"Det är inte rimligt att påstå att jag har utnämnt en ensam stackars ungmoderat till 'hotet mot biblioteken'." Det skriver skolbibliotekarien Jonas Aghed i en replik på Thord Erikssons ledare i senaste utgåvan av Biblioteksbladet.

Nej, det är inte rimligt att påstå, som Thord Eriksson gör i sitt förord i Biblioteksbladet 6/2019, att jag har utnämnt en ensam stackars ungmoderat till ”hotet mot biblioteken”. För det var ju jag som skickade ett mejl till Biblist med länken till ungmoderatens artikel. Kanske skulle en del på listan tycka den var intressant att läsa, jag lät ämnesrubriken bli ”Hotet mot biblioteken kommer från…”, klistrade in länken i textrutan och skrev ”För kännedom”. Det var allt. Min tanke var att rubriken skulle fånga folks intresse och när de öppnade mejlet skulle de mötas av länkadressen: timbro.se/osv. Det kändes roligt just då, även om biblioteken så klart står inför fler faror än bara Timbros manövrer. Ungmoderatens namn förekom ingenstans i mejlet. Mycket riktigt uppstod en diskussion kring artikeln, en diskussion som jag dock inte deltog i.

Bibliotekarier ska vara duktiga på källkritik, säger alla. Blir det inte konstigt då om redaktören för vår föreningstidskrift tycker det är ballt att förvanska källor?

Men med den justeringen gjord har Thord Eriksson rätt i resten, att jag tycker faran är enkelt identifierad. Hur han undgår att se den begriper jag inte, eller hans resonemang överhuvudtaget. Han raljerar över att folk blir upprörda över texter från Timbro, men SKL:s ekonomirapport är dyster läsning, liksom en framtid av få filialer, få skolbibliotek – och om flerbörjar fantisera ”som skribenten hos Timbro”. Då är det inte löjligt att bli upprörd längre. Men ur vad följer hans slutsats, att biblioteken bör förhålla sig till utvecklingen genom att ”fundera på hur de fortsätter vara relevanta på 2020-talet”, och att ”[d]et främsta hotet kommer inifrån, inte utifrån”?

Nej, Thord Eriksson, problemet ligger inte hos biblioteken, eller oss som arbetar på dem. Vi gör ett bra jobb, biblioteken är en av vårt lands mest lyckade och högst värderade kulturinstitutioner, och institutioner överhuvudtaget. Vi behöver inte tänka att vi måste bli bättre hela tiden, vi ska inte dissa oss själva, inte utöva något slags kollektiv masochism.

När folkbiblioteksfilialer läggs ned med hänvisning till besparingar, när Internationella biblioteket läggs ner till förfång för de som har minst att säga till om i samhället, när folkbibliotek privatiseras och deras mediebestånd anpassas efter en medelklasspubliks önskemål, när folkbibliotek som gör motstånd mot rasister straffas för det med hån från tidningars ledarsidor, när folkbibliotek blir uppsamlingsplatser för medborgare som lämnats därhän av samhället genom nedläggningar eller bantningar av andra samhällsinstitutioner, när kommunpolitiker vill bestämma över folkbiblioteks medieinköp och verksamhet, när friskolor struntar i att upprätta skolbibliotek och får fortsätta sin verksamhet ostraffat – allt detta och mer som undergräver våra förträffliga biblioteks existens, är exempel på en politikutövning som kommer utifrån och hela tiden har hemvist i en och samma del av det politiska spektrumet. Nämligen…?

Thord Eriksson svarar direkt:

Finns det utövare av något yrke som aldrig misslyckas med att behålla sin relevans? Att svaret på frågan är nej är för mig lika givet som att den som blir irrelevant är ett lättare byte för den som inte vill väl. (Nej, det betyder inte att varje nedläggning och åtstramning beror på att drabbade verksamheter är irrelevanta.)

Jonas Aghed tycks dock inte hålla med och gott så, man kan ha olika uppfattningar.

Upptakten till hans replik förbryllar mig däremot. Han tycks mena att en formulering ska begripas på ett särskilt sätt eftersom han har skrivit den skämtsamt. Resonemanget är lika oklart som hans påstående om att jag skulle ägna mig åt att förvanska källor.

Thord Eriksson

Chefredaktör, Biblioteksbladet