla är välkomna in på biblioteken. Och så är det ju, i Botkyrka och på alla andra håll i Sverige. Det är en del av det fantastiska med våra verksamheter. Oavsett vem man är, vad man tycker och tänker eller vad man har för ärende, så står bibliotekets dörrar öppna. Men väl innanför dem, måste man respektera alla andras lika stora rätt att vara där, visa hänsyn och solidariskt dela på utrymmet. Det är det demokratiska ramverket. Bibliotek ska vara trygga platser. Men inte platser som skyddar från kontroversiella tankar och åsikter. Tvärtom. Biblioteken är fyllda av olika tankar och idéer som helt naturligt kolliderar, debatten mellan texter och människor kommer att fortsätta. Det är själva fundamentet för en ”fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankar, kultur och information” som det står i UNESCO:s folkbiblioteksmanifest.