Skillnaderna mellan olika bibliotekstypers uppdrag är alltför stora – därför behövs det fler nationella strategier än en. Det skriver Margareta Törngren, tidigare biblioteksråd vid Kungliga biblioteket och generalsekreterare i Ifla.

Äntligen skulle biblioteksfrågorna genomlysas och kunna debatteras. Men så har det inte blivit. Det har varit anmärkningsvärt tyst sedan utredningen ”Nationell biblioteksstrategi” presenterades för kulturministern i juni i år. Redan i februari skrev dock Sveriges Författarförbund och nio författare i DN att ”Biblioteksdöden måste upphöra, folkbiblioteken rustas upp och skolbiblioteken få ett tydligare regelverk.” Från författarhåll föreslår man således tre räddare: den nya regeringen, som bör göra bibliotekens framtid till en kulturpolitisk huvudfråga, landets kommuner, som måste uppgradera bibliotekens betydelse för den lokala demokratin och landets invånare, som ska slå vakt om sina

bibliotek. Kloka tankar förvisso, men om det bara skulle hänga på landets invånare så skulle saken vara klar. Människor älskar sina folkbibliotek.

Hur skall folk- och skolbibliotek då kunna räddas? Ytterligare ettsvar har vi fått från den nya utredningen, Nationell biblioteksstrategi. Där föreslås att Kungliga biblioteket, som också är Sveriges nationalbibliotek, skall ta hand om alla landets bibliotek, även folk- och skolbibliotek. Utredningen menar att staten bör ta ett nationellt ansvar och därmed kunna stoppade sinande resurserna till folkbiblioteken. Det är ett bekant rop på hjälp från staten, känt från skolområdet och vården. Tankarnaatt Kungliga biblioteket skall ha ett utökat ansvar har drivits från folkbiblioteken sedan slutet av 1990-talet.

Förslaget har klara brister. Det är omöjligt och inte heller nödvändigt att ha en gemensam strategi för alla sorters bibliotek. Svårigheten ligger inte minst i det faktum att folkbiblioteken sorterar under kulturdepartementet medan utbildningsdepartementet svarar för Kungliga biblioteket och forskningsbiblioteken. Ett annat påtagligt problem är att uppdragen och uppgifterna för folk- och forskningsbibliotek skiljer sig åt i allt större utsträckning. Universitets- och högskolebibliotek har egentligen redan en gemensam strategi, därför att deras uppdrag i stort sett ser likadan ut, medan folk- och skolbibliotek ännu inte har gemensamma strategier. Författarförbundet efterlyser också ett gemensamt regelverk för skolbiblioteken.

Det är kulturdepartementet som drivit fram utredningen som ett led i en demokratisk utveckling. Vad som här menas är också ytterst oklart men kulturministern är ju också demokratiminister. Utbildningsdepartementet har varit förvånansvärt tyst. Frågan blir i högsta grad inte bara en kulturpolitisk huvudfråga utan även bibliotekspolitisk där även utbildningspolitik och forskningspolitik ingår. I utredningen om den nationella strategin är det inte alltid helt klart vilka uppgifter som skulle tilldelas Kungliga biblioteket som myndighet. Nationalbibliotekets uppdrag däremot är fastställt redan 1877 att samla, in, bevara och tillgängliggöra allt som ges ut i Sverige i tryckt form men från i vår tid även i digital form. KB skall också som nationalbibliotek främja forskningens kvalitet och utforma en forskningsinfrastruktur. Den omstörtande digitala utvecklingen har också förändrat spelreglerna för KB både som myndighet och nationalbibliotek.

Möjligheten att tänka i nya banor blir först möjlig när folk- och skolbiblioteken har egna strategier.

Den Nationella biblioteksstrategin har inte lyckats beskriva detta, enbart staplat ett antal nya uppgifter på Kungliga biblioteket, Sveriges nationalbibliotek- Utredningen har inte sett konsekvenserna av den urholkning som då blir följden av den viktiga uppgift som Nationalbiblioteket har för vårt land.

Det vore bättre att varje bibliotekstyp formulerar sin egen strategi och att man först då ser möjlighet för samverkan och finansiering.