Barnet – mytisk varelse eller individ bland individer?

Om biblioteken ska verka utifrån barnkonventionen bör inte alla barn klumpas ihop till en homogen massa, skriver Anya Feltreuter. Hon uppmanar biblioteken att söka medel för att utbilda även de som inte dagligen arbetar med barn och unga i läsfrämjande.

Efter att barnkonventionen blev lag 2020 har det hänt väldigt mycket på folkbiblioteken. Barns synpunkter tas tillvara, tryggheten i rummet ses över och deras möjlighet att låna vad de vill utan förälders insyn diskuteras. Även om det händer mycket funderar jag ibland på om synen på barn har förändrats. Eller lever bilden av barnet som en särskild sort – väsensskild från de vuxna – kvar?

För många år sedan arbetade jag som volontär på ett ekologiskt jordbruk. På gården fanns en gammal katt. Hon var tufsig och vred på nacken på ett skräckfilmsaktigt sätt. Jag har alltid sagt att jag älskar katter, men just den katten litade jag inte på. Jag fick en tankeställare och gick från att säga ”jag älskar katter” till att säga ”jag älskar de flesta katter”.

Snabbspola fram flera år. Jag är bibliotekarie och arbetar på folkbibliotek. Då och då hör jag frasen ”jag tycker inte om barn” från andra bibliotekarier. Jag börjar fundera på vad ett sådant uttalande representerar. Jag skulle inte definiera mig som en barnkär person. Jag tycker inte om alla barn. Samtidigt kan jag räkna upp flera barn jag tycker om: ofta barn jag har en relation till. Några barn har fastnat särskilt, till exempel barn som haft biblioteket som en fristad.

Samtidigt finns det barn jag inte direkt tycker om. De har beteenden jag inte uppskattar eller så har vi inte gemensamma intressen. Jag har svårt för dem, på samma sätt som jag har svårt för en del vuxna. Jag har dock lärt mig att en del människor tar lite längre tid att uppskatta. Det har inget att göra med individen, bara att vi är olika och att det därför tar lite längre tid att hitta en gemensam nämnare. Ganska naturligt, klickar det inte direkt får man vrida en del för att få pusselbiten att passa.

Det skapas särskilda informationsdiskar där de ska ställa sina frågor, endast barnbibliotekarier arbetar i dessa diskar och om de är sjuka får barnen komma tillbaka en annan dag.

I fikarummet reflekterar vi över barnsyn och generaliseringen av barns egenskaper. Min kollega påpekar att det är lika illa med personer som säger att de älskar barn. Varför? undrar jag. Jo, för vad grundar de det påstående på? Att alla barn har vissa älskvärda egenskaper – det stämmer ju inte. Barn är individer med positiva och negativa sidor, precis som vuxna. Ett barn som inte lever upp till det älskvärda idealet – är han eller hon inte ett barn?

Inom folkbiblioteksvärlden ser jag ibland en ohälsosam osäkerhet inför att besvara frågor från barn. Det skapas särskilda informationsdiskar där de ska ställa sina frågor, endast barnbibliotekarier arbetar i dessa diskar och om de är sjuka får barnen komma tillbaka en annan dag. Vuxenbibliotekarierna gör sig icke besvär (de tycker kanske inte om barn, vad vet jag).

Självklart är det viktigt att det finns kompetent personal i våra informationsdiskar. Barnbibliotekarier har kunskaper om barn och barnlitteratur som vi inte kan kräva av alla bibliotekarier. Jag vill absolut inte nedvärdera vikten av den kunskapen. Samtidigt: vilka andra prioriterade målgrupper ska vi ha särskilda informationsdiskar för? Ska vi ha en dit vi hänvisar personer med funktionsnedsättning? Och en annan för personer med annat modersmål än svenska? Ungdomen som inte vill läsa barnböcker och inte heller vuxenböcker – till vilken informationsdisk ska hon eller han gå? När vi generaliserar är det alltid någon som hamnar mellan stolarna. Någon som inte passar in i mallen.

Även i år delar Kulturrådet ut medel till folkbiblioteken för kompetensutveckling inom litteraturfrämjande och läsfrämjande med fokus på barn och ungas läsning. Ta chansen att utbilda (även) de som inte dagligen arbetar med barn och unga. Eller varför inte utbilda de som uttryckligen ”inte tycker om barn”? Kanske kan de ompröva sin inställning när de lär sig mer om barn och barnlitteratur.

Om vi börjar se barn som individer med sina individuella personlighetsdrag och intressen,  och inte som en egen sort som ska klumpas ihop till en homogen massa, då tror jag att vi har kommit ett steg närmre att – på riktigt – verka utifrån barnkonventionen.