Skiftet mellan tradition och framtid skapar otydlighet: inte hus med böcker – så vad? Frågans laddning syns inte från utsidan. På insidan pågår däremot en bitter strid, enligt pseudonymen Lars-Erik. "Den som vill värna böckerna och läsningen riskerar att förlora jobbat."

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

Någon vecka före jul publicerar Göteborgs-Posten en insändare med rubriken ”Vår tids rädsla för böcker”. Textens författare heter Lars-Erik och presenterar sig som en systembibliotekarie med nästan 35 år i yrket. 

Han uttrycker en gryende oro över det allt svagare intresset för boken i samhället, inklusive på biblioteken, och refererar till statistik som visar att människor i Sverige och övriga länder i OECD läser allt mindre och att nästan hälften av de svenska skoleleverna tycker att läsning är slöseri med tid.

”Om inte ens bibliotekscheferna värnar om läsningens betydelse, hur ska då elever kunna göra det?”, frågar sig Lars-Erik.

Insändaren får mig att tänka på alla de gånger jag har fått höra att jag har en föråldrad och nostalgisk uppfattning om vad ett folkbibliotek är.

”Du kanske tror att det är ett hus med böcker?”

Jag får höra det lite då och då – och ändå har jag nog en rätt klar uppfattning om vart biblioteken strävar på 2020-talet.

Det sätt detta sägs och skrivs på avslöjar alltid att hus med böcker verkligen inte är något bra. Men, upplysningsvis: 

Det är just så nästan alla bibliotek ser ut och därför uppfattas. Datorer, green screens, vr-utrustningar, 3d-skrivare – inget ändrar på det.

Glappet mellan självbilden och det människor faktiskt ser gynnar knappast verksamheter som framöver kommer att pressas allt hårdare av ekonomiska realiteter. 

Om bibliotek inte är hus med böcker – vad är de då istället? 

Att frågan ens måste ställas är ett tecken på ett pedagogiskt misslyckande som knappast underlättar när kommunpolitiker ska förmås att slå besparingsplaner ur hågen. Hur tala för sin sak och övertyga om sin relevans, när ens roll och betydelse är så oklar? 

Inte minst handlar det om att förklara varför just hus med böcker är något icke önskvärt i en tid när läsningen viker och boken är hotad. 

”Vem strider för boken när inte ens biblioteken verkar tycka att den är så viktig?”, skriver Lars-Erik. 

Kort efter publiceringen får jag ett mejl från honom. Det visar sig att han egentligen heter något annat men har varit rädd för att uttrycka sig under sitt verkliga namn.

”Utifrån sett verkar det naturligtvis absurt att en bibliotekarie inte vågar uttala sig om böcker! Men så är det – tro mig”, skriver hen och fortsätter: ”Chefer och många andra bibliotekarier ser inte längre läsning och bildning som något självklart inom verksamheten.”

Jag ber om en närmare förklaring till valet att uppträda under pseudonym.

”Det är ett känsligt ämne och man vill ju gärna behålla jobbet”, svarar Lars-Erik.

Finns det alltså individer på biblioteken som så hett avskyr tanken på hus med böcker att det får dem att uppträda direkt fientligt mot kolleger som inte delar deras uppfattning? 

Hör av er till mig och berätta – thord@biblioteksbladet.se.

Alla som önskar förblir anonyma.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut