Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Anna Troberg: ”Portning är inte lösningen”
15 sep 2020 • 3 min
Politiker som vill att bibliotek ska vara trygga ropar inte efter möjligheten att utestänga stökiga individer. De ser istället till att verksamheterna är välfinansierade, skriver fackförbundet DIK:s förbundsordförande Anna Troberg.
DIK – facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor – organiserar Sveriges bibliotekarier. Vartannat år släpper förbundet en rapport om arbetsmiljön på svenska bibliotek. De senaste åren har den sociala oron ökat på biblioteken. Det rör sig om allmänt stök, hot och regelrätt våld, som skapar otrygghet för både anställda och besökare. Detta är allvarliga problem, som dessvärre ofta tramsas bort i populistiska utspel i den offentliga debatten.
Efter varje rapport tar tvärsäkra politiker och ledarskribenter ton för att presentera just sin universallösning på problemen. Populärast är idén att under längre perioder porta människor som skapar oro på biblioteken. Det är en dålig idé, både ur praktiskt och demokratiskt hänseende. Portar man några krävs kontroll av alla. Då behövs dörrvakter, som med sin blotta närvaro höjer risken för konflikt och kräver resurser som många bibliotek inte har utan att kapa antalet bibliotekarietjänster.
Även om man – mot förmodan – skulle lyckas övertyga vanliga låntagare om att det är en bra idé att ersätta utbildad bibliotekariekompetens med dörrvakter som ber om legitimation för ett biblioteksbesök, så uppstår andra problem. Bibliotek ska enligt bibliotekslagen vara tillgängliga för alla. Den gör inget undantag för besvärliga människor. Det är också naivt att tro att människor med sociala problem, missbruk och psykisk sjukdom – de grupper som ofta orsakar oron – försvinner om man portar dem. Får de inte vara på biblioteket dyker de upp någon annanstans, på vårdcentralen eller socialkontoret. Utan verkliga lösningar är summan av den sociala oron alltid konstant.
Därför har DIK undersökt olika insatser som lett till positiv förändring och tryggare bibliotek runt om i landet. Det är tydligt att det inte finns en universallösning som per automatik skapar trygga bibliotek. Storstad, förort eller småstad – Malmö, Fittja, Landskrona, Katrineholm och Vårgårda – olika bibliotek kan behöva olika åtgärder. Men, det finns sex gemensamma framgångsfaktorer som de bibliotek som lyckats vända den negativa trenden på ett eller annat sätt anammat. De är:
- Bedriv ett systematiskt arbetsmiljöarbete – Undersök, dokumentera och åtgärda risker.
- Samverka med andra aktörer i lokalsamhället – Samarbeta med socialtjänst, missbruksvård, skolor, psykiatri och polis.
- Säkerställ att det finns tillräckligt med personal – Arbeta förebyggande, undvik ensamarbete.
- Utbilda personalen – Regelbunden utbildning i hur man hanterar svåra situationer.
- Gör besökare mer delaktiga i verksamheten – Sätt besökaren i fokus. Verksamhet för de som orsakar stöket bidrar ofta till en lugnare miljö.
- Möblera om eller flytta biblioteket – Möblera bort gömda platser och möjligheten att sitta i stora grupper eller låt biblioteket flytta ihop med andra verksamheter.
Dessa punkter är måhända inte kioskvältare för den som vill kapitalisera på den sociala oron på våra bibliotek för att främja den egna politiska agendan. Men, de är väl beprövade och vill man vända den nedåtgående trenden gör man gott i att hörsamma dem. Politiker som verkligen vill skapa trygga bibliotek ropar inte efter portning. De ser till att både biblioteken och viktiga verksamheter i samhället omkring dem är konsekvent välfinansierade. Arbetsgivare som vill skapa trygga bibliotek tiger inte still. De kräver adekvata resurser så att de kan ta arbetsmiljöarbete och fortbildningen av personalen till nya höjder.
Och bibliotekarierna? De vet redan vad trygga bibliotek kräver och är redo. Nu är det upp till politiker och arbetsgivare att visa att de också är redo. Biblioteken kan inte fånga samhällets alla tappade bollar på egen hand. De är inte ensamma öar som reder sig själv bara de får stänga ute besvärliga människor. Hela samhället måste vara med och vända trenden. Portning är inte lösningen.
Anna Troberg, förbundsordförande Dik
Jag undrar om Trobergs hållning är representativ för yrkeskåren i stort. Ingen jag talat med föreställer sig att ordningsvakter skulle legga folk som kommer in i lokalen, det är en oseriös halmgubbe någon med kännedom om verksamheten borde hålla sig för god för. Snarare skulle bibliotekets personal kunna ringa på vakter direkt när en känd ordningsstörare kommer in, istället för att vänta på att det blir kaos.
Troberg hävdar att ”dörrvakter med sin blotta närvaro höjer risken för konflikt”. Vad har hon för belägg för detta påstående? Jag och kollegor som ringer på vakt upplever tvärtom att de lugnar urspårade situationer. Och de vakter som ronderar skapar lugn med sin närvaro. Ofta är de kända i området och känner många och har genom den kontinuiteten en respekt med sig som är värdefull.
Det är en falsk dikotomi att ställa ordningsvakter och portning av störande besökare mot ökade generella resurser till biblioteken. Det är inget nollsummespel, vi kan kräva båda sakerna. Jag upplever att Troberg har låst sig i den här frågan på ideologiska grunder, och önskar att hon släpper på prestigen och tänker om.
Portning är knappast hela lösningen på ordningsproblemen, men det kan definitivt vara en del av lösningen. Vissa individer skapar helt enkelt så otroligt mycket störning och oro att det inte går att ha dem i lokalerna utan att det blir en allvarlig psykisk påfrestning på personalen och andra besökare skräms bort. Och nej, möjligheten till portning kräver inte att man har dörrvakter, det påståendet är bara fånigt. Det räcker gott med möjlighet att vid behov tillkalla väktare eller polis. Inte heller håller argumentet att vi inte ska kunna porta folk eftersom ”biblioteken ska vara tillgängliga för alla”. För hänger det folk på biblioteket vilka genom sitt beteende skrämmer bort andra, då är ju biblioteket i praktiken inte alls tillgängligt för alla. Det kan t.ex. handla om att mobboffer håller sig borta för att deras mobbare förvandlat biblioteket till sin egen fritidsgård varje dag efter skolan. Och där tar alltså Anna Troberg ställning för mobbarna, utan att ens vilja kännas vid problematiken… Jag finner det synnerligen beklämmande.