Tuffare lagar och fler vakter på biblioteken är att sopa växande samhällsproblem under mattan. Trygghet och lugn på biblioteken förutsätter trygghet och lugn i samhället i stort, skriver Lars Ilshammar.

Så vevas den gamla raspiga skivan ”Stök och bråk på bibliotek” igång igen. Och den ska tydligen helst spelas tyst. Det är självklart att stök och direkta hot mot besökare och bibliotekspersonal inte kan accepteras. Men, biblioteket har aldrig varit denna tysta och avskiljda miljö, en helgedom för koncentrerat studium av tryckta skrifter, som vissa debattörer tydligen har fått för sig.

Låt mig för säkerhets skull, för att inte hamna i en steril debatt om den så kallade tysthetsnormen, vara tydlig med att det självklart måste finnas helt tysta zoner för individuell läsning av böcker och andra tryckta verk på varje bibliotek. Den rofyllda, ostörda tystnaden är en helt enkelt en omistlig del av bibliotekets idé.

Men det är inte poängen. Poängen är att bibliotek inte är och aldrig har varit enbart denna den djupa tystnadens och de heliga skrifternas tempel, lika lite som ett kafé är en lokal enbart för att dricka kaffe eller en restaurang enbart en plats för att stilla sin hunger.

Biblioteket är också en mötesplats för människor och idéer, ett socialt rum – kanske det enda som finns kvar – där det pågår ett ständigt utbyte av idéer och tankar, där diskussionerna ibland är allt annat än tysta. Den här bilden från KB:s gamla läsesal för 150 år sedan bär tydlig syn för sägen.

Ändå förföljs vi ständigt av en förenklad och romantiserad idealbild av bibliotek som stillhetens och tystnadens katedral på ett sätt som riskerar att skapa en helt daterad föreställning om biblioteket som just ett mausoleum över den sista tryckta boken (även om jag tvivlar på att den dagen är inne ännu på ganska länge).

Biblioteket är i sin mest principiella förståelse en tidlös funktion för förmedling och inhämtande av information och kunskap i alla dess former. Men biblioteket är alltså också något annat som inte lyfts fram lika ofta: en arena där vi kan samtala och umgås fritt som medborgare och jämlikar, där alla är välkomna, där man inte behöver köpa något, där man inte är kund eller klient. På biblioteket får man helt enkelt bara vara människa: samhällets öppna rum, som det poetiskt har uttryckts.

Att det nu och då larmas om stöd och bråk på en del bibliotek är i första hand ett samhällsproblem, inte ett biblioteksproblem. När annan service har kommersialiserats, välfärden privatiserats, flyttat in på nätet eller försvunnit från lokalsamhället blir biblioteket på många platser inte bara samhällets öppna rum, utan det sista öppna rummet – och en värmestuga för dem som saknar hem.

Det är alltså inte så konstigt om problem med bråkiga ungdomar, hotfulla kriminella eller allmänt obehagliga missbrukare också riskerar att koncentreras till biblioteken. Men den typen av växande samhällsproblem kan inte lösas enbart med fler vakter eller tuffare lagar som gör det möjligt att porta stökiga människor från biblioteken.

Tydligare agerande mot stök och bråk är förstås viktiga signaler, men det är samtidigt att ägna sig åt att bota symptomen, om de egentliga orsakerna som så ofta sopas under mattan. Ser vi inte att välfärden har utarmats, klyftorna ökat, utanförskapet växt och samhället blivit hårdare och kallare så förstår vi inte heller varför atmosfären på vissa bibliotek har brutaliserats.

Däri ligger också en klockrent politisk dimension som en del debattörer tyvärr inte vill se eller kännas vid. På biblioteken ska det råda trygghet och lugn. Men det förutsätter att det också råder trygghet och lugn i samhället i stort. Biblioteken kan inte ensamma fungera som en oas i en i övrigt stormig och otrygg omvärld.

LARS ILSHAMMAR, historiker, tidigare biträdande riksbibliotekarie