Journalister och bibliotekarier har besläktade uppdrag när information ställs mot desinformation. Men medan journalister agerar offentligt är bibliotekarierna nästan alltid anonyma. Fler borde ta plats i debatten utifrån sin kunskap och det samhälleliga värdet av allas rätt till information, skriver Karin Linder, numer kanslichef på Svenska journalistförbundet.

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

Efter några månader som kanslichef på Journalistförbundet har jag fått perspektiv på de år jag ägnat åt biblioteken och dess roll i samhället.

Journalistiken är den tredje statsmakten och det granskande öga som vi medborgare garanteras via tryck- och pressfrihet. Journalister uppfattas ofta som spännande, snabbfotade, undersökande och med ett uppdrag som vilar på tydlig demokratisk grund.

Biblioteken framstår som en mer trögrörlig verksamhet med långa planlagda perspektiv där få bibliotekarier tillåts komma ut ur institutionens anonymitet.  Det journalistiska uppdraget är här och nu, och de rättigheter båda yrkena grundar sig i bärs till stor del av den enskilda journalisten. Anonymitet är omöjlig. Många av oss kan rabbla namn på populära journalister men få kan referera till bibliotekarier mer än som grupp eller som den där viktiga skolbibliotekarien under barndomen. Men oavsett anonymitet eller ej är det lätt att attackera och kritisera både biblioteksverksamhet och journalism.

Medan bibliotekarier sitter fast i offentliganställdas uppdrag och långa beslutsvägar är journalisten friare att agera. Det finns oftast både en redaktör och en ansvarig utgivare som backar upp bakåt, strukturer som går att lita på. Bibliotekarier kan inte alltid räkna med stöd från chefer och vill det sig riktigt illa kan politiker gå in och ta över rodret. Vi har sett det ett flertal gånger, senast i Trelleborg där en sagostund ställdes in.

Den senaste tiden har också medfört inskränkningar på journalisters möjlighet att utföra sitt jobb. Polis kan beslagta utrustning och minneskort. Källskyddet riskeras och sent förra året antogs den så kallade spionerilagen där en konsekvens av lagstiftningen kan bli att en källa drar sig för att kontakta medier eftersom källskydd inte garanteras ifall uppgiften kan misstänkas innebära utlandsspioneri. Därifrån till att stödja EU-förslaget om chat control som ger rätt att övervaka alla sms, gick det några månader.

Legitimiteten ligger i den egna yrkesetiken, de yrkesspecifika metoderna och skickligheten i att använda dessa.

Kedjan är inte starkare än sin svagaste länk och biter sig föreställningen om att tryck- och yttrandefriheten i media och offentligt finansierade institutioner är partiskt eller oseriöst företrädd kan århundraden av rättigheter snabbt inskränkas. Nu blåser det vindar där gäller att stå stadigt i yrkeslegitimiteten.

Tidigare har det varit lätt att referera till infrastruktur och räkna med att alla förstår varför läsning, allas tillgång till medier och information är en demokratisk resurs. När tongångarna ändrats och information ställts mot desinformation har allt fler lutat sig mot vetenskapen som det objektiva svaret. Men vetenskap är en metod, inte ett svar. Det räcker inte att luta sig mot andra yrken eller ofta upprepade floskler om demokratisk infrastruktur. När det som i journalistikens fall går att inskränka arbetsmetoder med lagar och direktiv gäller det att vara på sin vakt och stå för sitt yrkesspecifika kunnande.

Det skulle vara fint att se fler bibliotekarier stiga ut ur anonymiteten och ta plats utifrån kunskap och det samhälleliga värdet av allas rätt till information. Legitimiteten ligger i den egna yrkesetiken, de yrkesspecifika metoderna och skickligheten i att använda dessa. Det finns utrymme i debatten, den bör inte slarvas bort till förlegade uppfattningar om käcka bibliotekarier med inåtvänd världsuppfattning.

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

0

Skriv ut