Vår berättelse om världen är onödigt vinklad

Bibliotek kan och ska inte ta ansvar för innehållet i böckerna på sina hyllor – men urvalet är vårt och därför vårt ansvar, skriver Einar Ehn-Briem. ”Jag efterlyser en bred diskussion om hur folkbibliotekens bestånd egentligen ska se ut.”

De svenska folkbiblioteken har sina policydokument som styr mediefrågor. Beståndet ska spegla en åsiktspluralitet med det som är lagligt att uttrycka som minsta gemensam nämnare, förutom att tillgodose prioriterade målgruppers intressen. Samtidigt ska beståndet vara aktuellt, relevant och efterfrågat av användarna. Och böcker kostar pengar, så det här blir inte alltid lätt. Efter många år som bibliotekarie med en del erfarenhet av medieinköp och urval vet jag att de övergripande frågorna om urvalets yttersta konsekvenser ofta får stå tillbaka när arbetstiden läggs på att hålla jämna steg med utgivningen, samtidigt som budgeten ska hållas. Det är i princip bara när något bibliotek väljer bort en kontroversiell bok som frågan diskuteras på bred front, intensivt men kort.

Fick man drömma skulle bibliotekets bestånd representera hela den mänskliga erfarenheten i tryck. I drömmen skulle man låta en AI läsa alla titlar på valfritt svenskt folkbibliotek och få ut en rik och mångbottnad berättelse om vad det är att vara människa i världen, och som rymde alla sidor av oss. Även de vi själva inte vill se. Men så skulle AI:ns utdata inte se ut i dag. Bibliotekens bestånd är filtrerade genom både utgivningstendenser och besökarnas intressen, såväl som inköpares och medieansvarigas medvetna och omedvetna bias. Så i stället för att enbart ge en balanserad bild av olika ämnen blir beståndet också en spegling av samhällsdiskurs och andra faktorer.

Utgår man från att biblioteket uttrycker något med sitt urval är det olyckligt att det ser ut så här.

Böcker för förskolebarn om könsdysfori utgör ett annat, men i sammanhanget ännu mer extremt exempel på urvalsproblematiken. Praktiskt taget alla svenska biblioteks titlar i detta segment framställer frågan på samma sätt. Det lilla barnets upplevelse om att egentligen tillhöra ett annat kön bejakas i dessa berättelser, utan förbehåll. Sedan följer namn- och pronomenbyte, och böckerna slutar i regel med att en social transitionering är fullbordad. Alla dessa böcker är naturligtvis relevanta och helt legitima på bibliotekets hyllor. Men läser man beståndet som en beskrivning av ämnet eller samhällsdiskursen är det tydligt att det finns vita fläckar här. Den sentida explosionen i antalet könsdysforiska barn och unga, parat med vår relativa okunskap om långtidseffekter av olika medicinska och terapeutiska behandlingar, tarvar att vi tar oss an frågan på ett mer nyanserat sätt. Och att då genom vårt urval mot en specifik målgrupp återge enbart ett synsätt är inte fullt så progressivt som vi kanske vill tro. Åsikterna om hur könsdysfori hos barn ska hanteras går isär, för att uttrycka sig försiktigt. I det här fallet speglar beståndet varken flera sidor av frågan eller samhällsdiskursen, utan något annat.

Om själva utgivningen lider av denna starka slagsida kommer man inte runt att beståndet också kommer göra det. Då kan biblioteken kompensera för detta genom att sätta ämnet i en kontext, lite som vi gör med SAB-placeringen Bl Omstridda fenomen och företeelser. Vi kan då signalera till våra användare att ämnet har fler aspekter än vad som ryms i ämnesindelning och placering. Men att tillämpa de åtgärderna skulle kräva att vi engagerar oss i beståndet på en nivå vi inte är rustade för. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 var det nog mer än ett bibliotek som såg över sina hyllknubbar och upptäckte att böcker om Ukrainas historia placerats på Kma (Ryssland), eftersom Kmad (Ukraina) inte ens användes. Att Ukrainas existensberättigande ifrågasatts av ryska ledningen under minst ett decennium var tydligen inte skäl nog att ge Europas sjätte folkrikaste land en egen knubb på hyllan. Så hur många andra vita fläckar finns i bestånd, urval och placering på landets folkbibliotek?

Biblioteket kan inte och ska inte ta ansvar för innehållet i varje bok i samlingen, men urvalet är vårt och därigenom även vårt ansvar. Vi skildrar världen och människan genom det vi har på hyllorna, men vår berättelse är i dag onödigt och omotiverat vinklad. Jag efterlyser en bred diskussion om hur folkbibliotekens bestånd egentligen ska se ut. Ska vi vara en spegling av de för tillfället ljudligaste åsikterna, eller utgivningen, eller besökarnas önskemål? Ska vi och kan vi ge plats åt alla röster? Hur främjar vi egentligen fri åsiktsbildning?

Einar Ehn-Briem
Bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek