Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Vår berättelse om världen är onödigt vinklad
29 jan 2024 • 3 min
Bibliotek kan och ska inte ta ansvar för innehållet i böckerna på sina hyllor – men urvalet är vårt och därför vårt ansvar, skriver Einar Ehn-Briem. ”Jag efterlyser en bred diskussion om hur folkbibliotekens bestånd egentligen ska se ut.”
Einar Ehn-Briem, bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek.
De svenska folkbiblioteken har sina policydokument som styr mediefrågor. Beståndet ska spegla en åsiktspluralitet med det som är lagligt att uttrycka som minsta gemensam nämnare, förutom att tillgodose prioriterade målgruppers intressen. Samtidigt ska beståndet vara aktuellt, relevant och efterfrågat av användarna. Och böcker kostar pengar, så det här blir inte alltid lätt. Efter många år som bibliotekarie med en del erfarenhet av medieinköp och urval vet jag att de övergripande frågorna om urvalets yttersta konsekvenser ofta får stå tillbaka när arbetstiden läggs på att hålla jämna steg med utgivningen, samtidigt som budgeten ska hållas. Det är i princip bara när något bibliotek väljer bort en kontroversiell bok som frågan diskuteras på bred front, intensivt men kort.
Fick man drömma skulle bibliotekets bestånd representera hela den mänskliga erfarenheten i tryck. I drömmen skulle man låta en AI läsa alla titlar på valfritt svenskt folkbibliotek och få ut en rik och mångbottnad berättelse om vad det är att vara människa i världen, och som rymde alla sidor av oss. Även de vi själva inte vill se. Men så skulle AI:ns utdata inte se ut i dag. Bibliotekens bestånd är filtrerade genom både utgivningstendenser och besökarnas intressen, såväl som inköpares och medieansvarigas medvetna och omedvetna bias. Så i stället för att enbart ge en balanserad bild av olika ämnen blir beståndet också en spegling av samhällsdiskurs och andra faktorer.
Utgår man från att biblioteket uttrycker något med sitt urval är det olyckligt att det ser ut så här.
Böcker för förskolebarn om könsdysfori utgör ett annat, men i sammanhanget ännu mer extremt exempel på urvalsproblematiken. Praktiskt taget alla svenska biblioteks titlar i detta segment framställer frågan på samma sätt. Det lilla barnets upplevelse om att egentligen tillhöra ett annat kön bejakas i dessa berättelser, utan förbehåll. Sedan följer namn- och pronomenbyte, och böckerna slutar i regel med att en social transitionering är fullbordad. Alla dessa böcker är naturligtvis relevanta och helt legitima på bibliotekets hyllor. Men läser man beståndet som en beskrivning av ämnet eller samhällsdiskursen är det tydligt att det finns vita fläckar här. Den sentida explosionen i antalet könsdysforiska barn och unga, parat med vår relativa okunskap om långtidseffekter av olika medicinska och terapeutiska behandlingar, tarvar att vi tar oss an frågan på ett mer nyanserat sätt. Och att då genom vårt urval mot en specifik målgrupp återge enbart ett synsätt är inte fullt så progressivt som vi kanske vill tro. Åsikterna om hur könsdysfori hos barn ska hanteras går isär, för att uttrycka sig försiktigt. I det här fallet speglar beståndet varken flera sidor av frågan eller samhällsdiskursen, utan något annat.
Om själva utgivningen lider av denna starka slagsida kommer man inte runt att beståndet också kommer göra det. Då kan biblioteken kompensera för detta genom att sätta ämnet i en kontext, lite som vi gör med SAB-placeringen Bl Omstridda fenomen och företeelser. Vi kan då signalera till våra användare att ämnet har fler aspekter än vad som ryms i ämnesindelning och placering. Men att tillämpa de åtgärderna skulle kräva att vi engagerar oss i beståndet på en nivå vi inte är rustade för. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 var det nog mer än ett bibliotek som såg över sina hyllknubbar och upptäckte att böcker om Ukrainas historia placerats på Kma (Ryssland), eftersom Kmad (Ukraina) inte ens användes. Att Ukrainas existensberättigande ifrågasatts av ryska ledningen under minst ett decennium var tydligen inte skäl nog att ge Europas sjätte folkrikaste land en egen knubb på hyllan. Så hur många andra vita fläckar finns i bestånd, urval och placering på landets folkbibliotek?
Biblioteket kan inte och ska inte ta ansvar för innehållet i varje bok i samlingen, men urvalet är vårt och därigenom även vårt ansvar. Vi skildrar världen och människan genom det vi har på hyllorna, men vår berättelse är i dag onödigt och omotiverat vinklad. Jag efterlyser en bred diskussion om hur folkbibliotekens bestånd egentligen ska se ut. Ska vi vara en spegling av de för tillfället ljudligaste åsikterna, eller utgivningen, eller besökarnas önskemål? Ska vi och kan vi ge plats åt alla röster? Hur främjar vi egentligen fri åsiktsbildning?
