Varje sommar lovar jag mig själv att inte köpa fler böcker på loppis, och varje sommar bryter jag mitt löfte....

Varje sommar lovar jag mig själv att inte köpa fler böcker på loppis, och varje sommar bryter jag mitt löfte. Vad är det som gör att jag inte kan motstå Fridas bok av Birger Sjöberg exempelvis när den med ett lätt lager damm har hamnat mellan blommiga porslinskoppar och broderade spetsdukar?

Varför får jag ett sådant begär att betala 25 kronor för Fattigadel av Agnes von Krusenstjerna när den trängs i en flyttkartong med Sigge Stark och tidningen Husmodern från tidigt 40-tal? Och varför drabbas jag nästan aldrig av samma oemotståndliga läslust i bibliotekets öppna magasin? Det är ju inte så att Fridas bok och Fattigadel saknas på hyllorna, men jag ser dem uppenbarligen inte. Som så många andra läsare låter jag dem få stå kvar, outlånade.

Det måste vara loppiskänslan, den nostalgiska atmosfären i rummet som ger böckerna ett värde för mig och för alla andra sommargäster med en Karin Boye, en Eyvind Johnson och en nästan bortglömd Thorsten Jonsson under armen. Det som endast är döda författare i alfabetisk ordning på ena stället blir sann retro och ha-begärligt på det andra, tack vare kaffekopparna, spetsdukarna och den tidstypiska reklamen för tvättsåpa i Husmodern! Visst borde vi kunna få in den tidsandan på biblioteket, skapa sådana nostalgirum med retrokänsla för att väcka de gamla böckerna till nytt liv. Nog vore det väl värt ett försök?

Vad händer om vi i det öppna magasinet sorterar böckerna efter tidsepok istället för efter författarnamn, om vi placerar en 30-talshylla, en 40-talshylla, en 50-talshylla i små rum och dessutom låter böckerna samsas med tapetstuvar, keramikvaser och tidstypiska glasögonbågar. Om vi inreder med en läslampa och en stoppad läsfåtölj med omsorgsfullt virkad mormorsfilt från samma tid som romanerna, har vi skapat ett retrobibliotek!  

Det är klart att biblioteket borde dra nytta av det intresse som finns för äldre tider. Vi kan bjuda på en tidsresa genom litteraturhistorien och få syn på trender och influenser som finns också i litteraturen, inte enbart inom design, mode och arkitektur. Visst är det en härlig nostalgitripp för besökarna, men det bidrar också till en historisk medvetenhet, ger folkbildning på ett lustfyllt sätt.

Visst blir du mer nyfiken på en bok av Elin Wägner om hennes svartvita porträtt hänger på väggen i en oval fotoram. Och kanske ännu mer om en bok av Sigfrid Siwertz står bredvid och du får veta att de två hade en liten kärlekshistoria som skildras i Jonas och draken (1928) av Siwertz, i Svalorna flyga högt (1929) av Wägner liksom i Wägners romaner Genomskådad och Hemlighetsfull (1937 och 1938) samt i Siwertz Glasberget (1952). Den autofiktiva genren är inte något nytt påfund.

Hur många vet för övrigt att den enda svenska bok som fällts för tryckfrihetsbrottet förtal är skriven av Ing-Marie Eriksson och heter Märit? Ska den boken verkligen placeras på bokstaven E i magasinet. Vore den inte lättare att få syn på i ett 60-talsrum där den samtidigt kan berätta något om sin tid? Den fällande domen för Märit kan ge oss perspektiv på vad som har hänt från 1965 fram till idag vad gäller toleransen att skildra verkliga personer i romaner. Karl Ove Knausgård är inte den första att skapa indignerad debatt. Inte heller Maja Lundgren.

Litteraturen blir större genom att sättas i sitt sammanhang och levandegöras genom samtal. Nu har alla sommarloppisar hunnit stänga, men välkomna till Retrobiblioteket! Och jag vet inte vad ni säger, men jag tycker att ett bokomslag från 50-talet många gånger är vackrare än en vas.

PS. Landets första retrobibliotek invigs i Huddinge kommun den 23 oktober 2012!