När debatten om "tysthetsnormen" går in i andra akten verkar debattörena mer intresserade av insinuationer om "de andra" än av att värna biblioteken. Men grunden till problemet är krympande resurser på flera plan", skriver Nathan Hamelberg.

Nu är den tillbaka, debatten om lag och ordning och sociala problem som tar biblioteken som rekvisita. I SvD var Paulina Neuding negativ till att Stockholms stadsbibliotek anställt en socionom och senare röt Ivar Arpi i samma tidning till om att ”stöken på våra bibliotek bottnar i en politisk idé om att tillåta social nedgång i gemensamma rum”.

Det korta svaret är att den politiska idén om att tillåta social nedgång på inget vis är begränsad till biblioteken; som samhälle har välfärd, socialförsäkringssystem, tillgång till bostäder, sysselsättningspolitik såväl som utförsäljning av gemensamma resurser och överföring av dem till privata händer, pågått i tre decennier. Både på kommunal och statlig nivå. Biblioteken är en del av den generella välfärd som krymper. Samtidigt som bibliotekens personal i praktiken får ta över en del av övriga välfärdens uppgifter, men utan att få mer resurser. Mellan 2015 och 2018 försvann flest folkbibliotek i hela Norden i just Sverige – 36 stycken – samtidigt som ytterligare bibliotek fått sparkrav. Att det inte uppmärksammas av de som säger sig måna om biblioteken skvallrar om att det i praktiken inte är så mycket de gemensamma­ biblioteken ­ det värnas om, utan att biblioteken utgör rekvisita för att teckna bilden av andra som hot mot det gemensamma.

Ivar Arpi fortsätter med ”men vem vinner på att biblioteken börjar likna en blandning mellan socialkontor, fritidsgård och härbärge” och det säger väl sig självt att ingen gör det, utan att lösningen är att se till att behoven av socialkontor, fritidsgård och härbärge tillgodoses på annat håll, det vill säga att vi skalar upp resurserna på de faktiska socialkontoren, fritidsgårdarna och börjar föra en aktiv bostadspolitik i landet samt har härbärgen för krislägen. Det sista – nödlösningen härbärgen – har blivit en permanent lösning, eftersom priserna på vår bostadsmarknad stuckit iväg samtidigt som nybygget av hyreslägenheter inte går i närheten av takt med behoven av bostäder, något som självklart inte bibliotek kan svara mot, men likt förbannat för med sig att det ökande antalet hemlösa göra att människor i ett land med kallt klimat söker sig till varma rum som ens släpper in dem. Flera städer har börjat uppföra parkbänkar designade för att inte kunna ligga ner på, för att förhindra att hemlösa ska lägga sig där.

Vi har helt enkelt skapat ett Svarte Petterspel av vårt samhälles sociala problem, och de förslag som framförs mest högljutt är att vid varje plats föreslå uteslutning, avvisning, repression för att få bukt med problemet. Missförstå mig inte: om människor stör de som går till bibliotek för att läsa genom att vara högljudda, bråka eller vara respektlösa, så måste biblioteken kunna avvisa dem för att de inte respekterar den allmänna ordningen. Men att folk söker värme eller bara vilar på bibliotek kan liksom inte likställas med det.

Konflikten kommer sig av att bibliotekens själva natur i Sverige är att i grunden vara öppna för alla, men att det materiellt förutsätter 1) att de har resurser nog för det, personal så det räcker, tid, kompetens och så vidare. Och 2) att det på annan plats finns resurser så det räcker för att svara mot sociala behov. Medborgare måste få kunna gå till bibliotek för att skriva ut dokument, till exempel. Men om skolor kräver utskrifter eller kopior på papper och elever och studenter går till biblioteken för att ordna det och socialkontor kräver utskrifter av kontoutdrag så kan inte biblioteken välkomna de förra och avvisa de senare. Att lägga resurser som behövs till kärnverksamheten på ökad kontroll, vore att åderlåta biblioteken. Att verkliga socialkontor i praktiken skickar folk till biblioteken genom att inte låta behövande skriva ut de dokument de behöver på själva kontoren eller stötta med rådgivning, sätter bibliotekspersonalen i kläm. Längst ner i den korridor som den här logiken bjuder på, kommer bibliotek att gå från att vara allmänna till att vara något som ingår i gated communities.

Det här är andra akten på den debatt om ”tysthetsnormen” som rasade för sex år sedan där signalord smögs in för att insinuera att det var De Andra som var grunden till problemet. Men grunden till problemet är krympande resurser på flera plan. Utöver det behövs en verklig diskussion om bibliotekens verksamhet och uppdrag 2021 – ska fokus bli bredare? Ska tillhandahållande av audiovisuella medier bli en större del av uppdraget? Ska biblioteken delvis utöka eller ändra verksamheten för att locka ny, yngre publik? Kan samtal och debatter vara sätt för bibliotek att locka till litteratur och läsning, så som det är för många bokaffärer och antikvariat? Om så, vart går gränserna för det? Jag är själv positiv till ett mer varierat innehåll, under förutsättning att det 1) resurssätts adekvat samt att det 2) inte inkräktar på att en stor och ansenlig del av vad biblioteken tillhandahåller – huvuddelen – är tysta miljöer som möjliggör och välkomnar läsning och studier. Sättet att bekämpa social nedgång är social upprustning. Låt oss börja nu och låt oss innefatta biblioteken i det arbetet.

Nathan Hamelberg
Skribent och kommunikationsstrateg på kulturföreningen Selam.