Einar Ehn-Briem
Bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek
”det låter lite mossigt med en barnbok som moraliserar över vad barn får kalla sig eller hur de får klä sig, där det ’lyckliga slutet’ är att barnet inte får experimentera med sin identitet.” – Motperspektivet behöver knappast handla om att barnet inte får experimentera med sin könsidentitet. Problemet är ju snarast att en transition väldigt ensidigt utmålas som det naturliga och önskvärda utfallet av ett ifrågasättande. Detta trots att vi idag ser många exempel på hur unga människor runt om i västvärlden skadats för livet av en vårdapparat som inte velat eller vågat på allvar ifrågasätta de barn och ungdomar som kommit till dem och uppgett sig vara födda i fel kön (se gärna den nyutgivna boken Ånger av de prisbelönta journalisterna Carolina Jemsby och Karin Mattisson för mer om detta!). Så varför inte helt enkelt en bok där två olika barn båda ifrågasätter sin könsidentitet, det ena i slutänden accepterar att hen är transsexuell och det andra inser att det för hen bara var en fas att lämna bakom sig? Den boken tror jag få människor skulle ha problem med.
Thomas, jag tycker vi kan ta det lugnt med den anekdotiska bevisföringen ang hur många som skadas av transvården. Att vi har sett flera berättelser i media om det är inte samma sak som att det är vanligt förekommande.
Sen är absolut en skadad en för mycket.
Jens, jag antar att det där var riktat till mig även om du skriver ”Thomas”? Men i vilket fall, att många skadats av en transvård väl ivrig att bekräfta ungas självuppfattning är knappast ett påstående baserat på endast anekdotisk bevisföring och Jemsby & Mattisson är inte de enda som skrivit utförligt om saken. Såväl här i Sverige som i t.ex. Storbritannien har också myndigheterna av detta skäl känt sig tvungna att gå in och begränsa transvårdens handlingsfrihet. Ser vi bara till hur många som ångrar sin transitionering och försöker göra den ogjord tycks det handla om i alla fall 2-3%. En ganska liten minoritet, visst, men i absoluta tal tusentals människor. Människor vilka i många fall kunde ha besparats sitt lidande om läkare och/eller omgivning bara varit lite mer vänligt ifrågasättande. Dock finns här en lång rad problem som gör det svårt att få fram en riktigt god bild av läget, det bör man vara medveten om. Förhållanden kan se väldigt olika ut i olika länder och i olika åldersgrupper, definitioner kan variera, forskare kan ha sina egna medvetna eller undermedvetna agendor, och både att någon väljer att återgå till sitt ursprungliga kön och att någon väljer att stanna i ett nytt kön kan givetvis ha en hel del med socialt tryck att göra. (Vissa studier hävdar att majoriteten av de som går tillbaks till sin ursprungliga könsidentitet gör det av sådana skäl, men de studierna tenderar att vara utförda av trans-organisationer snarare än forskare.) – Mer att läsa om saken finner man här: https://en.wikipedia.org/wiki/Detransition
Ursäkta, Jens, men jag vet inte vad du pratar om i din replik till min post.
Ja, att det ska vara fri åsiktsbildning är lätt att säga, men det är alltid svårare i praktiken – särskilt om vi ska ha någon form av faktamässig grund. Om min åsikt är att jorden är platt så får jag nog finna mig i att min åsikt inte kommer att få särskilt mycket utrymme på de flesta bibliotek, men det är ju långt ifrån alla gånger som en åsikt är så uppenbart verklighetsfrånvänd.
Vad gäller böcker om könsdysfori för förskolebarn ställer jag mig frågande om vilket alternativt urval Einar föreslår. Just i förskoleåldern består ju transitionering just bara att man testar andra ord och kläder. Jag har själv inte barn så jag är inte insatt i barnboksutbudet, men det låter lite mossigt med en barnbok som moraliserar över vad barn får kalla sig eller hur de får klä sig, där det ”lyckliga slutet” är att barnet inte får experimentera med sin identitet.
Tack för din kritik, Helena. På biblioteket ska även det ”mossiga” få plats, och det är ju heller inte vår uppgift att ha åsikter om budskapet i böckerna vi erbjuder besökarna. När någon tycker att delar av samlingarna är homogena borde man fundera över varför man själv inte tycker sig se det. Och att tycka att det är mossigt att inte lära barn att det går att byta kön kan ge en ledtråd.
Visst är ett alternativ till berättelser som slutar med social transitionering historier där barn inte får experimentera och utforska sin identitet. Lyckligtvis är det knappast ett alternativ som särskilt många kritiker av ”affirming care” förespråkar. Huruvida Einars analys av biblioteksbeståndet gällande barnlitteratur som behandlar könsdysfori är korrekt vet jag inte, men under förutsättning att analysen stämmer är det naturligtvis ett problem. Inte minst med tanke på att mycket av den samtida forskningen på området är av skandalöst dålig kvalitet.
Bra skrivet. Håller helt med. Exemplen på slagsida inom de svenska folkbibliotekens bestånd är många. Det mest skrämmande är inte de bibliotek där man medvetet skapar slagsida i ett bestånd för att subtilt försöka främja en ståndpunkt, utan de kollegor runt om i landet som inte förmår urskilja obalansen inom vissa signum p g a ideologiskt tunnelseende. När man påpekar diskrepansen med konkreta exempel, möts man ofta av antingen förnekelse eller totalt oförstånd.
Alla tänkande människor har åsikter och tar därför starkt avstånd från de åsikter som står i direkt motsats till ens egna värderingar. Det är naturligt och önskvärt i en demokrati. Har man emellertid inga som helst problem med att bara mötas av sina egna åsikter i hyllorna är det kanske dags att tänka — eller sadla — om.